”En dag slutar jag bara springa”

Det är tisdagen den 7 september 1976. Drygt 16 400 personer har samlats i ishockeyarenan Maple Leafs Garden i Toronto. Sverige ska möta Kanada i första upplagan av Canada Cup. När ishockeyspelaren Börje Salming kliver på isen hörs öronbedövande applåder när publiken ställer sig upp för att välkomna det lokala lagets nummer 21 på isen. 

En av de som reser sig upp är 25-årige Gerteric Lindquist. Han har några månader tidigare börjat jobba på svenska handelskontoret i den kanadensiska storstaden och tillsammans med kollegorna ser han när den svenske ishockeylegendaren skriver historia.

Det är även i Toronto Gerteric Lindquist träffar två personer som kommer att betyda mycket i hans liv: frun Carol, men även Rune Dahlberg, dåvarande VD:n på Nibe. Då är bolaget mest känt för tillverkning av varmvattenberedare, braskaminer och lantbruksmaskiner.

Rune Dahlberg är i Toronto för att få kanadensare att köpa det sistnämnda. Han är även den som övertygar Lindquist om att komma tillbaka till Sverige och arbeta för honom i Markaryd.

Närmare fem decennier senare har Nibe vuxit till ett börsbolag i mångmiljardklassen. Gerteric Lindquist, numera bolagets VD, är en av dem som betytt mest för Markarydsbolagets utveckling. Men vägen från Toronto till börs-VD har inte varit helt självklar.

Jobbade för Kennedy

Gerteric Lindquist föddes 1951 och växte upp i småländska byn Eskilsryd, som ligger mellan Nybro och Emmaboda. Pappan var smed med stor förkärlek till att spela dragspel medan mamman var hemmafru. Gerteric Lindquist var intresserad av naturvetenskap och följde i storebroderns spår och flyttade efter studentexamen i Nybro till Göteborg för att studera maskinteknik på Chalmers. 

”Vi har ju överhuvudtaget inga akademiska anor i min familj. Sen var min bror duktig i skolan och insåg betydelsen av det där. Jag var kanske lite mer spelevink”, säger Lindquist när Affärsvärlden träffar honom på hans kontor vid Nibes stora fabriksanläggning i Markaryd.

Studierna var också det som ledde honom till den nordamerikanska kontinenten. Chalmers hade samarbete med ett antal internationella företag, så en sommar tillbringade han i Niagara Falls på Great Lakes Carbon Corporation, som tillverkade stavar till kärnreaktorer och som ägdes av presidentfamiljen Kennedy.

”Det var en grafitindustri och inte direkt dammfritt att jobba på laboratoriet där. Jag skulle kolla densiteten på grafitstavarna som skulle köras ner i reaktorkärnorna. Det var ju ganska aktuellt, detta var 1973 och Sverige höll just på med kärnkraftsprogrammet”, berättar Lindquist. 

Den sommaren var han inneboende hos en amerikansk familj. Han och sonen Ray korsade gränsen och besökte Toronto några helger, vilket var en ögonöppnare för Gerteric Lindquist, då 22 år, som tyckte ”det var en blandning av Europa och USA”. Viljan att komma tillbaka väcktes, men först valde han att flytta från Göteborg till Uppsala för att läsa ekonomprogrammet. Där tipsade en kompis honom om att svenska handelssekreterarkontoret sökte folk. En ansökan till Toronto inskickad. Kompisen hade hoppats på New York men hamnade i Köpenhamn. Lindquist kunde istället boka flygbiljetten till Kanada.

Så en dag 1978 klev Rune Dahlberg in på svenska handelskontoret i Toronto. Han såg något i Eskilsrydsonen och erbjöd honom ett jobb som exportchef i Markaryd. Nibe hade precis börjat sälja en nypatenterad typ av maskin för sådd av specialgrödor.

Bara ett år tidigare hade Gerteric Lindquist träffat Carol, som kom på besök till Sverige under sommaren och övertygades om att en flytt till Sverige kunde bli aktuell. Först skulle hon bara läsa svenska på universitetet i Toronto. Flytten blev av och Gerteric Lindquist kunde resa och sälja såmaskiner, men så kom plötsligt vad han beskriver som en ”lockton”.

