”Vi har intresserat oss för lite för ekonomi”

Solen värmer upp kullerstensgatan utanför Almedalsbiblioteket. Det är tisdag och politikerveckans tredje dag.

Ali Esbati har kavlat upp ärmarna på sin blårutiga skjorta. Över axeln bär han en tygkasse med budskapet ”Nej till marknadshyror”, när Affärsvärlden träffar honom.

Det var efter ett inlägg på Twitter i maj som vi frågade Esbati om han ville utveckla hur han ser på börs, näringsliv och ekonomi i en längre intervju.

Till sina 45 000 följare hade han ställt frågan: ”Är det nån som gjort en bra analys av varför så hög andel internet-rasister uppenbarligen håller på med (eller säger sig hålla på med) aktiehandel?”.

Han säger själv att den kan få folk kan studsa till.

Riksdagsvalet 2022Artikel

V: Centern kommer krypa till korset angående budgeten

”Det är en skämtsam observation, men inte bara skämtsam”, säger Ali Esbati.

”Den tyngsta faktorn är kön. Att det är en så oerhört stor andel av de rasister som twittrar som är män, och att en väldigt stor andel av de som håller på med finansfrågor är män. Då blir det en statistisk överlappning. Men det är också något med en viss typ av maskulinitet som spelar in, även om det är mer komplicerat än så förstås”, fortsätter Esbati.

Sen inleder han en fem minuter lång utläggning om sociologiska och psykologiska aspekter på frågan.

”För den som hyser en misstro till den sociala eller omvårdande logik som präglar andra delar av samhällslivet och tänker att ’det är jag själv som kan fixa saker’. Och om andra vägar till framgång upplevs som stängda. Då förstår jag att det kan finnas en lockelse i att ägna sig åt det. Dessutom från sitt eget rum, utan att behöva träffa så många.”

”Men som sagt, det betyder ju inte att aktiehandel är inkörsporten till att bli en knäpp nasse på nätet”, avslutar Esbati.

Har du själv några aktier eller sparande i fonder?

”Det har inte blivit så. Jag hör kanske till en minoritet, men det har heller aldrig varit min grej. Sen har jag inte haft så mycket pengar. Vi betalar mycket av våra arvoden i partiskatt, så jag är inte höginkomsttagare på det sättet”, säger Ali Esbati.

Vänsterpartiets partiskatt innebär att inga av partiets företrädare får behålla mer än fem åttondelar av ett prisbasbelopp. För Ali Esbati innebär det en månadslön på drygt 30 000 kronor efter skatt.

Ett större intresse än för börs och aktier säger han sig dock ha av näringslivet. I sin tygkasse under Almedalen bär han, förutom anteckningar till olika seminarier, också runt på den skandalomsusade finansmannen Refaat El-Sayeds memoarer.

”Jag har fortfarande inte kommit till den ödesdigra doktorshatthistorien”, säger Ali Esbati och fortsätter:

”Det är en fascinerande tid. Jag kom till Sverige 1986 och minns efterspelet till Fermenta, men det är också en lika märklig som intressant läsning om den tid då finansialiseringen av näringslivet slog igenom”.

Handelsstudenten

Fakta om Ali Esbati

Född: 1976 i Teheran
Uppväxt: Tensta, Stockholm
Familj: En dotter på 10 år
Bor: Hyresrätt i Årstadal
Utbildning: Civilekonom vid Handelshögskolan
Läser: Just nu en bok av favoritförfattaren Philip Roth på papper och Hemingway i örat
Favoritserier: The Wire, Sopranos. Just nu Stranger Things. ”En pärla till politikserie som jag vill tipsa om är franska Baron Noir på HBO, som till skillnad från många andra politikserier gjorts av folk som faktiskt kan mycket om politik.”

Samhällsintresset gjorde också att Esbati tidigt fick upp ögonen för ekonomi. Själv beskriver han sig som ”extremt lillgammal”. Redan som 11-åring försökte han gå med i Kommunistisk ungdom (idag Ung Vänster), genom ett handskrivet brev. Han hälsade också på förbundscentralen, men medlemskapet kom ändå att dröja några år.

Det politiska intresset finns inom familjen. Esbatis moster var politisk aktiv från Iran, och när han inte bläddrade i hennes politiska böcker, läste han Röd Press, som är ungdomsförbundets tidning, på biblioteket.

”Biblioteket var som ett slags vardagsrum redan från det att vi bodde på flyktingsluss. Det fanns ingenting att göra och vi hade inga pengar. Därför tillbringade jag mycket tid på Kulturhusets läsesalong. Där kunde man hänga utan att det kostade någonting”, säger Esbati som kom till Sverige i tioårsåldern.

Vid slutet av 90-talet sökte han till civilekonomprogrammet på Handelshögskolan och kom in. Under utbildningen blev han vald till ordförande i Ung Vänster, och själv har Esbati sagt att han sökte sig till Handels ”för att lära känna sin fiende”.

”Jo, jag sa väl det i några intervjuer. Och det stämmer väl på sätt och vis”.

”Om jag bara hade följt mitt hjärta, utan att tänka att det skulle vara politiskt intressant, relevant eller användbart, hade jag kanske läst litteraturhistoria. Men jag tyckte vi behövde vara fler ekonomer på vänsterkanten. Vi behöver vara inne i de miljöerna och systemen, se vad det går ut ut på, ha den kunskapen och kompetensen.”

Har åren på Handels påverkat ditt politiska arbete?

”Ja, jag blev mer övertygad om att vi behöver ha en förändring i mindre marknadsfundamentalistisk riktning. Men också att inte ha en överdriven respekt för att ekonomititeln skulle vara ett nödvändigtvis bra sätt att förstå ekonomi på.”

