Svensken bakom Rysslands ekonomi: ”Landet kommer kollapsa”

Det är en upptagen Anders Åslund Affärsvärlden får kontakt med på Zoom. Han befinner sig vid intervjutillfället i Washington DC där han har sin bas sedan över 20 år. Mängder av medier vill höra hans analys av läget när Ryssland invaderat Ukraina i vad som utvecklats till den värsta krisen i Europa sedan andra världskriget. Det är många som känner sig kallade att vara experter när medierna dygnet runt vill ha snabba utlåtanden. Men de riktiga experterna med erfarenheterna, nätverken och kunskaperna på djupet om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, är få. Anders Åslund är en av dem.

“Galärslaven” som länge varnat för Putin

Som professor i nationalekonomi med Östeuropa som specialområde och som tidigare rådgivare till både Rysslands och Ukrainas regeringar, har Anders Åslund med vass penna levererat ett femtontal böcker och en strid ström av rapporter, artiklar och debattinlägg. Han håller ett högt arbetstempo, trots att han nyss fyllt 70 år, och säger att han känner sig lite som en galärslav när han ska hålla sig informerad om vad som nu sker, ge tv-intervjuer och skriva artiklar och lägga ut uppdateringar på twitter till sina 250,000 följare.

Anders Åslunds kritik mot Ryssland under president Putin har varit skoningslös, länge. Överdriven skulle en del av hans kritiker säga, som tycker att den ekonomisk-politiska medicin han tillsammans med tre andra toppekonomer som ekonomiska rådgivare ordinerade president Boris Jeltsins i början på 1990-talet var för besk. När Ryssland skulle byta ekonomiskt system, från socialism till kapitalism. Bland kritikerna finns exempelvis nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz som menar att receptet som förskrevs bidragit till dagens problem i Ryssland med korruption och oligarker.

Men sedan sommaren 2021, ligger Åslunds analys av läget i vinnarhålet. Han skrev då en artikel i Svenska Dagbladet, där han varnade för en nära förestående rysk invasion av Ukraina. Det skedde samtidigt som många andra Rysslandsexperter ville tona ner hotet och talade om vikten av dialog med Putin. Den 24 februari i år slog Åslunds prognos in när Ryssland invaderade Ukraina. Miljontals ukrainare är nu på flykt och västvärlden uppvisar en enighet som saknar motstycke i modern tid i att isolera Ryssland. En enighet för stunden i alla fall. Frågan är vad som kommer ske på lite sikt när Ukrainakrisen genom den inflationschock den skapat äter upp köpkraft i hushållens plånböcker.

Gamechanger för världsekonomin

Många ekonomer har pekat på Rysslands och Östeuropas intåg i den kapitalistiska världsekonomin på 90-talet som en viktig del i den globaliseringsvåg som sköljde över världen. Där allt fler länder införde marknadsekonomi. Och svenska världsledande företag kunde skörda frukterna av ökad handel och aktieägarna blev rikligt belönade. Samtidigt som hushållen kunde njuta av ekonomisk expansion och låg inflation. Nu ser den tiden ut att vara förbi. I alla fall temporärt.

I länder i Europa med hög konsumtion av rysk naturgas, som Nederländerna, är inflationstakten nu uppe i 12%. I Tyskland har lågpriskedjan Aldi meddelat att den höjer priserna på livsmedel mellan 20 – 50%. Och i fattigare delar av världen, som Afrika och Mellanöstern, som är helt beroende av rysk och ukrainsk spannmål, hotar en hungerkatastrof runt hörnet om inget dramatiskt sker.

Hur startade ditt intresse för Ryssland och Östeuropa?

”Jag arbetade som svensk diplomat i Moskva under 1980-talet med ekonomiska frågor. Med goda kunskaper i ryska och en doktorsavhandling från Oxford i ekonomi om Östeuropa hade jag en ganska unik ställning. Jag fick träffa personer på höga positioner i den ryska administrationen. Som den unge reformekonom Jegor Gaidar, som ledde ett ekonomiskt forskningsinstitut, och som sedan blev Rysslands premiärminister. Jag skrev också en bok där jag förutspådde Sovjetunionens fall som bidrog till min Rysslandskarriär.”

