Björn Wahlroos om sin bästa affär: ”Fullständigt hutlöst lönsamt”

Höstsolen tränger sig på och lyser upp ett stort schackspel som också utgör soffbord i våningen på Strandvägen.

Björn Wahlroos slår sig ner i en fåtölj, bland färggranna kuddar, leopardmönstrade lampetter och bokhyllor fyllda från golv till tak.

Tidigare i år lämnade en av svenskt såväl som finskt näringslivs mest färgstarka företrädare över klubban i de finska storbolagen Sampo och UPM-Kymmene. Långt tidigare hade Björn “Nalle” Wahlroos slagit fast att 70 är en övre gräns för ordförandeuppdrag.

Men så mycket schack i lägenheten i Stockholm blir det inte för den nu 71-årige miljardären.

Vad gör du med tiden som du fått över?

Wahlroos skrattar åt frågan.

”Min sekreterare säger att min kalender aldrig har varit så enormt omöjlig som den är nu!”

“Det beror förstås främst på att jag jagar för mycket. Och sen skriver jag memoarer, pratar med journalister. Och gud vet vad annat”, fortsätter Björn Wahlroos.

Nordea – tråkigast i karriären

Han berättar att det roligaste styrelseuppdraget under karriären var det i UPM. Skogsjätten som nära nog kan beskrivas som okänd för en svensk publik – trots ett börsvärde som vida överstiger såväl SCA:s som Stora Ensos.

Minst saknar han den position som gjorde “Nalle” känd för en bredare publik, där ordförandejobbet började med hantering av en penningtvättsskandal.

”Tråkigast var Nordea. Det är liksom no competition. Jag hamnade där i en tid när allt skulle städas – och det på ett jobbigt sätt. För det var väldigt mycket offentligt ljus på de här processerna där Nordea hade slarvat”, säger Björn Wahlroos.

Björn Wahlroos

Född: 10 oktober 1952
Familj: Gift med Saara sedan 46 år. Två vuxna barn.
Bor: På Strandvägen i Stockholm. Har ett hem även i Nice och ett gods i Finland.
Karriär: Professor i nationalekonomi, vice VD Föreningsbanken (1985–1991), VD Mandatum (1991–2001), VD Sampo (2001–2009), ordförande Sampo (2009–2023), ordförande Nordea (2011–2019), ordförande UPM (2008–2023).
Fritid: Stort jaktintresse.
Läser: Riksfilistern: En otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap av Ola Holmgren.
Bästa affär: Köpet av försäkringsbolaget If.
Mest spektakulära affär: Den avbrutna med Lord Moyne, mest känd som misstänkt målvakt i Trustorhärvan. ”I Finland lyckades vi stoppa honom”, säger Björn Wahlroos.

“Ett årtionde där det mesta gick rätt”

Han har tajmat in i intervjun med premiären för andjakten i Sverige. En och annan jakt blir det också i andra delen av Björn Wahlroos memoarer, Regnmakarna, om finansmannens karriär 1992–2001, som han precis givit ut. Detaljrikedomen är så stor att Wahlroos behöver över 400 sidor för att återge en tioårsperiod av sitt liv. Men skildringarna bygger också på hans egna dagböcker som han kontinuerligt skrivit på över decennierna. Nu ges de ut i tre delar.

När läsarna inte tas med på Wahlroos fasanjakter eller affärsluncher, får de en inblick bakom kulisserna till några av årtiondets största företagsaffärer när Björn Wahlroos återger åren på investmentbanken Mandatum.

”Det här var nog ett decennium av mitt liv som det mesta gick rätt”, summerar Björn Wahlroos och lutar sig tillbaka i den blå fåtöljen.

”Men jag hade en jäkla tur. Jag höll ju på att sälja bort det här till Alfred Berg. Och till ett fånigt lågt pris”, fortsätter han.

