”Vi har ett par års försprång”

”Hade vi haft en nödvändig elkabel framme till Oxelö­sund hade vi kunnat köra igång vår fossil­fria stålproduktion där tidigare än januari 2026”, säger SSAB-chefen Martin Lindqvist.

Bristen på överföringskapacitet i det svenska elsystemet är en stor flask­hals i övergången till fossilfritt stål och hela den inledda övergången till ett elektrifierat samhälle.

 

Martin Lindquist

Född: 1962, uppvuxen i Västerås.

Karriär: Läste i Uppsala till civilekonom. Varit CFO på Munters och chefcontroller på NCC innan han började på SSAB 1998 där han haft en rad chefsbefattningar innan han som CFO tog över som VD 2011. Bland externa uppdrag märks ordförandeposten för Jernkontoret och styrelseposten i SCA

Bor: I Vasastan, Stockholm

Hobbies/intressen: Segling och att vara ute i naturen

Röster om Martin:

”Han är lugn och trygg i sig själv men han kan ha ganska hårda nypor. Martin passar bra i rollen, värt att notera är att han är en av få överlevare efter Industrivärden/SCA-skandalen”, säger en person i hans närhet.

”Jag tror inte VD-jobbet fanns med i hans karriärplan. Det var Olof Faxander (då VD SSAB) och Anders Nyrén (då VD Industrivärden)som coachade honom dit via positionen som divisionschef (SSAB Strip Products)”, säger en person som jobbat nära Martin Lindqvist.

Statliga Svenska Kraftnäts oförmåga att tillräckligt snabbt få fram nödvändig el till stålverket i Oxelösund betyder att det under minst ett år i onödan fortsätter släppa ut stora mängder klimatfarlig koldioxid. De onödiga utsläppen motsvarar ungefär vad en miljon bilar släpper ut under samma tid. Omräknat i kronor motsvaras det av värdet på utsläppsrätter på nära 1 miljard kronor. Men den kostnaden ligger utanför Svenska Kraftnäts budget där det statliga bolaget i stället kan visa en vinstökning för 2020 till 736 Mkr, vilket är det bästa resultatet på fem år.

”Samhällets omställning till klimatneutrala mål kommer att innebära elektrifiering och här har SSAB som en av de största utsläpparna av koldioxid tagit ledningen”, förklarar Martin Lindqvist. ”Vi kommer inte att förbruka mer energi, summan energi är konstant, vi går bara över från kol till el i stället.”

”Bara” säger du, men det måste väl vara något av en revolution i en bransch som i över tusen år använt kol för ståltillverkning.

”Ja, vi utvecklar en ny och revolutionerande teknik. Vi har i dag bland världens mest koldioxideffektiva stål­produktion från järnmalm och vi försöker ständigt att bli mer effektiva, men man når en punkt där man inte kommer längre. Då kräver det nytänkande.”

På pappret kan det se lätt ut att byta ut koldrivna masugnar mot elektriska ljusbågsugnar och vätgas. Klarar SSAB den omställningen och att samtidigt behålla positionen som världens ledande tillverkare av höghållfasta stål med en tredjedel av världsmarknaden?

”Det är verkligen inget man lär sig över en natt. Vi har hållit på och tränat sedan 2008 då vi köpte det amerikanska stålbolaget Ipsco. Deras två stålverk i Alabama och Iowa använde skrotbaserade ljusbågsugnar för att då producera i princip bara standardiserad grovplåt. Vi har, steg för steg, byggt upp vår kompetens där för att också producera specialstål. I dag kan vi producera alla våra specialstål också där. Om vi inte vetat att vi haft full kompetens att arbeta med ljusbågsugnar hade vi aldrig vågat satsa på att göra våra svenska stålverk fossilfria.”

Era två amerikanska stålverk är trots sina ljusbågsugnar inte fossilfria. De släpper ut cirka 0,68 ton koldioxid per producerat ton stål. Det är visserligen väsentligt mindre än ert snitt i Norden på 1,64 ton. När blir de fossilfria?

Allt hos oss ska vara fossilfritt senast 2045, men vi arbetar hårt på att kraftigt minska deras utsläpp i närtid. Vartefter våra elkontrakt går ut omförhandlar vi dem till att avse leveranser av fossilfri el, vilket för vårt verk i Iowa blir fullt genomfört 2022.”

