Sveriges främsta konsthandlare sätter stilen i överklasshemmen

När allting annars kretsar kring att tjäna pengar hamnar de flesta på Åmells konsthandel i Stockholm för att göra sig av med dem.

“Köp inte konst för att tjäna pengar på det. Låt mig sköta det istället”, säger Verner Åmell.

I över 40 år har han dikterat smaken för Sveriges förmögna. Som få andra vet han hur det ser ut bakom fasaderna på Strandvägen, innanför de videoövervakade portarna på Djurgården eller på godsen och gårdarna runt om i landet.

LifestyleArtikel

Lyxbollar, börs-VD:ar och pool – detta finns på finanselitens favoritklubbar

Vem som har en dalkulla av Anders Zorn i salongen, en räv av Bruno Liljefors i hallen, eller en interiör av Carl Larsson i matsalen. För att utgå från nidbilden av den svenska direktörsvillan med Anders, Bruno och Carl på väggarna.

Det som elakt kallas ABC-konst.

Begreppet etablerades under den stora konsthaussen på 1980-talet, decenniet som gjorde konst till spekulationsobjekt i Sverige och drev upp priserna på skandinaviskt måleri till astronomiska summor.

Själv byggde Verner Åmell både kapital och varumärke under de åren. Genom riktade köp av större mängder verk av enskilda konstnärer kunde han öka intresset för namn som fallit i glömska och driva upp värdet på deras konst.

Han blev en del av en dynamik som snart skulle leda till en överhettning. När den svenska finansmarknaden kraschade 1990 var överbelåning av konst en av de drivande faktorerna. Verner Åmell var en av få som inte gick under när luften gick ur den svenska konstbubblan.

“När en Carl Larsson kunde kosta lika mycket som en Rubens insåg jag att något var fel och sålde av mina lager av skandinavisk konst”, säger han.

Idag är Åmells konsthandel en institution. En tavla från Åmells säger inte bara något om storleken på ens förmögenhet, utan också hur man använder den. Det är inte alla som har råd att unna sig något infattat i guld. Det är nämligen så man känner igen att en målning kommer från Birger Jarlsgatan 14.

På ramen.

“Det är så han har skapat sig ett varumärke. Hänger du en tavla från Åmells hemma känner alla igen ramen. Det ska synas att det kommer från Åmells konsthandel”, säger Joachim Geiger, mångårig medarbetare hos Verner Åmell och idag värderingsman på Stockholms auktionsverk.

“Han har varit skicklig med att knyta till sig kunder som är villiga att betala rejält och som inte har tid att följa auktionerna”, säger konsthistorikern Göran Hellström, under 1980-talet informationschef på Bukowskis och tillsammans med Carl-Gustaf Petersén författare till boken ”Det stora konstspelet” om 1980-talets upptrissade konstmarknad.

I fastigheten på hörnet av Birger Jarlsgatan och Grev Turegatan bedrevs tidigare SEB bankverksamhet. Det är längesedan de bommade igen.

Bakom en tung säkerhetsdörr luktar det svagt av gammalt bibliotek. På hyllorna trängs inte bara delar av den skandinaviska konsthistorien, utan även europeiskt måleri från tiden före 1800, det som inom konsthistorien brukar kallas old masters, eller gamla mästare.

Det var de senaste som räddade Åmell när bubblan sprack på 1990-talet och värdet på skandinavisk konst kollapsade. Genom handeln med konstnärer som Canaletto, Rembrandt och Rubens har Verner Åmell även kunnat skapa sig rykte internationellt och är den enda skandinaviska handlaren som varje år ställer ut på den prestigefulla Maastrichtmässan.

De senaste 20 åren har han även låtit bygga upp en stor samling med fotografi, med världsnamn som Irvin Penn och svenska Rolf Wertheimer.

Över 200 miljoner kronor är det totala lagervärdet skrivet på. Var exakt verken förvaras som inte ställs ut i galleriet får vi inte avslöja.

“Här har du Inferno”, säger Verner Åmell och drar fram August Strindbergs målning från 1901 från en hylla.

Historien om Strindbergs målning

Historien om hur Strindbergs mest kända målning hamnade hos Åmells är känd. När den tidigare ägaren, Jacqui Eli Safra, en schweizisk storsamlare av skandinavisk konst, ville sälja målningen 2016 gick uppdraget till Christie’s. Det anrika auktionshuset i New York trodde sig kunna hösta in mellan tre och fem miljoner dollar för tavlan, samtidigt som konstmarknaden som helhet upplevde några svåra mellanår med kraftigt minskad omsättning.

