”Vad fan får vi för skattepengarna?”

Fem år efter att han lämnade lastbilstillverkaren Scania och tre år efter att han hastigt lämnade ordförandeskapet på Svensk Näringsliv är Leif Östling, 75, i högsta grad en del av både samhällsdebatten och det allmänna medvetandet. Han är debattglad, som vännerna säger. Kontroversiell, som kritikerna säger.
För att förstå varför en industrialist ger sig in vårddebatten behöver vi backa ett kvarts sekel.
Lastbilstillverkaren Scanias förvandling under 1990-talet hör till de mest omtalade exemplen på hur fokuserat ledarskap kan förändra ett företag till det bättre.

Idéerna från Toyota, som Leif Östling som VD tog, initierade och implementerade kallas idag SPS, ”Scania Production System”. Ett av sex kärnvärden är ”respekt för individen”, ett annat är ”eliminering av slöseri”.
Med det i bakhuvudet är det inte så konstigt att Scania valde att öppna en egen läkar­mottagning vid huvudanläggningen i Södertälje. På så vis slapp sjuka medarbetare vänta på en läkartid och kunde dessutom komma tillbaka till produktionen snabbare. Det gynnade inte minst första generationens invandrare, som brottades med både språk och den svenska vårdbyråkratin.
”Jag blev tyvärr utskälld av ett landstings­råd för att vi startade en egen mottagning. Vi förstörde primärvården fick jag veta. Jag försökte förklara att vi hade fått fem procentenheter lägre sjukfrånvaro med vår egen mottagning och vi hade betalt kostnaden efter ett kvartal med den lägre frånvaron. Hon slängde på telefonluren.”

Leif Östling anser, ett kvarts sekel senare, att den offentliga svenska vården fortfarande befinner sig ungefär där Scania och större delen av den svenska industrin var i början av 1990-talet. Organisatoriskt alltså.

”Det är ett stuprörstänkande i det offent­liga, ungefär som vi tänkte innan vi började med det inkluderande ledarskapet. Personal­omsättningen och sjukfrånvaron i svensk verkstadsindustri är i dag mycket lägre, det går inte att jämföra, och stämningen är helt annorlunda.”

Att en likande utveckling inte skett inom vården tror Leif Östling beror på att de offentliga jätteorganisationerna har så komplexa strukturer med politiker, tjänstemän och administratörer, att de är svåra att leda effektivt.
Han föreslår en lösning.
”Bästa sättet att få upp produktiviteten och effektiviteten i svensk vård och omsorg är att privatisera så mycket som möjligt”, säger han.

Förskräckligt hög sjukfrånvaro

Leif Östling menar alltså att hög sjukfrånvaro och hög personalomsättning är en tydlig indikator på dåligt ledarskap. Och det plågas inte minst den offentliga sektorn av. Han säger att ”människor går sönder av dåligt chefskap och i dåliga ledningsstrukturer.” Som ordförande för Svenskt Näringsliv säger han sig ha sett siffror från SKR från 2016 att inom den offentliga vården låg sjuk­frånvaron väsentligt högre. Motsvarande för privat verksamhet var ungefär hälften, enligt Östling.*

”Det är helt förskräckligt att vi kan tillåta att den offentliga vården har så hög sjukfrånvaro. Det speglar egentligen en cynisk människosyn som man har i vänsterkretsar. Där man inte förstår att dåligt chefskap har ett mycket stark negativ hälsoeffekt. Eller så är man kanske så korkad att man inte ser sambandet?”

”Det här tycker jag är den viktigaste frågan. Hur mår människor i de här stora statliga överbyråkratiserade organisationerna? För det är den viktigaste hållbarhetsfrågan, i varje fall för mig.”

I våras, under coronakrisens inledning och mest kaotiska fas, ringde Region Stockholms finansborgarråd Iréne Svenonius (M) till Kreabs och Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson, också han med en bakgrund i Moderaterna. Regionen behövde akut hjälp med att snabbt och effektivt få fram den skyddsutrustning som saknades i de obefintliga krislagren. Leverantörerna fanns ofta i Asien. Emilsson ringde Leif Östling som kopplade ihop honom med Scanias nuvarande VD Henrik Henriksson.

