Jan Emanuel: ”Jag är en fattig man med mycket pengar”

Industriområdet ligger öde i morgonsolen när en sportig Mercedes mullrande glider upp framför grindarna till Twin Club MC i Norrtälje, utanför Stockholm.

Entreprenören Jan Emanuel kliver ur, solbränd och med håret i stram knut med hunden Fidel under armen.

Tidigare välfärdsentreprenör, socialdemokratisk riksdagsledamot, Robinsonvinnare och värsting – numera mångmiljonär med fokus på fastighetsaffärer och investeringar, främst via riskkapitalbolaget Consortius.

“Riskkapitalist är för brett ord, men det är väl ett sätt att beskriva mig, även om jag investerade mer vidlyftigt förr”, säger han och visar in i den stora plåtbyggnaden.

Hans politiska engagemang syns numera mest på debattsidorna som ”socialdemokrat i egen opposition”, som han utrycker det.

Och det var här i Norrtälje som Jan Emanuels politiska karriär började, då han som 24-åring valdes in i kommunfullmäktige med flest kryss av alla, efter en framgångsrik kampanj under parollen “Arbete inte bidrag”.

”Men jag var åt pipsvängen för tidig med den idén. ‘Djurens rättigheter’ gick inte direkt hem heller”, säger han med en blick på den franska bulldogen.

2014 lämnade han alla politiska uppdrag.

”Frågan är om jag är utanför politiken frivilligt nu eller utschasad. Oavsett har jag fått mycket mer att säga till om som debattör, än då jag var riksdagsman”, konstaterar han.

DÖPT EFTER CHE GUEVARA

Det är fullt av motorcyklar i “Jannes” bås, som klubbkamraterna kallar honom, mest Harley-Davidsons. Han rättar till ett porträtt av revolutionären Che Guevara som hamnat lite på sniskan.

”Hojarna är lite dammiga för jag skruvar inte så ofta. Den jag kör mest har jag på båten”, berättar han.

Jan Emanuel omger sig gärna med dyra lyxbåtar och bilar i mångmiljonklassen, som han paradoxalt nog döper med kommunistiska referenser. Den 75 fot långa båten heter Red och den förra hette Granma, precis som Che Guevaras båt.

Ändå säger han sig vara så långt ifrån kommunismen man kan komma.

”Kommunismen är ett exempel på hur katastrofalt ett system kan misslyckas och hur naiv människan är i sin tro på sin övertygelse. Om man provar ett system i alla världsdelar och det alltid leder till död och lidande så borde man kanske inse att det är fel. Sådana människor bör man hålla sig ifrån för att inte inandas galenskap”, säger han och pekar mot porträtten på väggen:

”Den kubanska socialismen som Che Guevara och Castro stod för gjorde att många fick det bättre, men sen fallerade det med bravur. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.”

Kanske är det just det som gör att Jan Emanuel sticker ut – och sticker i mångas ögon – att han hoppar mellan olika sidor av staketet.

Ena dagen syns han med politiker och näringslivsprofiler, andra dagen radikala imamer och rappare, eller kontroversiella debattörer och omdebatterade kändisar.

”Jag kan tycka om och uppskatta en person, utan att för den skull sympatisera med alla åsikter. Jag försöker att få det till någon form att rättvisa. Att man bedömer personen utifrån den den är”, säger han när vi går upp till baren på övervåningen.

HEDERSMEDLEM SOM TIOÅRING

En bar som han mer eller mindre växt upp i, då hans pappa Alf Ohlsson var en av klubbens grundare. Redan som tioåring blev Jan Emanuel hedersmedlem och hjälpte till i baren då det var fest.

Uppväxten i Gottsunda utanför Uppsala var stökig med gängliv och kriminalitet. Som 14-åring skickades Jan Emanuel iväg på en av de omskrivna ”värstingseglatserna” – som skulle få kriminella ungdomar på rätt köl – för att sedan bli omplacerad till Norrtälje.

”Det var lite rörigt så socialtjänsten placerade mig här och sedan har jag blivit kvar”, säger han med en blick ut genom fönstret.

Efter att ha läst in grundskola och gymnasiet utbildade han sig till behandlingsassistent. I sin mormors gamla hus startade han som 25-åring sitt första behandlingshem, med en egenutvecklad behandlingsform.

”Jag hade en ungdomlig övertygelse om att jag kunde göra det bättre själv – och det kunde jag. Jag snodde det bästa från olika ställen, baserat på mina egna upplevelser och utvecklade ett motivationssystem för ungdomarna”, berättar han.