Auktionen blev ett fiasko och värdet skamfilades. När ett nytt försök gjordes på Bukowskis i Stockholm året därpå kunde Åmell lägga vantarna på den skadeskjutna målningen för utropspriset 18,6 miljoner kronor.

Sedan dess står i mörkret och väntar på att hitta en köpare.

“Den är lite häftig”, säger Verner Åmell och fingrar på målningens tunga, mörka ram.

Allra helst skulle han vilja ta hem den till sig. Men Sveriges Mona-Lisa, som Verner Åmell kallar Inferno, kostar cirka 40 miljoner kronor. Och den har han inte råd med.

“Det är så mycket man vill ta hem. Men gör jag det får jag ingenting sålt”, säger Verner Åmell och pekar på den affärstekniska utmaningen med att driva konsthandel: kassaflödet.

De enskilda transaktionerna kan visserligen vara stora. Men de är förhållandevis få. Den dyraste tavlan i samlingen just nu är en målning av Jusepe de Ribera. Den kostar 4,8 miljoner dollar, drygt 47 miljoner kronor, vilket motsvarar en tredjedel av konsthandelns omsättning 2020.

Att hålla sig med ett varulager vars värde i stor utsträckning avgörs av abstrakta parametrar som tycke och smak är dessutom riskabelt.

“Det kostar mellan 12 och 15 miljoner kronor om året att driva den här verksamheten. Så varje månad måste jag tjäna minst en miljon. Det kan man få sömnstörningar av. Det behövs också otroligt mycket kapital om du vill driva en konsthandel med bra saker, som Zorn, Liljefors, Grünewald, Hjertén”, säger Verner Åmell.

Själv ser han till att alltid ha ett stort antal Bruno Liljefors tillgängliga för sina kunder. Svenskens naturmåleri, som ofta skildrar dramatiska situationer i kampen för överlevnad, har gjort hans konst populär bland de som håller på med jakt.

Som han själv. På kontoret ovanför konsthandelns galleri hänger några av troféerna.

Det har hetat ett tag att jakten är den nya golfen. Och ibland sitter Åmell på pass med sina kunder, kanske efter att ha hängt upp en tavla.

Eller två.

Botar folk från kulturell misär

“När vi åkte ut till någon för att hänga upp en nyköpt målning hade Verner alltid med sig tre extra”, säger Joachim Geiger, Åmells tidigare medarbetare.

Verner Åmell beskriver sig själv som ”inredningsarkitekt i det fördolda”. Och någon som ”botar folk från deras kulturella misär”.

Han berättar om ett kundbesök där det stod en trattgrammofon på en piedestal i hemmet.

“Du kan inte ha en trattgrammofon på piedestal, sade jag. Det går ju inte, annat om du är musikintresserad. Men varför står den här? Det visste han inte. Då börjar jag påverka. Du kanske ska ha en Milles där på piedestalen i stället. Det kanske är mer spännande. Och så börjar man utveckla det.”

Verner Åmell har många sådana anekdoter. De befolkas av svenska företagsledare, samt möjligen deras fruar, som villigt låter sig läxas upp av den gänglige konsthandlaren med den vakna blicken och motvilligt ger efter för dennes milda påtryckningar.

Några namn nämner Åmell inte. Förutom de som är döda. Som Håkan Mogren, den tidigare Astra-VD:n. Eller affärsmannen Carl-Eric Björkegren, som dödförklarades 2005 efter att ha försvunnit spårlöst 1994.

“Prinsessan Lilian kom också in och hälsade på jämt. My boys, kallade hon mig och pappa. Hon berättade ekivoka historier och var otroligt rolig.”

Annars råder full diskretion.

“Det är toppskiktet av samhället. Det absoluta toppskiktet”, säger Joachim Geiger.

Gamla kungen kom ofta på besök

Åmells konsthandel grundades 1920 i Härnösand av Verner Åmells farfar, Nils Magnus Åmell. Fram till det att Verner Åmell tog över efter sin far, Åke Åmell, sysslade det genom åren alltmer ansedda familjeföretaget främst med antikviteter.

“Den gamla kungen var ofta här och låg under byråerna och tittade. Då fanns vi på Regeringsgatan och en av våra medarbetar fick röja undan alla gatflickorna som satt på räcket utanför. Det var ju i närheten av Norrlandsgatan. Nu kommer kungen, undan med er! Så körde han ut mig och alla barn också”, säger Verner Åmell.