Om SSAB blir först i världen med att till sommaren i år börjar producera fossilfritt stål, blir man också först med detta i USA?
”Ja, det finns goda förutsättningar för det utan att veta exakt vad konkurrenterna gör. Det vi noterat är att det finns ett starkt intresse från våra stora amerikanska kunder, som Caterpillar och John Deere, för fossilfritt stål, vilket vi nog inte räknade med när vi startade Hybritprojektet 2016. Vi får också förfrågningar från helt nya kunder runt om i världen.”

SSAB är USA:s största grovplåtsproducent med nära 30% av marknaden. Ser du ett kommande lyft här genom president Bidens föreslagna infrastruktursatsning?
”Allt annat lika är så klart infrastrukturprojekt positiva för oss och stålindustrin.”

Häromveckan offentliggjorde du att ni tecknat ett samarbetsavtal med en av era svenska nyckelkunder, Volvo Group, för att gemensamt utveckla fordon byggda på fossilfritt stål. Vad är tanken?

”I vår fossilfria värld ingår att också transporter ska vara fossilfria, både våra egna interna och externa. För det krävs att transportmedlen byggs fossilfritt och också drivs fossilfritt, med till exempel el eller vätgas. Redan på ett tidigt stadium insåg vi att vår fossilfria kedja inte bara skulle omfatta de tre parterna i Hybritprojektet, LKAB, Vattenfall och vi själva. Vi måste också kroka arm med andra strategiska partners för att utöka vår fossilfria värdekedja. Volvo är här en nyckelkund för oss. Lastbilar och gula maskiner är viktiga segment och här är Volvo en fantastisk partner för oss. Genom avtalet får de redan till sommaren tillgång till det stål vi då börjar tillverka. Gemensamt kan vi då utveckla exakt rätt specifikation för dem så att det bara är att trycka på knappen för serieproduktion när vi kan leverera fullt ut 2026.”

I din senaste årsredovisning talar du också om andra prioriterade nyckelkunder. Vilka är de?

”Vi har också ett fåtal, och då menar jag fåtal, andra nyckelkunder som kan komma in på samma sätt, men tyvärr har vi fram till starten i Oxelösund bara begränsade mängder fossilfritt stål att tillgå, men tillräckligt mycket för att vi ska kunna testa och optimera det för till exempel Volvo.”

Scania är väl också en stor kund till SSAB. De har kopplats ihop med den blivande svenska stålproducenten H2 Green Steel där Scania både investerat och tecknat samarbetsavtal. Vad händer med dem nu?

”Javisst, Scania är också en stor kund till oss, men det händer väl inget speciellt. De kommer väl att fortsätta vara en stor kund till oss, hoppas och tror jag.”

Du talade ovan om fossilfria transporter drivna med vätgas.

”Med Hybritprojektet blir vi en av världens största tillverkare av vätgas. Vi arbetar nu på en teknik att kunna lagra den i bergrum. Det blir som ett jättestort flexibelt batteri dit vi skickar vätgas producerad när det finns tillräckligt med vindkraft och där vi tar ut energi när vindkraftsproduktionen är låg och dyr. Det betyder att vår stålprocess kan köras kontinuerligt, men vätgasen är också intressant för tillverkare av tunga fordon där vätgasdrift och bränsleceller kan bli ett alternativ.”

Intresset för vätgas producerad av fossilfri el har formligen exploderat efter Hybritprojektets fokusering på vätgas. Tyskland satsar nu över 9 miljarder euro på internationella vätgasprojekt för att säkra tysk tillgång på vätgas. Ett av de största projekten drivs av den tyska stålkoncernen Thyssen Krupp vätgasprojekt i Saudiarabien tillsammans med saudiska kraftbolaget Acwa, amerikanska Air Liquid och danska Haldor Topsoe. Vätgasen ska gå till transportindustrin.

”Det visar vilken stor fördel vi har med Hybrits lokalisering till norra Sverige med dess tillgång till riklig vind- och vattenbaserad kraft och där det svenska energisystemet nu kan breddas med lagrad vätgas”.