GRUNDEN TILL FÖRMÖGENHETEN

Behandlingshemmet, som fick det ödmjuka namnet Jan Emanuels-gården, lade grunden till hans framtida förmögenhet. En verksamhet han också fått en hel del kritik för genom åren.

2009 sålde han Svensk samhällsutveckling till HG Capital, ett brittiskt riskkapitalbolag, som slog samman företaget med det hårt kritiserade vårdbolaget Frösunda.

”Det var behandlingsmodellen de ville åt. Verksamheterna genererade inte direkt några pengar”, säger Jan Emanuel, som gjorde en förtjänst på en kvarts miljard kronor.

Han fick också en andel i Frösunda, som 2017 värderades till runt 100 miljoner kronor. 2018 sålde riskkapitalbolaget verksamheten vidare till ett norskt bolag.

Jan Emanuel avslöjar att det kanske inte blev en så bra affär som många har trott.

“Jag fick 2 miljoner kronor. Jag och Frösunda kom inte direkt överens. Vi krockade lite om äldreomsorgen”, säger han och fortsätter:

”De flesta tror också att jag gjort min förmögenhet på migrationsboenden, men jag har aldrig haft en flyktingförläggning. Jag köpte en gång en sådan anläggning men den öppnades aldrig.”

Däremot köpte han 2014 omsorgsbolaget Hoppetgruppen, då han såg flyktingvågen nalkas.

”Jag försökte hjälpa de här ensamkommande männen – för det var vad de var – till en rimlig kostnad. Så jag startade ett stödboende, med fokus på att de skulle lära sig svenska och hur Sverige fungerar, men sedan kom IVO (Inspektionen för vård och omsorg, reds. anm.) och sa att det krävdes HVB-tillstånd (Hem för vård eller boende, reds. anm.) för det också, så 2017 sålde jag verksamheten.”

Vinsten blev enligt Jan Emanuel runt 30–40 miljoner kronor och det blev också slutet på hans entreprenörsbana inom välfärden, som han som uttalad socialdemokrat fått mycket kritik för.

Själv ser han inget motsatsförhållande mellan att vara socialdemokrat och välfärdskapitalist.

“Om du gör någonting bra så ska du också ha bra betalt”, säger han bestämt.

FÖR ETT FÖRSTATLIGANDE

Jan Emanuel är för ett förstatligande av både sjukvården och skolan.

”Nu får du olika vård beroende på var du bor, så ska det inte vara. Då är det bättre att det ligger i statens händer. När det gäller skolan så är det lättare att öppna en friskola än en kiosk. Där behövs det mer statligt inflytande och kontroll över hur de bedrivs”, säger han, men tillägger att det finns en uppsida med privata bolag så länge de är små.

”Den privata omsorgen är i mångt och mycket överlägsen den kommunala när det gäller små entreprenörsdrivna bolag, med ägare som lägger sin heder i projektet. De är oftast ganska bra, men när en sådan verksamhet växer till storleken av en kommun, till exempel Attendo, då är det inte längre någon som tar ansvar”, säger Jan Emanuel och slår ut med armarna.

Han vill också förbjuda rena prisupphandingar inom vården, och vill istället att de ska baseras på kvalitet.

”Att ha prisupphandlingar, särskilt när det gäller vård av våra gamla, är en stor skam. Det ska förbjudas. Det ska bara vara en kvalitetsupphandling, utifrån ett ganska högt pris, som sen ska kontrolleras. När det gäller våra äldre får vi inte snåla”, säger han och avbryts av 50 Cents låt ”P.I.M.P”.

”En inte helt åldersadekvat signal kanske”, säger han och trycker snabbt bort samtalet.

MINDRE RISKBENÄGEN

Jan Emanuel är betydligt mer nedtonad under intervjun än i sina filmklipp på sociala medier, där han visar upp snabba bilar, båtar, fester och resor för hundratusentals följare. Många av dem unga killar.

”Jag önskar att jag inte är den personen som jag ibland utmålas som av media. Jag hoppas att jag inte är det”, säger han, tillbakalutad i den slitna skinnsoffan med Louis Vuitton-skorna i kors på bordet.

”Jag jobbar på min självinsikt. Ju äldre jag har blivit, desto mindre inser jag vad jag kan. Min riskbenägenhet har gått över och tron att jag kan göra allt bättre än andra har också lagt sig”, konstaterar han.

Även när det gäller investeringar har han blivit mindre riskbenägen.