Efter att ha praktiserat hos en antikhandlare i London och lärt sig värdera den konst som gick under klubban på Sotheby’s och Christies, kom Verner Åmell tillbaka till Sverige med en ny affärsidé. Porslin. Hans mentor i London var en av Europas främsta handlare inom kinesiskt och kontinentalt porslin från 1700-talet och Verner Åmell blev hans man i Stockholm.

“När jag kom hem visste jag vad han ville ha. Så jag sprang runt här i trakten på småauktioner och hos småhandlare. Om jag visste att han skulle begära 10 000 pund för ett par tallrikar, då skulle han säkert ge mig 5 000 pund för något som jag kanske lyckats köpa för 1 000 pund här i Stockholm för att ingen här fattade vad det var.”

Samma metod började han sedan använda för handel med konst. Han köpte tavlor som såldes billigt i Sverige och som han visste skulle gå för ett högre pris i London. Han åkte till Holland för att köpa gamla mästare som han sedan sålde vidare till italienare som kommit för att köpa dem dyrt i Sverige.

“Du måste ha stor kunskap om du ska vara konsthandlare. Och den kunskapen får du genom att hantera de här konstverken och verkligen ha dem framför dig. Det är inget du lär dig på universitetet”, säger Åmell, som formellt tog över konsthandeln från sin far 1981, lagom till den svenska konstmarknaden började hettas upp.

Fram till 1991 var vinst som gjordes på försäljning av konst skattefritt för privatpersoner. Det var en av de faktorer som drev den allt vansinnigare handeln under 1980-talet. Konsten blev ett verktyg att kringgå staten vid överföringar av stora förmögenheter. Människor hängde ner sina tavlor och började köa till auktionshusen, som blev allt aggressivare i sin marknadsföring i jakt på slumrande värden i de svenska hemmen.

Och konkurrensen mellan de olika aktörerna ökade.

“Jag införde en hardcore-modern marknadsföring på auktionshusen. Så sakteliga började Verner haka på. Han ville vara där vi var och köpa direkt från marknaden. Vi blev väldigt intensiva konkurrenter”, säger Carl-Gustaf Petersén, VD på både Bukowskis och Beijers under de här åren.

Strindbergmålningen fyrtornet

Historierna om fullsatta auktionssalar och närmast gränslösa budgivningar från den här tiden är många.

Ett av de mest kända exemplen är när författaren och publicisten Olof Lagercrantz 1989 sålde Strindbergmålningen Fyrtornet II på Bukowskis. Budgivningen slutade på 15,6 miljoner kronor. Olof Lagercrantz sålde tavlan i sina barns namn och gjorde därmed sonen David Lagercrantz, idag känd författare, och dottern Marika Lagercrantz, skådespelare, samt deras tre syskon till miljonärer – utan att de behövde betala den tidens arvsskatt.

Målningens nye ägare? En då 37-årig Verner Åmell.

“Även om vi var konkurrenter var han viktig för auktionshusen. Han förstod sig på fina grejer och höll uppe marknaden genom att själv bjuda högt”, säger Carl-Gustaf Petersén.

Den korta sträckan från just Bukowskis i Berzelii park till Åmells konsthandel 500 meter bort kallas ibland för Sveriges dyraste promenad. En tavla som vandrat den vägen kan stiga flera gånger om i pris.

“Det enda problemet jag har med Verner Åmell är att han är så jävla dyr. Han tar ordentligt betalt”, säger en av Åmells kunder, en svensk företagsledare som av säkerhetsskäl inte vill ha sitt namn utskrivet i tidningen.

“Att man har en stor konstsamling är inget som man går ut med offentligt. Men jag har alla de kända konstnärerna i Norden. Från Zorn till Schjerfbeck”, säger han.

Mannen har en lång och framgångsrik karriär inom svensk industri. Konsten köper han inte för att tjäna pengar. Han är inte den som säljer, säger han.

“Jag tänker aldrig på ekonomin, det är inte så jag köper konst. Jag köper det jag tycker om.”

Verner Åmell är en av de konsthandlare som har hjälpt honom bygga upp samlingen. Åmells står för kvalitet och pålitlighet, säger han, annars hade det inte gått att driva en konsthandel som ett familjeföretag.

“Om någon gör bort sig sitter det kvar i generationer.”

