Krönika Svensk politik
Alice Teodorescu: ”Beslutsfattandet läggs på entreprenad – Andersson lika räddhågsen som Löfven”
De som oroar sig över kvinnlig underrepresentation på höga maktpositioner brukar framhålla det kvinnliga ledarskapet som en viktig, särskiljande omständighet. Exakt hur ledarskapet som sådant skiljer sig från det manliga specificeras mer sällan. Men eftersom det tycks viktigt att påtala vilket kön en person har, och att lyfta in kvinnor på olika poster, får man anta att det handlar om för uppdraget väsentliga skillnader.
När Socialdemokraterna valde Magdalena Andersson var hennes kön en viktig, för att inte säga avgörande, faktor. Mindre talades det om vad Andersson faktiskt ville åstadkomma med makten. Av den senaste tidens opinionsmätningar att döma har valet av Andersson varit en lyckoträff för Socialdemokraterna som återigen ser ut att kunna kamma hem regeringsmakten. Hur det kan förhålla sig på detta vis är mer oklart. Andersson är visserligen inte Stefan Löfven, vilket verkar vara gott nog för många, men är det verkligen tillräckligt?
För om det skulle finnas någon särskild kvinnlig ledaregenskap, som leder till att en socialdemokratisk kvinnlig statsminister agerar väsensskilt från sin manliga motsvarighet, så tycks den i fallet Andersson lysa med sin frånvaro. På den kanske mest centrala punkten, det vill säga ifråga om det förda ledarskapet definieras av reaktiva eller proaktiva impulser, är likheterna mellan Andersson och Löfven förvillande många.
Regeringen i baksätet gång på gång
Bara för att ta två i tid närliggande exempel: Såväl Finland som Danmark leds av kvinnliga, socialdemokratiska statsministrar. När coronaviruset drabbade världen för drygt två år sedan vidtog bägge statsministrar långtgående åtgärder, utifrån försiktighetsprincipen, i syfte att minska såväl smittspridning som dödstal. Det rådde inga som helst tvivel om att det var frågan om politiska avvägningar och beslut, det sades till och med uttryckligen, och därmed om ett tydligt politiskt ansvar för de eventuella följderna.
I Sverige valde dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) istället att slå sig ned i kulissen medan Folkhälsomyndigheten antog rollen, i vart fall initialt, som ansvarig för den svenska strategin. En omständighet som kritiserades hårt i Coronakommissionens slutbetänkande. Löfven framhöll så ofta tillfälle gavs att den svenska linjen vilade på (de svenska) experternas rekommendationer, vilket skulle tala till dess fördel. Detta förhållningssätt möjliggjorde för regeringen att effektivt frånsäga sig ansvaret för det egna, exceptionella vägvalet, samtidigt som det försvårade rimligt, demokratiskt ansvarsutkrävande.
I dag är frågan på allas läppar en annan, nämligen Nato. Trots att det rör sig om en fråga av existentiell natur för vårt lands frihet och suveränitet så väljer Magdalena Andersson inte heller denna gång att sätta sig i förarsätet. För några veckor sedan konstaterade Andersson att en Natoansökan i nuvarande läge skulle ”destabilisera säkerheten” ytterligare varför ett medlemskap inte skulle vara aktuellt . Några veckor senare är budskapet i stället att ett medlemskap inte kan uteslutas. Vad som i sak fått henne att ändra uppfattning, bortsett från massiv uppmärksamhet och kritik från såväl nationellt som internationellt håll, framgår emellertid ej.
I Finland agerar Anderssons socialdemokratiska, kvinnliga kollega tvärtom. Från vårt östra grannland är beskedet att regeringen kommer att återkomma med en redogörelse om säkerhetspolitiken till den finska riksdagen före påsk. I ett tal som hölls inför det socialdemokratiska partiet SDP:s fullmäktige nyligen sade partiordförande, tillika statsminister, Sanna Marin att Finland snabbt måste bestämma sig om en eventuell Nato-ansökan. I Finland är nu en majoritet av medborgarna för ett medlemskap och mycket talar för att Finland skulle kunna lämna in en ansökan redan under våren, oavsett hur Sverige väljer att agera.
De flesta säkerhetspolitiska bedömare är av uppfattningen att ett finskt ja till Nato skulle tvinga den svenska regeringen att följa efter, vare sig de vill det eller ej. Som Nato-förspråkare anser jag således att ett finskt ja vore en välgärning också för Sveriges del. Samtidigt är det djupt problematiskt att regeringen, på område efter område, överlåter åt andra att fatta de svåra besluten åt dem.
Rädslan styr politiken
De svenska Socialdemokraternas velande i fråga efter fråga handlar inte om sittande partiordförandes kön. Uppenbarligen går det att agera diametralt annorlunda på samma problembild i våra grannländer. Velandet härrör snarare ur en politisk kultur, som inte ens är särskilt socialdemokratisk, som ser genom fingrarna när det kommer till reaktivitet, ”naivitet” och bristande konsekvensanalys.
Politik är att vilja, sade Olof Palme. Men politik är mer än så. Till syvende og sidst är politik att välja – och att ta ansvar för konsekvenserna av sitt val. Dessvärre tycks rädslan för att välja fel – och därigenom riskera makten – upplevas som så skrämmande att beslutsfattandet hellre läggs på entreprenad. Men borde inte just ett sådant agerande, mer än något annat, leda till att makten går förlorad?
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
