Hon springer före

Vårsolen tränger igenom de fällda persiennerna när vi slår oss ner i receptionen på huvudkontoret i Sickla. Helena Hedblom har just gått in på sitt tredje år som VD för Epiroc, som knoppades av från Atlas Copco under sommaren 2018.

Hon hann knappt inreda nya kontoret i mars 2020 innan pandemin slog till med full kraft. Nedstängningar, komponentbrist och störningar i leveranskedjor har staplats på varandra, och ställer fortfarande till det. Hellre pratar hon dock om det teknikskifte som gruvteknikbolagen just nu genomgår.

”Jag tror det kommer bli tydligt under de närmaste åren att gruvindustrin håller på att förändras i grunden”, säger hon.

Den som vill få en glimt av teknikskiftet får ta hissen ner till ett plan dit solens strålar inte når. Under garaget ligger Stockholms enda gruva, som Atlas Copco anlade under sent 1930-tal.

De gamla industrilokalerna i rött tegel är idag köpcentrum. Industriområdet har omvandlats till bostadskvarter. 20 meter under jord pågår dock testverksamheten som förr. Här finns en uppvisningsdel, men under den också två hemliga våningsplan där Epiroc testar sina bergborrmaskiner.

Riktigt så långt ner får vi inte ta hissen, men luften är ändå rå och fuktig. Värre blir den dock när maskinerna och avgaserna kommer in i bilden.

I Sickla har Dieselverkstaden sedan ett par decennier tillbaka pensionerats och blivit kulturcentrum. Annat är det ute hos Epirocs kunder där att vädra bort avgaser från dieseldrivna maskiner fortfarande hör till de största utgifterna. Och dyrare blir det eftersom trenden är att gruvbolagen letar sig allt djupare, berättar Helena Hedblom.

”Vi har plockat upp det som var nära ytan redan, så vi måste ner på djupet. Snittgruvan blir 30 meter djupare varje år”.

Världens dyraste luft

Något år innan Epiroc blev ett eget börsbolag gjorde Atlas Copco ett PR-stunt av att sälja ”världens dyraste luft”. I flaskor som påminde om exklusiva parfymer förpackades renad luft från några av världens djupaste gruvor.

Jippot var en del av lanseringen av den första batteridrivna underjordsmaskinen: en helt eldriven lastmaskin. Det är fem år sedan. Nu talar Epiroc liksom främsta konkurrenten Sandvik om att hela maskinflottorna ska vara elektrifierade, från underjordslastare till borriggar.

Ju längre ner under jord, desto större betydelse får det. Ökat djup är förenat med större avstånd, spänningar i berget och mer energi för att ventilera bort avgaser. Det gör det inte bara kostsamt, men miljön blir också utmanande att jobba i.

Batterimaskiner kan dock minska ventilationsbehovet med 50%. I kombination med digitalisering och automation tas dessutom allt fler gruvarbetare bort ur kalkylen.

”Ju fler personer man kan få bort från maskinerna och de farliga momenten, desto säkrare blir gruvdriften. Så det handlar både om säkerhetsdimensionen och att öka produktiviteten för våra kunder genom att köra maskinerna autonomt”, säger Helena Hedblom.

Slåss med teknikbolagen

Medan gruvarbetarna successivt plockas bort från de riskfyllda momenten behövs samtidigt anställda med helt andra kompetenser bakom skärmar och spakar. Om inte teknikskiftet var en omdaning stor nog för en trögrörlig bransch, tillkommer behovet av helt nya kompetenser.

Nu konkurrerar bolag som Epiroc med unga teknikbolag om talangerna. Under de senaste fem åren har Epiroc framför allt rekryterat mjukvaruutvecklare, följt av automationsingenjörer. Och Hedblom säger skämtsamt att hon leder en 149-årig startup.

”Jag ser också det här som en möjlighet att positionera branschen som mer high-tech. ’Vi har självkörande fordon redan nu!’ försöker jag säga”, berättar hon.

”Jag tror hela branschen har ett stort jobb kvar att göra även när det kommer till att positionera oss, för att attrahera framtidens unga och komma med på den här resan.”

Kanske är hon själv ett illustrativt exempel för transformeringen av gruvindustrin. Inte bara som kvinna och VD för en av Stockholmsbörsens industrijättar. I Epiroc-koppen har hon grönt Yogi-te. Jobbet kopplar hon bort i yogastudion. Det har hon sysslat med ”nästan lika länge som hon jobbat på Atlas Copco”, vilket å andra sidan gör henne till urtypen av en VD för ett svenskt verkstadsbolag.