Han fortsätter:

“För mig är det viktigt att ha ett inrett hus med den konst jag tycker om. Varje gång jag kommer hem och ser konsten upptäcker jag något nytt. Även om jag haft det i 30 år. Sedan är det en del som säger, jaha, du har en Strindberg, det har inte jag. Och så vill de visa upp vad de har. Det är kul att umgås med vänner och familj i ett sammanhang som man kan förkovras i.”

I de sammanhangen vet alla när en målning kommer från Åmells.

“Han gör ju sina egna ramar. Sedan vet man också vilken konst det är han handlar med.”

Sinne för affärer

“Jag ska visa en grej här uppe”, säger Verner Åmell och går med långa steg före upp för trapporna i sitt galleri.

Ryktena om Verner Åmells priser och sinne för affärer gör att han sällan närvarar personligen vid auktioner i Stockholm numera. Om det syns att det är han som bjuder kan de andra i salen få för sig att det finns pengar att tjäna. Och börja trissa upp budgivningen. Själv säger Åmell att han sätter det pris som han vet hans kunder är beredda att betala. Att kunna se vilka objekt som går att göra förtjänst på, även om de är smutsiga och med tjocka lager av gulnad fernissa, är en färdighet som han övat upp i decennier.

“Här ska du se något häftigt”, säger han och öppnar en dörr längst in i galleriet.

Mitt i rummet står en stor version av Solglitter, en av Carl Milles mest berömda skulpturer. Längs ena kortsidan en sekretär av Georg Haupt. Rakt över tronar ett monumentalt landskap av Edward Bergh, målad på uppdrag åt Nationalmuseum inför invigningen av dess nya lokaler på Blasieholmen 1866.

“Den är otroligt smutsig. Det är en av hans mest kända bilder. Men den ser för jäklig ut egentligen”, säger Verner Åmell och låter handen löpa över dukens skrovliga yta.

För den som äger konst piper inga museilarm när man kommer för nära.

“Vi har gjort lite tester. Ser du skillnaden? Här har vi gjort rent. Allt det här gula kommer försvinna, vattenspeglingen kommer att lyftas fram. Trädet, björken där, ser du vad krispigt och fint det är. Och så tittar du där, där är det bara geggamoja som döljer ett mästerverk där under.”

När man pratar med människor som känner Verner Åmell – kunder, konkurrenter och andra inom konstbranschen – nämner alla yrkesskicklighet som en av nycklarna till hans framgång. Förmågan att avgöra kvalitet i en svårnavigerad andrahandsmarknad där värdet på en tavla som förlorat sin lyster är långt ifrån uppenbart.

“Det första jag fick lära mig hos Verner var att inte bry sig om priset på en tavla, utan i stället se vad man kunde göra med den, att se igenom skit och fernissa”, säger Joachim Geiger.

“Han har en mycket god konstsmak och är otroligt skicklig på att bedöma konst. Han kan konsthistorien och vet hur han ska göra för att plocka russinen ur kakan. Som tredje generationens konsthandlare har han det i blodet”, säger Carl-Gustaf Petersén.

Framför den solkiga målningen på andra våningen kommer skymtar också något som enklast kan beskrivas som passion.

“Ser du där, himlen där!”, säger Verner Åmell och pekar på en fläck på duken som redan gjorts rent.

Varje konsthandlare är på jakt efter sleepers – konstnärer som håller hög kvalitet, men som marknadens strålkastarljus ännu inte hittat fram till.

Verner Åmell har lyckats pricka in ett antal sådana. Edward Bergh är kanske ingen sleeper. Men han har fallit ur modet.

“Jag fick den jättebilligt. Trots att den är ett mästerverk.”

Nu väntar han på rätt läge att sälja. En strategi som knappast får lagret att minska. För att komma runt problemet har Verner Åmell även börjat hyra ut konst, framför allt till företag. 416 verk från Åmells konsthandel hänger idag i mötesrum och receptioner runt om i Stockholm och andra delar av Sverige.

Konstnärliga gestaltningen

Advokatfirman Törngren Magnell och Partners är en av kunderna. De har precis flyttat in i en ny fastighet ett stenkast från operahuset i Stockholm och vände sig till ett antal verksamheter som erbjöd uthyrning av konst för att gestalta de nya rummen.

Valet föll på det dyraste alternativet: Åmells konsthandel.

Nu hänger bland annat två stora målningar av den samtida konstnären Linn Fernström direkt över receptionen. I ett av konferensrummen kan man vila ögonen på ett landskap av 1800-talsmålaren Mauritz Lindström.