“Jag jobbar mer med de som verkligen är duktiga på investeringar nu. Förr tyckte jag att jag gjorde det bättre själv då jag hade en överdimensionerad självbild.”

Jan Emanuel har jobbat länge med Coeli, men det längsta samarbetet är med Roslagens Sparbank, berättar han.

”Jag fick mitt första lån av dem när jag var 25 år, utan säkerhet, för att köpa min mormors hus och starta behandlingshem. Sedan dess har jag varit kund.”

VOLVO FÖRSTA AKTIEN

Aktiehandel började han med tidigt, efter tips från sin farfar.

”En av mina första önskningar var att sluta vara fattig. Min släkt har varit fattig i generationer och jag ville ha pengar. När jag förstod vad aktier var så köpte jag. Den första aktien var i Volvo på bankböckernas tid, min farfar sa att Volvo är det bästa vi har”, minns han.

“Sedan när jag började gå efter eget huvud blev det mycket tokigheter. Då var det snabba pengar som gällde.”

Han fyller på kaffe från den gamla automaten i köket och berättar om ett tips han fick i mitten av 2000-talet om att köpa aktier i flygbolaget FlyMe.

”Där gick jag in med en stor del av vad jag ägde. När jag sedan kom in på banken för att kolla på skärmen så var det bara ett streck. De hade gått i konkurs.”

I dag investerar Jan Emanuel främst via bolaget Consortius. I portföljen finns storbolag som Investor, Industrivärden, Volvo, Ericsson och Atlas Copco.

”Jag jobbar på att vara tråkig. Det är ganska skönt att gå och vänta på utdelningar, även om aktierna bara lite trött tuffar på”, säger han och fortsätter:

“Jorden kommer att gå under innan Investor går under, för Wallenbergarna skulle sälja sina ägodelar innan dess och det företagandet tycker jag är magiskt. Gubbarna som tog i hand.”

TREJDAR KRYPTO

Men risktagaren i honom finns fortfarande kvar, i form av valuta- och kryptotrader.

”Det går emot när jag säger att riskbenägenheten har gått ner, men krypto är spännande. Jag ser det som underhållning och det har gått bättre än förväntat. Men det är proffsen jag jobbar med som sett till att det gått bra. I början sköt jag med hagelgevär på allt.”

I den privata portföljen finns enligt Holdings säkerhetsbolaget TCECUR Sweden, Latvian Forest och fintechbolaget Quickbit.

”Kan man se sånt?” säger han förvånat och undrar om det går att ducka informationen om att han ligger 80% back i Quickbit.

”Men TCECUR har gått bra och kommer nog fortsatt att göra det”, säger entreprenören, som själv håller på att bygga upp ett företag inom säkerhetsbranschen.

”Det ska bli en helhetslösning med allt från hemlarm till personlig säkerhet. Det kommer att behövas mer sådant nu”, säger han.

“GÖRAN PERSSON-SOSSE”

Privat är Jan Emanuel helt obelånad, både när det gäller investeringar och fastigheter.

”Jag är en Göran Persson-sosse, ’Den som är satt i skuld är aldrig fri’, som Göran upprepade till förbannelse. Jag har aldrig köpt någonting med belåning privat. Folk säger att det är fel på mig som betalar av kåkarna, men om du frågar folk just nu så kanske det inte är en så dålig idé, när banken kommer och frågar efter huset?”

Fidel behöver rastas och vi åker vidare mot ett av Jan Emanuels kontor.

”Allt du ser här är mitt och allt som du inte ser är också mitt”, säger han när vi rullar fram längs den smala kullerstensgatan i centrala Norrtälje, där han äger ett stort kvarter.

Han pekar på ett av de kulturmärkta små husen, en gammal smedja, som klarade sig när ryssarna brände ner staden för 300 år sedan.

“Det är nog Norrtäljes äldsta hus”, berättar Jan Emanuel, som planerar att öppna upp kvarterets små bakgårdar för att ge plats för nya butiker, restauranger och bostäder.

Han tror på marknadshyror och ångrar bittert att han vek sig för partiet den gången han kritiserades hårt för att hyra ut sitt hus på Gotland för 35 000 kronor i veckan.

”Jag var så otroligt stolt över mitt politiska uppdrag och ville inte förlora det, så jag sålde huset, vilket var fel. Jag trodde ju på marknadshyra, men jag vek mig.”

DÖMDES FÖR BOKFÖRINGSBROTT

I dag bryr han sig inte så mycket om kritik i media, men när han var yngre var det tuffare och att bli anmäld för skattebrott tog hårt, säger han.