Åslund berättar att det fanns ett stort intresse i Sovjetunionen för reformer som gjorts i Sverige under 1980-talet när Michail Gorbatjov ville reformera landet. Åslund deltog bland annat som Rysslandsexpert i en grupp av svenska tjänstemän och politiker ur ”kanslihushögern” (Michael Sohlman, Klas Eklund, Erik Åsbrink och Leif Pagrotsky) som gjorde besök i landet och hade möten med reformsinnade ryska ekonomiska företrädare.

Du var en av fyra ekonomiska topprådgivare till president Boris Jeltsin. Hur gick det till när du engagerades i detta i början av 1990-talet?

”Jag fick frågan av arbetsmarknadsminister Alexander Sjokin, som jag kände från tidigare, om jag ville bli rådgivare till den ryska regeringen när jag träffade honom på flygplatsen i Moskva i september 1991. Jag och ekonomerna Jeffrey Sachs och David Lipton engagerades och arbetade med makroekonomisk stabilisering. Jag var gruppens Rysslandsexpert. Ekonomen Andrei Schleifer ledde arbetet som handlade om privatiseringar av ryska företag”.

Rådgivarnas överordnade chef var president Boris Jeltsin. Men de arbetade mest med premiärministern Jegor Gajdar, privatiseringsministern Anatoli Tjubajs och finansministern Boris Fjodorov. Ministrar med ansvar för ett land på randen till kollaps där man på allvar oroade sig för svält om man inte skulle lyckas liberalisera ekonomin. Ministrarna arbetade hårt. Ofta till klockan tre på morgonen beskriver Åslund. Både Gajdar och Fjodorov dog unga. Utslitna. Tjubajs höll ut längre, men lämnade till slut den ryska skutan i början av Ukrainakriget. Han sågs senast i mars i Turkiet vid en bankomat. På Facebook la Tjubajs på årsdagen av mordet på politikern Boris Nemtsov ut en okommenterad bild av honom som tolkats som en tyst protest. Kremlins talesperson Dmitrij Peskov bekräftar för BBC att Tjubajs slutat på egen begäran. Åslund menar att Tjubajs var den sista som västvärlden kunde prata med i den ryska administrationen. Nu har han kastat in handduken.

Många ekonomer har kritiserat ”chockterapin” som ni genomförde. Att det sociala priset för reformerna var för högt. Finns det någon substans i detta. Gick det för fort?

”Tvärtom! Det gick väldigt långsamt. Reformatörerna i duman förlorade i utnämningen av ny centralbankschef. Man lyckades aldrig få kontroll över penningpolitiken och inflationen. Det blev i stället en total kollaps av det gamla sovjetiska systemet. I länder där man gick snabbare fram, som Polen och Estland, lyckades man däremot stabilisera ekonomierna och utvecklingen blev mycket bättre. De är idag stabila marknadsekonomier, EU-och Natomedlemmar och med en mycket högre levnadsstandard än Ryssland.”

Nyligen gjorde tidskriften the Economist en genomgång av hur de gått för öststatsländerna sedan de dumpade kommunismen i början av 1990-talet. Genomgången visar att det fortfarande återstår mycket att göra, men att de länder som blivit medlemmar i EU har klarat sig mycket bättre än andra länder. Att liera sig med rika länder i väst har varit en bra affär ekonomiskt. Det har gått bättre för Prag och Tallinn än för Tirana och Belgrad och Moskva för den delen.

Den tidigare utrikesministern Andrei Kozyrev uttryckte i en intervju med Financial Times nyligen att Ryssland borde ha fått en slags Marshallhjälp när landet bytte system. Har han rätt?

”Absolut! När jag var med Carl Bildt vid hans statsbesök hos president George Bush (den äldre, reds anmärkning) i början på 90-talet förde vi fram idén om en slags Marshallhjälp för Ryssland. Men intresset var svalt. Varken Bush, hans rådgivare eller ministrar ville göra något som kostade amerikanska skattebetalare pengar. Den enda som var lite intresserad av vårt förslag var försvarsminister Dick Cheney.”

Den ryska ekonomin har ju gradvis försämrats. När förstod du att Ryssland var på fel väg?

”Det är svårt att säga för det är många steg. Under Putins första period, 2000 – 2003, minskade friheten för medier och civilsamhället. Men samtidigt gjordes bra juridiska och marknadsekonomiska reformer. Putins andra mandatperiod präglades av goda oljeinkomster men reformtorka. Sedan 2008 har allting fallerat.”