”Det finns huvudjägare som letar efter kompetens. Jag gjorde bra ifrån mig på Nibe och så ringde de från Scandinavian Trading Company (STC). Det var ju Tedde Jeanssons och Anders Walls (dåvarande VD på Beijierinvest, reds. anm.) fina energibolag där uppe i Stockholm och det lät ju spännande att få komma till Nybrogatan 3 och jobba.”

Du nämner lockton och bor på en gård utanför Markaryd, jagar du själv?

”Nej, det gör jag inte. Jag är lite trist på det sättet, jag har inte riktigt hjärta till det. Jag äter ju kött och så, men min far jagade inte. Jag tror att om man inte får det där tidigt i sig så är det inte så lätt att lära sig sen. Däremot är jag skogsägare”, säger Lindquist och får något drömskt i blicken.

”Det är så trevligt att vara skogsägare – en ynnest. Skogen har en livslängd ungefär som en människa. Så man kan plantera en planta och sen är det en jäkla kamp för det är ingen mamma eller pappa där, en ständig kamp mot gräset, rådjuren och älgarna”, säger fortsätter han och börjar ett längre resonemang om hur plantan efter 10 år blivit tillräckligt stark för att motstå de flesta hoten och att de växer kraftigt under ungdomstiden innan det är dags för att göra utgallringar.

Planer i lås

Åter till Nybrogatan i Stockholm. Sagt och gjort, Gerteric Lindquist blev trader på STC, men jobbet var inte riktigt vad han hade väntat sig.

”Man skulle bli trader men jag kände väl att det inte var min grej riktigt. Utöver olja skulle vi även handla med kol, flis och torv och då kände jag att jag saknade utveckling och produktion. Och då kom en annan lockton, nu från Assa.”

Assa hade precis tagit patent på en ny säkerhetscylinder med 11 stiftkanaler. Gerteric Lindquist blev exportansvarig för den nya låscylindern som blev en världssuccé.

”Det var ju alldeles enastående. Vi vann kontrakt till världskoncerner som exempelvis Pratt&Whitney i Montreal, Microsoft i Seattle och AT&T i New Jersey”, berättar Lindquist som då pendlade till Assas kontor i Eskilstuna från Stockholm, de få dagar han var hemma i Sverige.

Lindquist hade många idéer om att Assa skulle förvärva andra bolag för att växa på nya marknader. Men dåvarande ägaren, engelska GKN, tyckte inte att låscylindrarna hörde till kärnverksamheten vilket satte stopp för dessa expansionsplaner. 

Men så en varm sommardag 1987 när Lindquist satt på Assas nya kontor i Chicago ringer telefonen. Rösten känner han igen direkt. Det är Rune Dahlberg i Markaryd som har ett erbjudande han inte kan tacka nej till.

Tar över bolaget

Sagt och gjort, 1988 går flyttlasset tillbaka till Småland. 1989 bestämmer sig ägarfamiljen för att se över möjligheten att notera bolaget, men landar i att de ska sälja istället. Gerteric Lindquist, som blivit VD på Nibe, och 17 andra Nibe-anställda köper loss det som blir Nibe Industrier AB.

”Det var ju lite ovanligt att vi var så många som gick ihop, men vi hade ju alla jobbat i någon form av ledande befattning på bolaget tidigare. Däremot hade vi ju inte tillräckligt med pengar”, säger Lindquist.

Hur löste ni finansieringen?

”Detta var 1989 och Nyckeln-kraschen hade inte inträffat, så vi som privatpersoner kunde gå till banken och låna pengar utan några större säkerheter. Sen hade vi med två medfinansiärer som förvärvade 50%, medan vi på ledningssidan tog de andra 50 procenten. Utan dessa medfinansiärer hade förvärvet inte varit möjligt.”

Medfinansiärerna är London-baserade General Venture, med Lars Lind och Stephan Clarkson, samt norska rederiet Odfjell i Bergen.

Det är också då som Nibes framgångsrika strategi sätts. Målet är fortfarande att börsnotera bolaget, men medfinansiärerna är skeptiska. Bolaget omsätter då drygt 250 miljoner kronor och för att passa på börsen behövs åtminstone 500 miljoner kronor i omsättning. Genom att ha en tillväxt på 20% varje år, 10 procentenheter organisk tillväxt och 10 procentenheter tillväxt genom förvärv, ska Nibe lyckas fördubbla omsättningen vart fjärde år, är det tänkt. 