Helena Hedblom

Ålder: 49 år

Bor: Stockholm och Avesta

Familj: Man och två söner, 18 och 20

Utbildning: Civilingenjör i materialteknik från KTH

Intressen utanför jobbet: ”Yoga och dans. Träning generellt är det jag försöker ägna kvällarna åt. Både dansa för glädjens skull och yoga för lugnets skull.”

”Det är en väldigt fin skola att gå i. Jag har haft förmånen att testa olika delar av verksamheten under åren som gått. Den här decentraliserade modellen som präglar Atlas Copco gör att man får ansvar tidigt, och det tror jag är nyttigt”, säger Helena Hedblom, som är långt ifrån den första VD:n som tillbringat väsentliga delar av sin karriär inom bolaget.

Ibland blir det påtagligt, som när hon gästar Pareto Securities gruvkonferens på Strandvägen några veckor senare. Programpunkten innan står Markku Teräsvasara för. I dag är han vice-VD på finska verkstadskoncernen Metso Outotec, men innan flyttlasset gick till Helsingfors satt han i Atlas Copcos ledningsgrupp tillsammans med Hedblom.

Atlas Copco-modellen fick henne själv att tidigt inse det roliga med ledarskap, berättar hon. Men att hon som nybakad civilingenjör från KTH sent 1990-tal lockades av gruvmaskiner förklarar Helena Hedblom med att hon ”alltid har varit fascinerad av teknik”.

”Jag skulle säga att det var det som gjorde att jag sökte till Atlas Copco, sen har det hänt mycket under de här 23 åren som jag varit verksam. Idag är ju mångfald väldigt högt upp på agendan inom hela branschen. Jag tror det är en av faktorerna för att framgångssäkra ett bolag”.

Jämställdhetsfrågorna återkommer hon ofta till, även under konferenser som den på Strandvägen där hon trots ett 30-tal åhörare är den enda kvinnan i rummet. I Epiroc är 17% av de anställda nu kvinnor, men på chefspositioner är det knappt 23%, lyfter Hedblom innan hon likt konkurrenterna fortsätter på temat ”grön omställning”.

Springer före kunderna

Frågan är dock hur mottaglig en konservativ bransch som gruvnäringen är för omställningen? Maskintillverkarna driver utvecklingen nästan snabbare än kundernas efterfrågan, menar Jenny Greberg, som är biträdande professor i gruv- och anläggningsteknik.

”I ett globalt perspektiv ligger aktörer som Epiroc och Sandvik i många fall före sina kunder inom detta område”, säger hon på telefon från Luleå, där hon är programdirektör för Swedish Mining Innovation.

När hon är på resande fot och möter gruvbolag runt om i världen är ett av de största orosmomenten bränder. Därför har det länge funnits ett motstånd mot batterimaskiner under jord. Skepsisen har dock lagt sig allt eftersom aktörer som Epiroc kunnat påvisa att maskiner och batterier designats på ett brandsäkert sätt.

Det har också funnits en skepsis kring produktionseffektiviteten, men även det tycks vara ett övergående problem. I en färsk studie med ett 20-tal gruvbolag, som ännu inte publicerats, framkommer att väldigt få numera har det som orosmoment, berättar Jenny Greberg. Idag är det största hindret för Epiroc i omställningen till batteridrift i stället att de flesta gruvbolag redan har maskiner.

”Gruvbolagen är uppbundna med investeringar i dieselmaskiner och infrastruktur för dessa, som de inte bara byter ut för att de känner för det eller för att batterimaskiner verkar bra. Det vi däremot ser är att greenfield-operationer, alltså de nya gruvorna i världen, i stor utsträckning överväger batterimaskiner. Medan de befintliga gruvorna sitter på investeringar som de måste bära med sig ett tag till, och det är av ekonomiska skäl”.

Elektrifiering utan elförsörjning

Även när det kommer till nybeställningar av gruvmaskiner hör dock de batteridrivna till en minoritet. Epiroc vill inte uppge någon siffra, utan bara att det är en ”relativt liten del – men snabbt växande – av den totala försäljningen”. Sandvik uppger dock att
elektrisk gruvutrustning för dem utgör runt 1–2% av marknaden inom affärsområdet. Det ger kanske en fingervisning om hur försvinnande liten marknaden fortfarande är.