Åslund uppskattar att ryska oligarker plundrat den ryska staten på ungefär 1 000 miljarder amerikanska dollar som göms utomlands, den största delen i USA och Storbritannien. Uppskattningsvis 400 miljarder dollar av dessa pengar tillhör oligarker som är med på sanktionslistor. Så här långt har cirka 20 miljarder dollar beslagits, så det finns en stor uppsida att finna mer för de rättsvårdande myndigheter som gör sin hemläxa.

Du har i flera böcker och artiklar varit mycket kritisk till president Putin. Har du träffat honom personligen? Och har du haft obehag av att vara Putinkritisk?

”Jag har träffat Putin i möten flera gånger men aldrig talat med honom enskilt. Jag har mötts av alla möjliga påtryckningar. Jag har aldrig haft problem med visum tidigare, men när jag skulle åka till Moskva i slutet på 2017, fick jag ett meddelande om att jag inte borde åka. Detta eftersom mycket kan hända på Moskvas gator nuförtiden och man inte kan ta ansvar för vad som sker där sa man. Ett direkt hot alltså. Sedan dess har jag inte varit där. Den organisation jag varit verksam i, think-tanken Atlantic Council, är förbjuden att verka i Ryssland sedan 2019.”

Det svenska handelsutbytet med Ryssland har minskat kraftigt sedan Krimkrisen. Svenska sparare och investerare har vänt Ryssland ryggen. Hur tycker du svenska företag som fortfarande har verksamhet kvar i Ryssland bör agera?

”De bör ställa in sig på att Ryssland håller på att utvecklas till ett slags Nordkorea. Så länge Putin är kvar vid makten. Många företag har redan lämnat och ryska staten kommer ta över många företag och nationalisera dem. Vi kommer att se många rättsprocesser i skiljedomstol i Stockholm när Ryssland stäms av utländska företag. Ryssland har blivit en paria. Ingen vill handla med landet längre.”

Kommer Putin falla och vem kommer ta i så fall ta över?    

”Det kan ta tid. Sannolikt ett par år. Putin har ingen exitplan. Det finns ingen ställföreträdare. Han bevakas av en säkerhetsstyrka på 50 000 personer som är mycket lojal. ‘Conventional wisdom’ är att någon värre tar över den dagen han försvinner. Men jag tror systemet kommer kollapsa, ungefär som 1991. Men utgångsläget är värre nu än då. Det finns färre institutioner nu än vad det fanns 1991. Putin har systematiskt monterat ned dem. Det finns bara en politiker som kan ta över som det ser ut idag. Det är Aleksej Navalnij – om de inte slår ihjäl honom förstås. Han verkar ha den mentala styrkan. Jag har inte träffat honom personligen men känner flera av hans medarbetare.”

Det har ju varit en stor ”braindrain” under lång tid. Kan exilryssar som förre schackmästaren Garri Kasparov eller den före detta oligarken Michail Khodorkovsky spela någon roll?

”Som stödpersoner kan de hjälpa. Båda säger mycket kloka saker, jag känner dem båda två någorlunda. Men Khodorkovsky är ju en före detta oligark, det kommer man inte ifrån, och Kasparov har hattat runt lite bland olika politiska partier. Han har inte samma trovärdighet som Navalnij.”

Hur ser du på Rysslands invasion av Ukraina. Kommer EU:s sanktioner vara verkningsfulla?

”Jag tror sanktionerna kommer vara verkningsfulla och att Europa kommer kunna ställa om sina ekonomier för att minska beroendet av rysk energi. Vad gäller kriget har de militära strategerna helt missbedömt situationen. De har inte förstått hur den utbredda korruptionen i Ryssland påverkat militärapparaten. Den är i mycket sämre skick än de trott. Ukraina har vunnit slaget om Kiev och ser ut att ha goda möjligheter att ta tillbaka de östra delarna av landet också.”

Om man blickar bortom kriget hur ser utsikterna för Ryssland och Ukraina ut?

”Ryssland rör sig som jag nämnt mot ett Nordkorea-scenario, så länge Putin är kvar. För Ukraina ser framtiden ljusare ut. Mer än 400 000 ukrainska män som varit i andra länder har återvänt hem för att strida mot Ryssland. Ukraina kan mycket väl bli EU- och Natomedlem på sikt och landet ser ut att få mycket finansiell hjälp. Förhoppningsvis kan Ukraina få ett stort krigsskadestånd av Ryssland också.”