”Den organiska biten var vi ganska säkra på att klara, det var en piece of cake. Men förvärv hade vi ju aldrig varit med om, inte jag heller”, säger Lindquist.

Ingen M&A-rådgivare anlitades utan bolagsledningen satte sig själva ned och listade konkurrenter och kollegor. Bolaget hade drygt tio år tidigare förvärvat kaminproducenten Handöl, och Nibe tittade nu på flera möjliga bolag att förvärva. 

Då kom bostadskraschen, som också varit en av Lindquists tuffaste år på Nibe. Sverige som marknad stod för 85% av Nibes fakturering. Småhusproduktionen sjönk från 27 000 till 2 700 i antal.

”Då var man lite svettig på överläppen. Men vi lyckades ändå tjäna pengar, även om rörelsemarginalen bara var 5%. Men det var också den värsta perioden jag varit med om på Nibe. 1992–93 fick vi fick varsla en hel del av de anställda, det var tungt”, minns Lindquist. 

Markarydsbolaget till börsen

Desto ljusare blev det 1994, då Nibe förvärvar braskaminstillverkaren Contura. Ytterligare fem förvärv görs i rask takt och slutligen, den 16 juni 1997, noteras Nibe på Stockholmsbörsen. 

”Det var inte riktigt någon som trodde på vår tillväxtstrategi, de flesta tyckte vi var för aggressiva”, säger Lindquist. 

Aktien handlas på börsen och Nibe fortsätter att göra sina förvärv för att fortsätta växa. Men sommaren 2007 märker ledningen i Markaryd att någonting inte står rätt till. 

”Vi vet att cyklerna har någon slags frekvens på fem–sju år. När vi haft väldigt bra tillväxt i världen så säger det oss att det kan komma en liten sättning. Men när skolorna började i augusti 2007 kände vi inte igen oss. Historiskt sett har det alltid varit en säsongskurva i vår försäljning eftersom byggen ska avslutas innan hösten, men vi märkte att det här blir inte vad vi hade tänkt”, säger Gerteric Lindquit.

Bolaget går ut med ett pressmeddelande och vinstvarnar. Nibe kommer inte att öka med 20% utan snarare runt 10%.

”Vi ville kalla det prognosjustering, men det fick vi inte göra. Pressmeddelandet kom ut den 17 september och när klockan var 22 minuter över nio på morgonen hade vi tappat en tredjedel av vårt värde”, säger Lindquist.

Hur kändes det?

”Det var ju lite bedrövligt, om man får säga det. Inte för att jag trott på alla superlativ som investerare och analytiker öst över oss under åren, men vi var inte heller så dåliga som den kurskraschen indikerade”, säger han.

Det svåra var att bli ifrågasatt och få kritik för det som bolaget byggt upp sedan börsnoteringen tio år tidigare, menar Nibe-VD:n. Men samtidigt innebar det att bolagsledningen tog tag i kostnaderna. När andra stora bolag började få problem med valutor och materialpriser senare den hösten så låg Nibe ett halvår före.

NibeArtikel

Nibe blir huvudägare i Miles Industries

Sen slog finanskrisen till med full kraft i september 2008 och Nibes aktiekurs sjönk likt alla andra bolags. Att hantera finanskrisen var också en av Gerteric Lindquists svåraste stunder som VD, framförallt på grund av det mediala trycket och personalneddragningar.

”Det var en tung period, jag har bara varit med och dragit ner på personal två gånger. Det är tungt eftersom det är ledningens ansvar, upplever jag, att parera valutor, materialprisökningar och efterfrågan. Irrar man bara runt och säger att det är valutans fel eller andras fel så gör man inte rätt. Tvingas man då entlediga människor har man inte riktigt parerat allting. Då kommer tankarna om att man kanske skulle ha gjort något på ett annat sätt. Det är väl lite mörkt.”

”En sak är vi dock stolta över och det är att rörelsemarginalen kunde upprätthållas till 9,8%”, fortsätter han. 