”För våra kunder handlar det i dag väldigt mycket om att se att teknologin verkligen levererar och lever upp till alla de krav man har i sina verksamheter, men också att vi ska kunna matcha med kompetens på plats. Därför fokuserar vi mycket på det, och vår styrka är att vi har så många servicetekniker ute hos våra kunder”, säger Helena Hedblom.

Precis som Jenny Greberg påpekar utgör nya gruvor ett undantag. I fjol vann Epiroc till exempel en stororder till ett greenfield-projekt i Sydafrika där beställningen till fullo utgjordes av batterimaskiner.

Att dieselmaskiner byts ut mot batteridrivna diton är dock ingen garanti för minskade utsläpp. Sydafrika är till exempel ett av de mest kolberoende länderna i världen. 84% av elproduktionen kom från kolkraft i fjol, enligt databasen Our World in Data.

RåvarorArtikel

Kopparbaronen: Kan bli akut brist på basmetaller 2023-24

Ett av företagen som Epiroc har levererat batterimaskiner till i Sydafrika är kanadensiska gruvbolaget Ivanhoe Mines, som i mars aviserade att de skulle börja fasa ut kol som energikälla. Ersätter gör förnybar energi i form av solkraft, men också ny fossil kraft i form av flytande naturgas (LNG).

Ser du ingen risk att ni elektrifierar maskinerna, men elförsörjningen blir fortsatt fossil? 

”Nej, det ser jag inte. Alla stora gruvbolag har det här på sin agenda. Vad jag hör i samtalen som jag har med gruvbolagen är att den gröna omställningen står högt upp på allas agenda”, säger Helena Hedblom.

För Epiroc finns kunderna utspridda i över 150 länder. Av förklarliga skäl är många gruvor också belägna på avlägsna platser. Det är där mineraltillgångarna finns.

”Det är en utmaning att få tillräckligt med kraft på sådana platser i världen. Vi har batterimaskiner i alla regioner och autonoma maskiner på alla håll i världen. På något sätt måste jag säga att pandemin gjorde hela ESG-området ännu tyngre, och än viktigare för våra kunder. Många har också hållbarhetshetsmål fram till 2030 i linje med Parisavtalet. Då måste man börja den här resan nu”.

Enligt Jenny Greberg är tillgången på grön energi den största utmaningen för Epirocs kunder, men hon ser ljusglimtar även i kolberoende gruvländer.

”Många har börjat tänka nytt och försöker, om inte att bli självförsörjande helt, i alla fall att ordna energiförsörjningen mycket mer lokalt än tidigare. Australien är ett sådant exempel, som precis som Sydafrika är en stor kolproducent, men där ser vi jättefina exempel på att gruvbolagen själva bygger solcellsparker och vindkraftverk”, säger hon.

Snabbast vinner

Den största svårigheten som Helena Hedblom möter som VD är i stället hastigheten som omställningen väntas ske i. Hon är övertygad om att det är den snabbaste spelaren som kommer vinna långsiktigt.

Målet är att erbjuda hela maskinparken som batteridriven till 2030, och en del i att vinna tid är förvärvsstrategin. Men de förvärv som gjorts i närtid präglas också av ett försök att skynda på omställningen ute hos kunderna. Det tydligaste exemplet från i fjol är kanske kanadensiska FVT Research som specialiserat sig på konvertering av dieseldrivna gruvmaskiner till batterielektriska fordon.

”Vi ser det som en möjlighet att göra skillnad, inte bara på nya maskiner, men också den befintliga flottan ute hos våra kunder. Om man vill försöka förändra en industri snabbt, kan man inte bara förlita sig på nymaskinsförsäljning”, säger Hedblom om förvärvet.

Ett annat exempel från så sent som den 1 juni är australiensiska JTMEC. Ett bolag som jobbar med installation och underhåll av elektrisk infrastruktur i gruvor.

Fokuset på underhåll och reservdelar till befintlig gruvutrustning är heller ingen slump. Det är Epirocs största segment. Eftermarknaden står för knappt två tredjedelar av intäkterna, och förhoppningen är att teknikskiftena ska stärka segmentet ytterligare när det allt mindre handlar om att skicka ut servicetekniker och debitera för konsulttimmar.