Du nämnde tidigare att ni övat sedan 2008 på att bygga upp er kompetens att tillverka specialstål också i ljusbågsugnar. Hybritprojektet har pågått sedan 2016 där ni under resans gång gått från klarhet till klarhet i att göra fossilfritt stål. Hur långt före konkurrenterna ligger SSAB?

”SSAB leder klart den gröna omställningen i stålindustrin och vi har inom Hybrit utvecklat ny och revolutionerande teknik. Jag bedömer att vi fortfarande har ett par års försprång även om allt fler konkurrenter nu vill följa efter. För klimatet är det både bra och nödvändigt.”

Internationellt är SSAB ett litet stålföretag med bara en halv procent av den globala produktionen, men har överlevt mycket tack vara sin specialisering på höghållfast specialstål. Blir det första stålet från ”nya” Oxelösund inledningsvis av mer normal­kvalitet?

”Nej, det stål som kommer att valsas i Oxelö­sund kommer att vara specialstål, men vi kommer också att skeppa volymer till Borlänge för andra stålkvaliteter.”

Hur ser kalkylen för ert fossilfria stål ut. Blir det bättre och mindre konjunkturkänsliga siffror på sista raden?

”När vi har fossilfritt stål på marknaden kommer det att vara en premieprodukt för oss. Vi ser sedan länge att våra premieprodukter har lättare för att stå emot svängningar på marknaden. När vi började med Hybritprojektet såg vi att det kanske skulle bli 20-30% dyrare att tillverka. När vi tittar på kalkylen i dag är skillnaden betydligt mindre beroende på att priset på utsläppsrätter stigit till nu drygt 40 euro per ton. När vi gjorde den första kalkylen var priset 5-10 Euro. Fortfarande kommer det att vara dyrare att tillverka men också en premieprodukt som efterfrågas av marknaden.”

Den som är först på marknaden kan också etablera en prisnivå med en produkt som därmed kan bära längre transporter.

”Ja, det är klart de kan transporteras längre, men jag ser att också transporterna måste vara fossilfria och det senast 2045.  Men där tror jag vi tidigare kan bygga upp en logistikkedja som till en börja med täcker Norden och Europa. Ska man skicka det längre, till USA eller Asien, får man fundera lite till på att utveckla logistiklösningar. Tillsammans med partners får vi hitta logistiklösningar för olika transporter. Det är det Volvo och Scania med flera nu ser över.”

Just nu tittar nog alla dina konkurrenter på hur de ska kunna göra fossilfritt stål. Hur tror du stålindustrin i Europa kommer att se ut om fem år?

”Jag tror alla måste gå samma väg som vi, mot fossilfritt, för det kommer omvärlden och politiker att kräva. Exakt vad som händer med våra stora konkurrenter har jag ingen insikt i.”

Thyssen Krupp och Tata Europe fick tummen ner av konkurrensmyndigheterna att gå samman. Thyssen Krupp tackade nyligen nej till ett bud från problemdrabbade Liberty Steel och du själv har tackat nej till att köpa Tata Ijmuiden.

”Vad gällde Tata fanns det en möjlighet för oss att titta närmare på dem och då är det en del av mitt uppdrag mot våra ägare, våra kunder och våra anställda att göra en ordentlig utvärdering. Vi kände oss tillräckligt trygga i att vi skulle kunna genomföra vår industriella plan så snabbt som vi önskade och få in Ijmuiden i vår hållbarhetsstrategi. Det hade blivit för dyrt och det fanns för många osäkerhetsfaktorer.”

Holländska staten har nu gått in med hjälp till Tata att reducera sina utsläpp med 40% till 2030 samt bygga en vätgasanläggning. Vad skulle du vilja köpa i stället för Tata?

”Vi tittar på saker där vi kan stärka våra kanaler ut mot slutkund. Jag är väldigt nöjd med att vi köpte Abraservice som jobbar med slitståldetaljer i 11 fabriker i Europa och att vi för Tibnor lyckades köpa Danmarks näst största stålgrossist. Vi har klivit ur vår verksamhet i Ryssland. Jag känner mig nöjd med vår nuvarande struktur och kommer fokusera våra investeringar på att utveckla vår satsning på fossilfritt stål.”

Med ögonen på dig från all världens stål­industri, har du inte fått några uppköps­erbjudanden?

”LOL. Vi är till salu varje dag på börsen.”