Ljusare tider

Neddragningar är det inte tal om längre. Tvärtom. Under Affärsvärldens besök på fabriksområdet i Markaryd lyser en digital anslagstavla upp entrén där ett tjugotal olika tjänster utannonseras. Svetsare, tekniker och administrativ personal ska lockas till värmepumpstillverkaren vars huvudkontor ligger bredvid E4:an. Idag arbetar drygt 1 750 personer på Nibe i Markaryd, en kommun med drygt 10 000 invånare. 

Hur är det att hitta rätt kompetens till företaget?

”Det är inte lätt, men jag tycker ändå att vi har lyckats ganska bra. Det är många som pendlar naturligtvis, från exempelvis Laholm, Halmstad och Hässleholm men också många som bor inom tre mils radie till Markaryd.”

”Vi försöker göra bolaget så attraktivt som möjligt utan att hymla med att när man kommer till Nibe, så jobbar man mycket. Där tror jag det är viktigt att man är rak som arbetsgivare. Det ska såklart inte vara en situation som man blir sjuk av, men de åtta timmarna är oerhört värdefulla och använder man dem på rätt sätt är det oftast effektivare än att ha produktion i lågkostnadsländer”, säger Lindquist. 

Nibes produkter har verkligen kommit i ropet i kölvattnet av elpriskrisen och Rysslands anfallskrig på Ukraina har satt energifrågorna i nytt ljus.

”En värmepump sparar energi men är också en mycket miljövänlig produkt. De skapar verkligen en stor förbättring för alla. En braskamin som är väldigt effektiv och som på sikt släpper ut ännu mindre partiklar, då skapar vi också någonting bra. Och hela elementdelen, som baseras på el som vi har förespråkat så länge”, säger Lindquist.

Parisavtalet som skrevs under 2015 blev en stor, positiv förändring för Nibe eftersom världens politiker då bestämde sig för att ersätta olja och gas med el. För Nibes tre affärsområden inleddes då en ny era. I Markaryd växer det samtidigt så det knakar, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att bolaget i december förra året flyttades till storbolagsindexet OMXS30-listan. Under sommaren 2023 kommer ett nytt innovationscenter stå klart där 200 anställda kommer arbeta med att utveckla bolagets produkter. Samtidigt byggs en ny fabrik för värmepumpar och ett nytt besökscenter för säljarna kommer också stå klart till sommaren.

”Tidigare har vi sagt att vi skulle fördubbla omsättningen till 40 miljarder kronor senast 2025. Nu är vi i tyst period så jag kan inte säga så mycket, men det målet kommer vi att nå långt tidigare. Vårt nästa mål är att fördubbla igen och nå 80 miljarder kronor i omsättning”, säger Lindquist och tillägger:

”Marknaden är ju enorm. Även om det överskuggas av krig och annat elände. Men insikten om att vi kan inte leva på det här sättet med att bara förbruka ändliga varor vinner snabbt insteg. Vi måste tillbaka till lite småländskt på något sätt. Vi måste vara mer varsamma med saker och ting.”

Vill inte kommentera konkurrenter

Även om marknaden är enorm, betyder det inte att Nibe saknar utmanare.

Konkurrenterna finns både i tyska Bosch och i japanska Daikin, men också på nära håll. Strax efter nyår blev det känt att värmepumpsbolaget Quantum Industries, där EQT-profilen Thomas von Koch är en av storägarna, precis tagit in 460 miljoner kronor för att utveckla sin fabrik i Åstorp, drygt sex mil på motorvägen från Nibes huvudkontor.

När Affärsvärlden frågar Gerteric Lindquist om konkurrensen blir han dock fåordig. 

”Som du noterar i årsredovisningen så talar vi aldrig om våra konkurrenter”, säger han.

Det är därför jag frågar nu.

”Vi talar för oss själva. Rimligtvis är det så att det kommer att komma många nya aktörer in på den här marknaden när den växer så kraftigt. Men det är väl sällan så att de nya som kommer in på marknaden tar över den. Marknaden växer så pass bra så att det finns rum även för nya aktörer. Traditionellt brukar det vara så att det är de lite större aktörerna som i huvudsak kommer att fortsätta och dominera. Så tror jag det kommer att vara också i den här branschen”, säger Lindquist och fortsätter:

”Min önskan är att de som kommer in oavsett storlek också är ansvarsfulla när det gäller kvalitet. Så att inte den här produktgruppen skulle komma i vanrykte på något sätt.”