Ett år innan fusionen mellan Mandatum och Sampo var han i slutfasen med att sälja hela investmentbanken. När de sista detaljerna skulle mejlas ut med Alfred Berg, började dock Wahlroos att tveka. Ett skäl till det var att hans fru Saara, som annars sällan la sig i affärerna, uttryckte tvivel.

Harry Klagsbrun, en av av alla svenska miljardärer som passerar i boken, är idag framgångsrik EQT-topp. Men då var han VD för Alfred Berg som höll på att köpa Mandatum – för en åttondel av priset som Sampo betalade bara ett år senare. Enligt Wahlroos ska Klagsbrun senare beskrivit Mandatum som sitt yrkeslivs största miss.

En frispråkig start

På typiskt Wahlroos manér inleds historien om investmentbanken Mandatum med att han yppat offentlig kritik av Finlands centralbank. En nervös arbetsgivare i Föreningsbanken, som inte vill hamna i osämja med stridslystna centralbankirer, erbjuder Wahlroos att ta över avdelningarna för emissioner och transaktioner. Så kan han särskiljas från banken, och nämnda verksamheter framstår vid tiden varken som särskilt lönsamma eller högt prioriterade.

”Jag var nästan den enda på banken som funderade på, eller förstod i alla fall litegrann, vad den här omvälvningen med avreglering av finansiella marknader var och vad den kunde föra med sig”, minns Björn Wahlroos.

”Då uppstod en situation där en person som jag, som i princip var totalt oerfaren, ändå hade ett visst värde för att jag hade lättare att se den där nya framtiden.”

Den Stora dealen

Den största affären för Wahlroos under Mandatum-tiden var strukturaffären mellan Sveriges äldsta bolag, Stora, och finska skogsjätten Enso. I boken avslöjar han att det höll på att bli en dyrköpt historia för finländarna – och i förlängningen för honom själv.

De avgörande besluten undertecknades inte långt från Strandvägen på Täcka udden, Wallenbergarnas representionsvilla på Djurgården. Eller som Wahlroos i boken benämner den: Otäcka udden. Då inte främst grundat på egna erfarenheter, men den VD i Investorsfären som kallades dit av Marcus ”Dodde” Wallenberg brukade inte ha en ”odelat angenäm upplevelse” att vänta sig, skriver han.

Wahlroos hamnade på andra sidan bordet mot maktspelaren Claes Dahlbäck, som då var VD för Investor. Det var en majdag 1998 och slutförhandling i strukturaffären i 1800-talsvillan. När händer hade skakats och allt såg avgjort ut, höll en detaljfråga på att bli en miljardsmäll. Den sluge Dahlbäck hade i slutskedet nämligen fört in en teknisk detalj kring hur aktierna skulle räknas.

”Han höll ju nästan på att ta hem en extra kova i affären”, minns Wahlroos tabben som höll på att kosta Enso-sidan 800 Mkr innan den uppmärksammades i elfte timmen.

”Men jag träffade honom senast igår, så vi är fortfarande mycket goda vänner.”

Ingen tanke på affärer

Wahlroos, som i ungdomen blev medryckt i 1960-talets vänsterrörelse för att sedan göra karriär i universitetsvärlden, säger att han då inte hade en tanke på att han skulle ha ett sinne för affärer.

”Det var en stor överraskning sen att jag inte bara klarade mig hyggligt i bankvärlden, men sedan också som företagare.”

Mer än hyggligt skulle det snart gå för Mandatum. Å ena sidan visste nästan ingen i början av 1990-talet vad en investmentbank gjorde, men å andra sidan fanns det heller ingen konkurrens att tala om, berättar Wahlroos.

”Vi fick en rätt unik ställning ganska snabbt, för att vi var först på plats i Finland, och sen hade vi rätt bra relationer till Sverige.”

Figuren Fredrik Lundberg

En av dem som Björn Wahlroos hade byggt en relation till var Fredrik Lundberg. Under 1980-talet gjorde de fastighetsaffärer i Finland ihop.