“Det var ingen annan som kunde erbjuda den bredden. De har otrolig samling, från klassiskt måleri till modern konst och fotografi”, säger Cecilia Rudels, en av firmans partner och ansvarig för företagets konstnärliga gestaltning tillsammans med kollegan Vaiva Eriksson.

“Jag var förvånad. Min bild av Åmells var att det var lite dammigt. Så vi bjöd in dem mest som ett wildcard. De flesta byråer har konst på väggarna, men ofta mer samtida. Så det är kul att sticka ut”, säger Vaiva Eriksson.

Ledordet för gestaltningen var professionell hemmamiljö. Men sinsemellan hade delägarkollektivet skämtat om lokaler som ”får folk att hålla käften”.

Eller, om man ska se det ur Åmells perspektiv, får dem att köpa en tavla.

Verken som konsthandeln hyr ut är nämligen också till salu när hyreskunden inte länge hyr den. Vid vart och ett av de 25 objekten som finns hos Törngren Magnell och Partners står det att det kommer från Åmells konsthandel.

Advokatfirman har också en verkförteckning liggande för klienter som vill förkovra sig.

Hittills utgör uthyrningen bara 1% av omsättningen hos Åmells konsthandel.

“Min son Alexander jobbar nu hårt för att få upp volymen. Det är ingen som kan konkurrera med oss på det området”, säger Verner Åmell.

Uthyrningen gör det också möjligt för honom att handla mer med samtidskonst.

“Den är ofta inte värd mer än vad jag har betalat. Går jag på ett galleri och köper en tavla för 100000 kronor kan inte jag sälja den. Den är inte värd mer än 100000. Galleristernas priser är vad marknaden är villig att betala. Men jag försöker hitta bra konstnärer som jag tycker om och kommer ha ett bestående värde. Så hyr jag ut dem under tio år. Under den tiden är verken på tillväxt, så att säga.”

De nya generationerna förmögna i Sverige, om deras smak är det svårt att sia om. ABC-konsten, som det hånfullt kallades på 1980-talet, har visserligen stått sig väl genom decennierna. Men hur länge kommer det att vara en bra idé att alltid ha 20 Liljefors till salu? Särskilt i en tid när fler hoppas på goda affärer, om det så är på sin bostad, på börsen eller genom mer abstrakta tillgångar på nätet.

“Mina kunder i dag köper inte för att spekulera. Jag säljer heller inte samtidskonst, där det fortfarande finns mycket spekulation. Och NFT:s, det har inget med konst att göra. Det kommer att sluta illa”, säger Verner Åmell och fortsätter:

“Det har skapats väldigt mycket pengar de senaste åren. Det dyker upp en ny miljardär varje vecka. Det är nästan helt absurt. Förr i tiden var inte folk så förmögna.”

Sonen, Alexander Åmell, är den som tar hand om de yngre entreprenörer som börjar dyka upp. En dag hoppas Verner Åmell att kunna lämna över hela verksamheten till honom. Och låta den fjärde generationen ta över.

“Han är duktig. Han kommer nog att klara det. Jag får se när jag blir utslängd. Min pappa gick här tills han var 90. Jag höll i gång honom också. Han dog när han var 95. Det var ett bra race. Han var väldigt omtyckt.”

Själv fyllde Verner Åmell 70 i mars.

“Jodå”, säger han frånvarande, som om han inte hörde på.

Närmre än så kommer man inte Verner Åmell som människa, den som han är bortom anekdoterna och affärerna.

“Nu tar vi en kaffe så vi inte somnar”, säger han när jag frågar om vad de pratade om runt frukostbordet när han växte upp.

Men en last har han, avslöjar han.

“Rödvin. Jag samlar på rödvin. Samlar man inte på konst ska man samla på vin. Min pappa tog med mig en gång till en av sina kunder som hade en stor gård. Jag tror jag var 15 år. Till efterrätten serverade han en Château d’Yquem, ett sött dessertvin som var det dyraste som fanns. För en 15-åring är det väldigt gott med sötsaker. Så jag började samla på dem.”

Genom åren har Verner Åmell köpt och sålt viner från flera av de mest kända vingårdarna. Strategin är att kunna dricka upp värdestegringen, avslöjar han. Just nu är dock samlingen begränsad.

“Vinpriserna har ökat kraftigt de senaste tio åren. En av mina flaskorna är nu värd över 100 000 kronor. Det går ju inte. Då får man sälja”, säger Verner Åmell.