”Ska man gå från en manuell maskinpark till att köra helt autonomt, så är det en process som inkluderar omfattande förändringsledning. Det är en stor omställning där operatörerna inte längre hör och ser vibrationerna i gruvan, men sitter i kontrollrum med joysticks. Ett samspel mellan teknik och människa, vilket gör att vi kommer närmare våra kunder”, säger Hedblom.

Ett exempel är satsningen på uppkopplade maskiner, som ger tekniker uppdateringar om alltifrån position till servicebehov. Än så länge handlar det dock bara om 6 000 maskiner. Hur många det är av totalen ger inte Hedblom ett klart svar på, men icke-uppkopplade är ”betydligt fler”.

Robotarna kommer

I Sverige har Epiroc kanske lyckats rekrytera de kompetenser som behövs, men för kunderna ute i världen är övergången inte alltid lika smärtfri. Forskaren Jenny Greberg lyfter en artikel från New York Times. För några år sedan besökte tidningens journalister Bolidens gruva i Garpenberg vilket resulterade i artikeln ”The Robots Are Coming, and Sweden Is Fine”. Underförstått att samtliga – från arbetsgivare och fack till de anställda – uppfattade automatisering som något positivt. Så är det långt ifrån överallt där Epiroc är verksamt.

”Det finns en utbredd rädsla att ’om vi automatiserar blir vi av med våra jobb’. I Sverige är vi early adopters, men så ser det inte ut över allt”, säger Jenny Greberg

Även om omställningen oftast inte innebär att gruvarbetare blir av med sina jobb, utan får ett annat som både är mer stimulerande, säkrare och mer bekvämt, vållar teknikskiftena inom gruvindustrin stora protester på sina håll säger hon. Som i Chile, landet som är den största kopparproducenten i världen.

”Chile är ett exempel där omställningen varit jättesvår. Utbildningsnivån är låg, gruvorna ligger oftast på landsbygden och det är mycket strejker bland gruvarbetarna”, säger Jenny Greberg.

Betalar löner i Ryssland

För Epiroc är gruvindustrin i länder som Chile viktig. I fjol kom 13% av bolagets intäkter från Sydamerika, varav knappt hälften från Chile. Lika stor var en annan marknad, där all verksamhet nu är satt på paus: den ryska.

Under 2021 stod verksamheten i Ryssland för 6% av omsättningen. Epiroc har också verksamhet i Ukraina, där försäljningen uppgick till 0,7% av intäkterna i fjol.

”Det är en väldigt komplex situation, vi har dryga 100 medarbetare i Ukraina och deras säkerhet är vår främst prioritet”, säger Helena Hedblom och fortsätter:

”Samtidigt har vi över 500 anställda i Ryssland, som vi också månar om. Vi försöker göra det som går för att ta hand om dem i den här väldigt komplexa situationen. Vi har pausat våra leveranser till Ryssland, men vi betalar löner”.

Ska ni inte lämna Ryssland?

”Det är för tidigt att säga. Situationen är mycket komplex med nya sanktionspaket i stort sett varje vecka. Både logistiken och finansiella transaktioner är utmanande, så det är för tidigt att uttala sig om.”

Svenska gruvor en förutsättning

Omfattningen av den ryska marknaden säger också något om hur liten hemmamarknaden är för Epiroc. Var femte Epirocanställd finns i Sverige, men under 2021 var bolagets intäkter från svenska kunder i storleksordningen en miljard kronor. Intäkterna från Ryssland var drygt dubbelt så stora.

På senare tid har den svenska gruvdebatten varit upptrissad, med stridigheter som gruvprojektet i Kallak. För Epiroc är det dock viktigt att Sverige fortsätter satsa på gruvbrytning, menar Helena Hedblom.

”Jag skulle säga att det är en förutsättning för att vi ska lyckas med det vi gör. Det är mycket lättare att skicka ingenjörerna från Örebro till Kiruna för att testa och utveckla nya maskiner, än vad det är att utveckla dem på andra sidan jordklotet”, säger hon.

Behöver Sverige fler gruvor?

”Om vi zoomar ut lite, och inte ser till specifikt Sverige, utan tar frågan ur ett EU-perspektiv tycker jag vi behöver en långsiktig strategi för råvaruförsörjningen. Vi behöver gruvor för att klara omställningen”.

Käpphästen menar hon även här är en förlegad bild av gruvindustrin.

”Jag tror många har en bild av hur det såg ut för 30 år sedan när man tänker på gruvindustrin, men det är en annan industri idag.”