Miljardaffärerna som annars duggar tätt i memoarerna, får ett plötsligt avbrott när Wahlroos kliver in på Fredrik Lundbergs kontor. Han skriver att han ”säkert närmare ett dussin gånger” klev in där på kontoret på Blasieholmen för att tala sig varm om en transaktion. Men varje gång fick han kalla handen.

”Fredrik och jag har känt varandra jättelänge. Vi brukar skida på samma sida av Österrike och bara råkas sådär med jämna mellanrum även om Fredrik, som jag säger, inte är en enormt social person, med en stor umgängeskrets. Han kör mer låg profil”, säger Björn Wahlroos.

”Han är en speciell figur för att han verkligen inte är förkroppsligandet av amerikansk dynamik. Han är så långt bort från en investmentbanker som man kan komma. Och jag är saker på att han skulle vara stolt över höra det”, fortsätter han.

Wahlroos beskriver Lundberg som en allvarsam person, så i den grad att han aldrig hört honom fälla en skämtsam kommentar. Lundbergs enda passion verkar vara hans bolag. Fritidsintressen saknar han i princip, förutom möjligtvis curling, enligt Wahlroos. Som lägger till att det förmodligen är Lundbergs defensiva inställning till såväl livet som investeringar som fått förmögenheten från fadern att växa till vad den är idag.

”Om än i maklig takt”, säger Björn Wahlroos.

Har du lyckats göra någon affär med Fredrik Lundberg?

”Vi var rådgivare till Metsäliitto (Metsä Group, reds. anm.) när de köpte MoDo Paper. Då förhandlade jag fram grunderna, men sen var jag inte så säker på att det var en bra affär längre. Då tog de själva affären i mål.”

Det blev ingen bra affär?

”Fredrik drog nog det längre strået.”

“Finska staten är pank”

En viktig faktor bakom Mandatums framgångar var också tidpunkten. 1992 slängs Finland in i djup depression och under året därpå gör staten rekordunderskott. Det öppnade för nedskärningar i offentlig sektor, men också försäljningar av helt eller delvis ägda statliga bolag. Och sådana fanns det gott om då den finska staten var djupt insyltad i näringslivet, från skogs- och energibolag till lastbilstillverkare.

När staten gjorde sig av med familjesilvret öppnade sig en guldgruva för Wahlroos.

“Det var jättemycket jobb, men också betydligt mer lönsamt än jag hade väntat mig”, säger han.

På senare år har den finska staten åter ökat sitt ägande i privata företag, antingen direkt eller indirekt genom investmentbolaget Solidium. Björn Wahlroos är dock övertygad om att vi kommer få se utförsäljningar av den finska staten framöver, av samma skäl som det skedde under 1990-talet.

”Den finska staten är pank. Under de senaste tre–fyra åren har man tagit så mycket lån att man blir tvungen att betala av det. Då finns det inte så mycket annat än att tillgripa än de här onödiga tillgångarna.”

Innebär det ett nytt slagläge för investmentbankerna?

“Nej, för det handlar bara om att sälja aktier. Jag tror inte det blir några spännande rekonstruktioner. Och idag är ju courtaget på att aktieaffärer jämfört med då så lågt att nog inte är särskilt spännande.”

Björn Wahlroos har inte mycket över för statligt ägande i näringslivet.

”Staten är väl inte en dålig ägare. Men det finns ett fundamentalt problem om jag får filosofera kring det…” säger han och börjar som ofta när frågorna övergår till gränslandet ekonomi–politik på ett längre resonemang.

En vanligt förekommande bild enligt Wahlroos är att staten skulle vara en bra riskbärare eftersom den är både stor och förvaltare av till exempel socialförsäkringssystem.

”Men faktum är att om man studerar staten mikroekonomiskt är den de facto inte särskilt bra på att bära risk i praktiken. Politik har just den egenskapen att om en politiker gör en bra affär, så tjänar han nästan ingenting på det. Det bästa som kan hända är han får rykte om sig att vara en slug kille, men det är liksom det.”