Tycker illa om blankare

Under hösten förra året blev Nibe blankat. Londonbaserade analyshuset The Analyst tyckte bolagsvärdet skulle nästan halveras och satte riktningskursen på 35 kronor och hänvisade till att Nibes konkurrenter skulle gå starkare. 

”Nibe är ju vår baby. Det är en sak att kritisera mig. Det kan man stå ut med. Att man har stora skor, att man är dålig. Men att kritisera Nibe är svårare att ta in. Den blankningen, den förstår jag inte riktigt hur den gick till. Det är mer psykologisk krigföring. Enligt min uppfattning är det tveksamt om detta borde tillåtas. Att i rent spekulativt syfte sätta igång ryktesspridning för att skada ett företag”, säger Lindquist.

Du har i princip aldrig utökat eller reducerat ditt ägande i Nibe. Varför då?

”Nej, jag var med på nyemissionen 2016 men jag har aldrig legat och handlat i Nibe-aktier. Det känns lite spekulativt på något sätt. Det är väldigt känsligt vad man säger och gör som VD, men denna inställning kan också vara färgad av min personlighet. Jag sitter ju så nära all information, så det kan skicka egendomliga signaler. Men det är mina egna, högst personliga värderingar, andra börs-VD:ar kan ju göra som de vill.”

Årsstämman en folkfest

Gerteric Lindquist visar vant upp fabrikshallarna när Affärsvärlden är på besök. I en av maskinhallarna står Magnus Persson och övervakar sin avancerade stans- och bocklina som tillverkar plåtar till värmepumpsskåpet. 

”Jag har varit här sedan 1995 och det finns ju goda anledningar till det. Vi jobbar hårt men får också mycket gjort”, säger han.

I trakten kring Markaryd har Nibes årsstämma, som hålls i maj varje år, blivit lite av en folkfest. I samband med årsstämman bjuds det på underhållning av sångare och musiker från Markaryds olika kulturskolor. Kommunens sporthall hyrs och det sätts upp ett enormt tält där drygt 1200 aktieägare bjuds på mat och dryck. Själv spelar Gerteric Lindquist sedan länge själv gitarr och sjunger, gärna Evert Taube, men de framträdandena sparar han till privata fester.

Även om många är tillresta för årsstämman så har Nibe gjort Markarydsborna aktieintresserade. Enligt statistik för 2020 från SCB låg Markaryd på plats 18 av landets alla kommuner sett till andel personer med finansiell kapitalvinstens/förlustens andel av total inkomst. På övriga topplistan återfinns mindre överraskande kommuner som Lidingö, men även Gnosjö, Skellefteå – och så Markaryd.

Vad skulle du säga att Nibe har betytt för Markaryd?

”Det är ju en del av det hela, att man som bolag ska vara med och utveckla det samhälle man verkar i. Och det är klart att när Nibe växer så ger det energi till hela kommunen, till alla invånare och till de andra bolagen här. Markaryd är ju ingen gudsförgäten plats, det ligger ju bra till kommunikationsmässigt, men det är ju ingen jättemegapol. Så det är klart att Nibe betyder mycket”, säger Lindquist, som ödmjukt berättar att han ibland blir igenkänd på stadens gator men att det förmodligen beror på att Markaryd är en så pass liten ort.

Vi pratade tidigare om att ett träd har sin livscykel. Du är 71 år gammal och en av börsens äldsta VD:ar. Hur ser du på din egen framtid i Nibe? Är det en generationsväxling på gång?

”Det kommer det naturligtvis att bli en dag. Det får ju inte bli fjantigt, utan det måste ju vara som i alla andra bolag, att det kommer äga rum. Men jag tror inte så mycket på att säga att vi generationsväxlar om 9 eller 15 månader, ska man växla ska det gå snabbt. Det är ingen dramatik i det. Men det är ju inte så att de kommer säga ’nu får vi sparka honom’, utan det är väl mer att man ska ha en ordnad övergång”, säger Lindquist och fortsätter:

”Det är klart att jag kan råka ut för en olycka senare idag. Men då har vi ju en plan för det, naturligtvis. Det är lite mer som Forrest Gump sa, ’One day I just stopped running’. Eller hur?”

• Skribenten äger aktier i bolaget

Läs också Affärsvärldens analys av Nibe-aktien: Nibe: Uppumpad värdering