”Jag hade skickat iväg mycket pengar från mitt första företag Av Egen Kraft, för att adoptera orangutanger och tigrar. Jag visste inte att jag var tvungen att visa hur det skulle hjälpa mitt företag och det var man tvungen att göra på den tiden. I fem års tid kunde jag inte göra någonting eftersom jag var under utredning för skattebrott.”

”Jag dömdes till slut 2013 för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll, men vägen dit var hemsk. Det var en jobbig period.”

Skylten “Av Egen Kraft” hänger fortfarande kvar på det gula trähuset, där han har sitt huvudkontor, granne med pappa Alfs hus, i en lummig trädgård i utkanten av Norrtälje.

En doft av stängd sommarstuga slår emot oss när vi kliver in i huset som är fyllt av memorabilia. Inget ser ut att ha kasserats sedan han åkte runt på valturné med Olof Palme målad på motorcykeltanken i slutet av 90-talet.

Väggarna är täckta av valaffischer, solblekta foton, mängder av Gasell-diplom och tidningsurklipp. Jan Emanuels blänkande Patek Philippe Nautilus står i stark kontrast till den gamla slitna klockan på väggen, som ser ut att ha stannat tiden.

”Betongsosseriet är det som har skapat det som är bra i Sverige. Men när Göran Persson slutade 2006 så försvann den strukturerade rimligheten och ersattes av identitetspolitik”, säger han och slår sig ner vid skrivbordet framför porträtt av Palme och Astrid Lindgren.

Han rotar runt i lådorna och får fram en tavla på orangutangen Ola, som han en gång åkte till Thailand för att försöka rädda. Fidel morrar till framför en dörr och Jan Emanuel förklarar att det bor en hemlös farbror där inne just nu.

“Livet är i mångt och mycket en kamp, som inte alltid är särskilt bekväm och stora delar av livet kan vara ganska oskönt”, konstaterar han och fortsätter:

“Vi visar upp hur vi vill att livet ska vara och folk luras att tro att grannen har det så där bra som det ser ut i sociala medier och att vi måste vara lyckliga, för annars är man misslyckad.”

ANONYM DATABAS

I garaget trängs en Citroen B11 från 1959 med ett märkligt flygplan, som för ett otränat öga ser ut som en kanot på hjul med vingar.

”Det är pappa som kör, jag flyger bara med”, säger Jan Emanuel.

Tillsammans med pappa Alf Ohlsson arbetar han på arbetsmarknadsprojektet Arbetsbörsen, som han hoppas ska vara igång om ett år:

”En anonym databas som bara visar kompetens, inte kön eller etnicitet. Där ska arbetsgivare kunna gå in och bjuda på arbetskraft, om så bara för en vecka. På så sätt kan människor i utanförskap få erfarenhet för att kunna komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.”

I ett rum på ovanvåningen, bland gamla leksaker, böcker och broderade tavlor, har han sin författarlya.

Trots att Jan Emanuel är känd för att visa upp en dyr livsstil, så gillar han inte att slösa.

”Jag är en fattig man med mycket pengar och mår illa när jag ser folk slösa. Jag köper bara sånt som jag får tillbaka pengarna på. Vardagsutmaningen är att tjäna pengar på allt.”

STÖRSTA MISSTAGET

Just nu skriver han på tre olika böcker, efter att precis ha blivit klar med den första, Så var det med det. Ett uttryck som blivit synonymt med Jan Emanuel i sociala medier.

”Det är inte en klassisk självbiografi, utan en samling exempel på hur man kan lära av misstagen. Tillfällen i mitt liv då jag hade kunnat agera annorlunda, men också de gånger då saker fallit ut som önskat. Det finns ju en möjlighet att man kan ducka en del misstag genom att höra om andras”, säger han.

Ett av Jan Emanuels misstag i livet har varit fear of missing out.

“Det har funnits där som en eldgaffel, framför allt i affärer och det har alltid lett mig fel. Nu säger jag nej till det mesta och försöker ta hjälp av de som kan istället.”

Vad vill du bli ihågkommen för?

”Att jag säger sanningen så som den är och står upp för saker, även om det får konsekvenser.”

Han kliver in i bilen för att åka och hämta dottern Maja.

“Det finns ingenstans där jag passar in till 100%, men jag tror inte jag vill ha det så heller. Nu har jag tillgång till många världar och jag behöver inte göra mig till.”

Läs också: Finansmannen Tommy Jacobson: “Jag hade lika gärna kunnat sitta på Hall”

Läs också: Konsultmiljardären som jagar byten utanför börsen