”Om han å andra sidan gör en dålig affär tenderar han att få sparken. Det är det vanliga i det offentliga. Går det bra så vinner man ingenting, men går det dåligt får man sparken”, fortsätter Wahlroos.

Han drar en koppling till Alecta, som förvisso inte är statsägt, men som ett ömsesidigt livförsäkringsbolag bär på liknande drag enligt Wahlroos.

”Det är ett typiskt exempel på att när något går åt helvete, då ska man hitta skurkarna.”

“Alla trodde de var Warren Buffet”

Själv säger Björn Wahlroos att han tog mest risk i sin karriär under tiden på Sampo, då han till skillnad från Mandatum-tiden inte gick in i förhandlingar som representant för någon annan.

Det största risktagandet tog han vid köpet av svenska försäkringsbolaget If.

“Vi har ju tagit stora risker, men den största i pengar och mest framgångsrika affär jag någonsin gjort var att vi köpte If. För vi köpte bolaget för ungefär 10% av vad det idag är värt, och ändå har vi fått 20% i direktavkastning. Varje år.”

”Det är fullständigt hutlöst lönsamt.”

Wahlroos säger att If:s grundproblem var att bolaget hade ”prissatt försäkringarna alldeles vansinnigt”. Tillsammans med vapendragaren och senare Sampo-VD:n Kari Stadigh tittade de ursprungligen på att köpa Skandias livförsäkringsverksamhet. Enligt Wahlroos var de präglade av tidsandan, där sakförsäkring var det sista någon ville äga.

”Någon hade läst en Warren Buffett-intervju där han sa att det där med combined ratio (vad bolaget tjänar på försäkringsrörelsen, reds. anm.) inte spelar någon roll. Det viktiga är att man får avkastning på investeringar. Och så trodde alla att de var Warren Buffetts och brydde sig fan i sakförsäkringsrörelsen och ville göra pengar på investeringarna.”

Det gjorde även du?

”Jo, jag var ju ett barn av samma tid och jag hade ju aldrig haft något med sakförsäkring att göra. Så jag satt och tittade på det där och tänkte: Det här är långsamt växande dödstråkig business som inte är särskilt lönsam, eller?”

”Men ju mer vi tittade på det (Skandias livförsäkringsrörelse, reds. anm.) så landade vi i: Det här är inte klokt, varför ska vi köpa det här? Det andra är ju mycket billigare jämfört med vad vi kan göra med det!”

Sedan fusionen mellan Sampo och Mandatum vid millennieskiftet, som gjorde Wahlroos till storägare och Sampo-VD, är aktien upp med 356%. Det kan kan jämföras med 101% för Helsingforsbörsens storbolagsindex OMXH25.

“Affärsverksamheten var så åt helvete”

Hur var det att ta över Sampo?

”Det är klart, det var ett råttbo. Om försäkringsbolagen gav fan åt försäkringsverksamhet och bara brydde sig om placeringar – då gällde det dubbelt upp för Sampo”, säger Wahlroos som inte skräder orden:

”Deras affärsverksamhet var så åt helvete att det var nästan otroligt. Men det var helt uppenbart att man ganska lätt skulle kunna städa upp det – åtminstone till en rimlig grad.”

Wahlroos nämner att en av de första sakerna han gjorde som ny VD var att göra sig av med tolv av tretton privatchaufförer som dotterbolagscheferna hade tillgång till, såväl som sex av sju lapplandsstugor dit de kunde åka med familjerna på helgerna.

”Det är bara ett symboliskt exempel. Vi gjorde mycket annat med samma princip; tog bort ett antal odugliga direktörer och skar kostnaderna på andra ställen”, säger Wahlroos som berättar att han själv nu har många hus att ta hand om.

När han inte är i Stockholm har familjen bland annat en gård i Finland och ett hus i Nice. Och efter den korta Sverige-visiten bär det av igen, men då till Spanien för jakt.

Det är många fasanjakter i memoarerna.

”Ja, men det finns mycket få fasaner i Spanien”, rättar Wahlroos.

Vad jagar du då?

”Rapphöns.”