Scanias leveranskedjor hade då i praktiken brutit samman. Under krisens inledning stängdes många länder ned, vilket gjorde att leverantörer inte kunde fortsätta att jobba.
”Så jag sa att det finns nog ett antal lediga människor på inköp hos Scania som kan ställa upp. Och de ville väldigt gärna ställa upp”, säger Leif Östling.

Scania köper till 15–20% lägre pris
Så ett trettiotal av Scanias inköpare började jobba åt Region Stockholm för att få fram skyddsutrustning och andra bristvaror.
Leif Östling har följt arbetet noga, och är delvis förbluffad.
”Scanias inköpare blev väldigt överraskade. Även Scania köper in skyddsutrustning. För exakt samma produkter betalade Scania 15–20% lägre pris än Region Stockholm”.

Enligt Leif Östling finns det flera under­liggande problem. Ett är att regionen är klart underbemannad på inköpssidan. Det slumpar sig så att Region Stockholm och Scanias verksamheter är i ungefär samma storlekshärad, sett till omsättning, inköpsvolym och antal anställda. Men Scanias inköpsorganisation är mer än tio gånger större.”
”Istället tar man i regionen in konsulter som ska göra inköpen. Så då sitter man i händerna på dem.”
Ett annat problem, enligt Östling, är att regionerna har dålig koll på hur mycket som efterfrågas av en viss typ av artikel. Dessutom har man undermåliga tekniska specifi­kationer.

”Och så är det massa småpåvar som tycker till och trasar sönder inköpen. Läkare som säger ”Nej, den där typen av handskar vill jag inte ha.” ”Jaha är det för fel på dom då?” ”Jag har aldrig haft den typen av handskar när jag opererar”.

Scania hjälper fortfarande till med inköpen i Region Stockholm, enligt Östling. Och han har en idé. Detta skulle kunna utvecklas och utvidgas. De svenska storföretagen, med sina globala inköpsorganisationer, skulle kunna fortsätta hjälpa regionerna genom att ta hand om stora delar av inköpen, tänker han. Det skulle inte enbart vara en samhällsinsats, utan företagen skulle få betalt motsvarade en provision på 10–15% av sparad inköpskostnad.

”Om Scania kan skära tio miljarder kronor på inköpskostnaden för region Stockholm, då är det väl inget fel i att Scania får en ersättning på en miljard? Det är ju en besparing av skattebetalarnas pengar på hela nio miljarder.”

”Att göra vinst i välfärden är tydligen fel, tycker en del. Men att slösa med skattepengar på det här viset, kanske 100 miljarder, det är inte fel. Vad har vi för moral hos politiker och administratörer? Vad fan får vi för skattepengarna?” säger Östling och paraferar på så vis sig själv i SVT:s
Uppdrag Granskning år 2017 med sitt bevingade uttalande ”Vad fan får jag för pengarna?”

Vad tror du ligger bakom motståndet mot vinstdrivande bolag i välfärden i Sverige?
”Det är den gamla socialdemokratiska och vänsterpartistiska socialistiska grundtanken om det starka samhället och profi­törerna. Och alla privata företag är profitö­rer. Det är omoraliskt att tjäna pengar på privat verksamhet, anser man. Vi sitter fast i det tänkandet och det är förödande för samhällsdebatten i Sverige.”

Leif Östling vill ha en diskussion om hur det privata näringslivet kan hjälpa till att skapa bättre ordning, bättre struktur och bättre ledarskap. Detta för att få ned skattetrycket i Sverige, ”kanske tio procentenheter” och få mycket bättre arbetsmiljö och högre servicenivå.
”Lösningen är inte att skicka in mer pengar i systemet, lösningen är att jobba smartare med betydligt bättre chefskap.”

Tror du att en sådan konstruktiv diskussion är möjlig?
”Jag hoppas det. Och man får aldrig ge upp hoppet. Vi har ett av de högsta skatte­trycken i världen. Att fortsätta öka skattetrycket… Omöjligt! Medborgarna kommer inte acceptera det. Opportunismen är i stark rörelse och fascistiska missnöjesgrupperingar sprider sig. Och det kommer att accelerera om vi inte tar tag i problemen vi har. Det är bara att titta på USA och hur lätt det är att hamna i en sådan färdriktning som Trump körde in på.”
Finns det en risk för en liknande utveckling i Sverige?
”Jag hoppas inte det, men är inte helt säker.”