Ägarna måste utkräva ansvar

Förstatligandet av Carnegies rörelsedrivande dotterbolag lämnar aktieägarna kvar med ett börsnoterat moderbolag utan verksamhet och högst oklar framtid. Styrelsen har redan upprättat en kontrollbalansräkning vilket tyder på att tillgångssidan är skral.

Men att på svenskt kapitalmarknadsvis acceptera förlusten och knyta handen i fickan utan att bråka vore fel.

Precis som staten tar sitt ansvar och räddar en viktig institution på kapitalmarknaden borde staten genom AP-fonderna ta sitt ansvar för etik och moral på börsen.

Sverige har sett allt för få fall där aktieägarna utkräver ansvar för ledningsgruppers och styrelsers övertramp. Exemplet Carnegie är ett utmärkt tillfälle att ändra på detta.

Konkret är det Andra AP-fonden med drygt 5 procent av aktierna som borde ta på sig ledartröjan och tillsammans med Första AP-fonden (1 procent av aktierna) samla ytterligare någon eller några fonder i en ägargrupp som kan driva kravet på att tillsätta en oberoende granskningsman med full insyn.

Det enda som behövs är en ägarstämma där 10 procent av rösterna ställer sig bakom förslaget. I teorin skulle detta kunna ordnas inom ett par veckor.

I Skandia var det advokat Otto Rydbecks granskningsrapport som blev en katalysator för upprensningen av etikmoraset. På samma sätt borde Carnegies historik nagelfaras och offentliggöras.

En sådan rapport skulle dels leda till “självrättning” i branschen och belysa det eventuella behovet av ändrade regler för institutioner på finansmarknaden, dels ligga till grund för en juridisk process mot de ansvariga i Carnegies nuvarande och tidigare ledningsgrupper och styrelser.

Nuvarande ordförande Anders Fällman och vd Mikael Ericson gör sitt bästa för att lägga över ansvaret för det inträffande på sina företrädare. Givetvis ska ansvaret utkrävas även historiskt, aktieägarna har redan öppnat för detta genom att inte bevilja tidigare vd Stig Vilhelmson och delar av den gamla styrelsen ansvarsfrihet vid vårens årsstämma.

Men de ansvariga fram till igår är långt ifrån de rättrådiga städare som de försöker framställa sig som.

Finansinspektionens granskning av Carnegie visar på uppenbara regelbrott och vad som verkar vara medvetet vilseledande av marknaden och aktieägarna.

Den otillåtna kreditexponeringen mot en enskild kund som till slut fällde bolaget var ett konkret problem redan i början av juli i år. Utåt märktes det enbart i form av ett besked att Carnegie internmäklat en post Hexagon-aktier.

Finansinspektionens utredning visar att Carnegie på eget initiativ föreslog en avancerad terminsaff��r för att dra ner exponeringen under den tillåtna maxgränsen. “Storkunden” sålde aktierna till sina barn och undertecknade terminsavtalet även för barnens räkning och gick också i borgen för åtagandet. Samtidigt hade barnen rätt att sälja tillbaka aktierna några månader senare.

“Mot denna bakgrund går det att ifrågasätta om banken gjorde rätt när den minskade exponeringen mot kunden på grund av terminsavtalet. Kunden var alltjämt betalningsansvarig”, skriver Finansinspektionen i sitt beslut och konstaterar senare:

“Effekten [blir] att den otillåtet stora exponering som uppstod den 7 juli 2008 inte nedbringades per den 9 juli 2008 som förutskickats, utan kvarstod, möjligtvis ända till den 31 augusti 2008, eller ännu längre.”

Carnegie satte alltså hela bolagets existens i pant i en desperat chansning att börsen skulle vända uppåt och därmed öka värdet på kundens säkerheter. Istället blev utvecklingen den motsatta vilket nu lett fram till att verksamheten förstatligas.

Återigen: Carnegie hade full kännedom om situationen redan i början av juli men valde att ta till ett finansiell trix för att lösa situationen. Finansinspektionen fick beskedet att läget var under kontroll och i rapporten för första halvåret den 18 juli nämndes inte problemen med ett ord. Delar av Carnegie-ledningen kunde därefter storsälja egna aktier.

Men som Finansinspektionen konstaterar: “De risker som fanns i engagemanget och omvärldsfaktorer som påverkade detta måste således ha varit kända för ledningen i banken.”

Carnegies aktieägare har i Finansinspektionens granskning en “rykande pistol” som heter duga. I USA hade stämningssugna class action-advokater köat för att få driva målet. Den amerikanska rättsordningen på området är måhända inte eftersträvansvärd för Sverige men att händelserna i Carnegie läggs till handlingarna utan vidare åtgärd skulle skada förtroendet för svensk kapitalmarknad för lång tid framåt.

När regeringen, Riksgälden och Finansinspektionen nu tagit fram storsläggan är det därför inte mer än rätt att staten går hela vägen och via AP-fonderna snabbt inleder en juridisk prövning av Carnegies ledning och styrelse. Om en sådan process skulle ge några pengar tillbaka till aktieägarna är givetvis svårt att sia om, men det finns som sagt även andra fördelar.

Efter vårens stämma gjorde den nya Carnegie-styrelsen en utredning av möjligheterna att gå vidare rättsligt mot den gamla ledningen och styrelsen som inte beviljats ansvarsfrihet. Beslutet blev att lägga locket på:

“Mot bakgrund av utredningens slutsatser är det enligt styrelsens uppfattning inte i Carnegies eller dess aktieägares intresse att inleda ytterligare rättsprocesser, som sannolikt skulle bli utdragna och kostsamma, och där möjligheterna till rättslig framgång bedöms som små. … Baserat på de omständigheter som idag är kända och nu grundligt utredda av extern juridisk expertis har styrelsen i Carnegie därför beslutat att bolaget inte ska väcka talan mot de tidigare styrelseledamöterna och verkställande direktören.”

Carnegies aktieägare och svensk kapitalmarknad är värda en betydligt mer grundlig och framför allt oberoende granskning.

En intressant fråga att utreda är om Carnegie hade överlevt som självständigt bolag om kreditsmällen tagits i juli i samband med halvårsrapporten, eller var kraschen oundviklig redan då?

nullnullnullnull