Hemberg: Kön med koldioxidfabriker kan bli miljardaffär

Den nya koldioxidindustrin tar sitt avstamp 1974.

På toppen av slit- och slängsamhället växte sopor som vida bergskedjor över landet. Själv stod jag så här års på huvudstadens högsta soptipp, 102 meter upp, med påspända slalomskidor.

Idyllen förbyttes i ett slag när arabvärlden skyhöjde priset på sina oljedroppar. Plötsligt kallnade folkhemmet. Istället började vi skyffla svavelrikt billigt polskt kol. Det höll i några år. Till dess att död fisk flöt upp i våra försurade sjöar.

Istället uppenbarade sig en helt egen energikälla i vår jättar till sopberg. Vi byggde kraftverk som snart skänkte fjärrvärme och ljus över landet. En överraskande god affär öppnade strax för import av sopor mot betalning.

Det kommunala klirret gav 10-tals miljarder över årtiondena. Fram till helt nyligen. Den finfina sopkapitalismen hotas idag av inflation och snabbväxande skatter. Det är därför vi har denna tilltagande kö med koldioxidfabrikörer.

Koldioxiden är en industri

Kommuner och energibolag jagas plötsligt av nyordet från 1991.

Koldioxidskatten kostar nu svensk fjärrvärme 2 miljarder varje år och växer i rask takt. Fördelen är att den kan göras om till inkomster. Här kan koldioxidfabriker bli både nödutgång och språngbräda. För fabrikerna kan binda både gasen och skatten. Alternativet är att sälja gasen eller utsläppsrätterna. Det hela låter som ljuv musik för ett land rikt på sopor, fjärrvärme och billig el.

En ny svensk export och råvaruindustri med 10 000 jobb kan vara i görningen. Optimismen hörs redan i Malmö, Helsingborg, Växjö, Norrköping, Stockholm och Östersund. Tekniken är trygg och beprövad, säger tillroparna. Kritikerna kontrar med att priset för koldioxiden och dyra transporter kan knäcka affären.

Koldioxiden är en skuldsanering

Ett första ton svenskt koldioxid har redan fångats in i Värtan. ”Tekniken är vi nöjda med”, säger VD Anders Egelrud på Stockholm Exergi. Samtidigt märks en avvaktan. ”Det har funnits en del oklarheter kring regelverken. De utvecklas nu åt rätt håll”.

Fabrikerna är dessvärre hiskligt dyra. Utskeppningen kan kosta ytterligare flera hundra miljoner varje år. Lägg till osäkra råvarupriser. Ändå står ett tiotal svenska fabriker vid startlinjen.

I Helsingborg vill första anläggning halvera stadens utsläpp, senast 2028. Deras koldioxidskatt rasar därmed 10-tals miljoner kronor varje år.

En koldioxidfabrik kan bli en god affär både för medborgarna och klimatet, menar Soraya Axelsson på Öresundskraft. Bygget av fabriken kostar 2-3 miljarder. ”Som kommunalt bolag har vi skala och långsiktighet. Vi var tidiga med laddstolpar. Nu gör vi det i koldioxid”.

Koldioxidfabrikerna har samtidigt en gyllene startpunkt, som väntas infalla någonstans om 3-5 år.

När koldioxidskatten växer så öppnas också en marknad. Före ett hittills okänt datum är det bättre att köpa koldioxid. Efteråt det är bättre att sälja. Att pricka datumet är nära nog omöjligt. Konsten är att tåla osäkerheten på väg mot målsnöret med miljardvinster.

Koldioxid i pipelines

Ett nyckeltal är -78 grader. Då blir koldioxiden vätska passande för lastfartyg. Något som kan hindra framväxten av fabriker i inlandet. En insatt röst här är Mile Elez, teknisk direktör för Tekniska verken i Linköping.

”Koldioxid är ett stort vägskäl för kraftverk och industrin. Ska gasen bli lönsam krävs rationella transporter. Längs kusten med tillgång till hamnar kan det bli betydligt enklare att nå lönsamhet. Det borde vara en nationell fråga”.

Några talar här om stambanor med rör eller pipelines för koldioxid. Väldigt likt hur järnvägen på sin tid öppnade inlandet för handel.

Det kräver däremot ett statligt initiativ. I Malmö vill de bygga en energihamn.

Eon stänger ett fjärrvärmeverk för att starta nytt kraftvärmeverk och utvinna koldioxid. Här är priset på koldioxiden avgörande, påpekar Rufus Ziesig, projektledare Eon. ”Första auktionen på koldioxid den 21:a november i fjol var ett viktigt steg framåt. Nu behöver vi fler auktioner och en långsiktig bild av priserna. Då lägger vi vår plan framåt.”

Koldioxidindustrin talar gärna om en ny näring för hela landet. När grannen Norge blev rika på olja kan Sverige med koldioxidindustri, sopor, skog och billig el producera nästa generation bränsle för både flyg och fartyg.

Koldioxiden fin eller ful

Koldioxiden har egentligen två helt olika affärer. Skiljelinjen går mellan ”fin” och ”ful” koldioxid. Den fula dioxiden kommer ur kol och olja. Den kostar skatt att släppa ut. Den är därför bäst att lagra.

Industrin pratar om CCS (Carbon Capture and Storage). Fin koldioxid däremot från skog, trä och papper är skattefri. Den kallas ofta biogen och går utmärkt sälja vidare. Som rätter eller råvara. Råvaruindustrin kallas här för CCU – (Carbon Capture and Utilisation).

I jämtländska Östersund har man därför gjort armkrok med Uniper. Jämtkraft eldar kraftverket med flis och sly från skogen. Det ger en fin koldioxid värd att sälja vidare till Unipers e-metanolfabrik.

Kol behövs ju i industrin i kemi, plast, drivmedel och livsmedel, resonerar Jämtkrafts VD Ylva Andersson. ”Genom samarbetet dubblar vi kompetensen och halverar den ekonomiska fallhöjden. Ett 25-årigt avtal gör oss sedan mindre beroende av kortsiktiga koldioxidpriser.”

E-metanolen kan därefter rulla på tågräls, österut till Härnösand eller västerut till Trondheim.

All finfin koldioxid behöver däremot inte skynda, påpekar Olle Eliasson, Kraftringen i Lund. ”Koldioxidinfångning är en stor okänd affär på många olika plan. När priset på råvaran blir mer överblickbart blir också vägvalen mer rimliga. Vi med i princip endast biogen koldioxid kan avvakta för att minska risken i investeringen”.

Koldioxiden i skala

Några som verkligen ligger bra till i koldioxidfrågan är den traditionella industrin, inom stål, papper och cement. De har skalan på både problemet och affären.

Det handlar om klimat, näringsliv och även beredskap, säger Karin Comstedt Webb, VD på Heidelberg Cement Sverige. ”Ska Sverige nå klimatmålen och fortsätta ha egen produktion av exempelvis cement så behöver vi skilja av 1,8 miljoner ton koldioxid varje år.”

Det motsvarar utsläppen från tio normalstora städer. Den som lyfter blicken kan emellertid fundera på om de flesta svenska koldioxidfabriker inte skulle göra större nytta vid kolkraftverk i södra Europa.

Politiken är däremot inte där än. Under tiden lär vi få se både miljardförluster och miljardvinster kanta koldioxidens vägar.

Claes Hemberg, oberoende ekonom