11 år efter Utøya

Pappershögar och böcker trängs med den senaste statsbudgeten på Esbatis skrivbord. Bokhyllan ser dock prydligt organiserad ut med bokryggarna i färgordning.

”När vi hade zoom-möten här under pandemin fick jag frågan om jag hade en färgsorterad bokhyllan hemma. Men det är budgetpropositionerna på mitt kontor som bedrar”, skämtar Esbati när vi kliver in på hans kontor.

Stämningsläget är annars nedtryckt. Utanför fönstret piskar regnet mot asfalten. Inne i Riksdagshuset är korridorerna öde när Esbati ger en rundtur. Till riksdagskaféet får vi vända i dörren. Det är sommarstängt.

Det har gått två dagar sedan vårt första möte i Almedalen. Och en dag sedan knivattacken vid Donners plats där SKR:s psykiatrisamordnare mördades.

”Vi har varit många som har känt stort obehag över högerextrem närvaro på Almedalen”, säger Ali Esbati.

Själv har han också en särskild relation till högerextremt våld – som överlevare. Den 22 juli 2011 slängde han sig ut i fjorden för att undkomma terroristen Breiviks kulor. Esbati, som då var bosatt i Oslo och jobbade på tankesmedjan Manifest, hade blivit inbjuden till AUF:s sommarläger på Utøya för att föreläsa om välfärdspolitiken under regeringen Reinfeldt.

I flera timmar sprang han runt ön, och försökte hålla sig borta från Breivik genom att följa ljuden från skottsalvorna. Politiska våldsdåd river upp känslor. Men också årsdagen, som närmar sig när vi ses efter Almedalsveckan.

”Masskjutningar och andra politiska våldshandlingar ger en extra påminnelse. Årsdagarna har återkommande varit en tid där jag tänker lite extra på det som hände”, säger Ali Esbati.

I fjol kom han ut med en boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle – 10 år efter Utøya. Det är en personlig berättelse, men kanske ännu mer en politisk betraktelse över åren som följde därpå. Från början var dock tanken att boken skulle kommit ut betydligt tidigare.

”Årsdagarna var under många år också knutna till en känsla att jag borde få boken färdigskriven. Kopplat till ett dåligt samvete, så det var väldigt skönt på ett personligt plan att få den ur sig förra året”.

Vänsterns misslyckande

En framskjuten roll i Ali Esbatis skildring av det efterföljande decenniet spelar näringslivet och dess organisationer. ”Det organiserade kapitalet”, som Esbati benämner det, har bidragit till att legitimera högerpopulistiska krafter för att säkra stödet för strukturer som vinster i välfärden, menar han.

”De nyliberala, eller marknadsliberala strömningarna, har tappat rätt mycket i popularitet vad gäller förmågan att vinna bredare väljargrupper. När det gäller Sverige så blir det rätt tydliggjort i frågan om vinstuttag i välfärden. Det var en väldigt viktig faktor för att näringslivet skulle, pragmatiskt eller ej, agera för att säkra Sverigedemokraterna för den ståndpunkten”.

Ali Esbati, som med hans egna ord inte bara ”skrivit en hel bok, men ägnat ett helt liv åt antirasistiska frågeställningar” är idag delvis självkritisk. Vänstern, inklusive Vänsterpartiet och han själv, har fokuserat för mycket på att ge mothugg i kulturkriget, och för lite på materiella frågor som förbättrar människors levnadsvillkor.

”Man måste kunna ha en antirasistisk förståelse och se de strukturerna och analysera saker därifrån. Men, hur man segrar i den striden är inte genom att upprepa de orden, eller de analyserna så många gånger som möjligt. Den starkaste antirasistiska handlingen politiskt i dag är att stå för full sysselsättning, ett starkt välfärdssamhälle där välfärdssystemen är generella, och en bostadspolitik som bygger bort trångboddheten.”

Är du kritisk till det som brukar benämnas identitetspolitik och Vänsterpartiet återkommande beskyllts för?

”Jag kan säga ja, men under förutsättning att väldigt mycket som sägs om identitetspolitik är tankefoster från en radikaliserad höger. Inte sällan hänger man upp sig på väldigt perifera frågor, som kanske inte ens finns i en svensk debatt utan är upplockade och överdrivna från universitet i USA. Ibland handlar det också om otroligt grundläggande saker, som att respektera alla människors lika värde, och skydda minoriteter mot olika former av nedsättande tillmälen”, säger Esbati och fortsätter:

”Sen är det är klart det finns en massa saker som ibland blir fåniga eller har fel fokus i det som kan förknippas med en akademiskt anstruken vänstersida.”

Vänsterpartiet har gjort en omprövning där?

”Ja, det är en del av det, absolut. Vi försöker hantera det misstaget eller misslyckandet, och göra saker på ett delvis annat sätt, och det här är ett sätt.”

Återförd förmögenhetsskatt

I centrum för omläggningen står den ekonomiska politiken där Vänsterpartiet vill upplåna 700 miljarder till klimatinvesteringar över en tioårsperiod. Genom att skrota överskottsmålet, som togs fram i efterdyningarna av 1990-talskrisen, och ersätta det med ett ”underskottsmål” ska 70 miljarder kronor frigöras per år.

Ungefär lika mycket vill partiet höja skatterna. I budgetförslaget för i år finns skattehöjningar på 74 miljarder kronor. Sverige har blivit ett skatteparadis för kapitalägare, menar Esbati.

”Framför allt är det kapitalskatterna vi behöver börja skruva på”, säger han.

Vänsterpartiet föreslog i sin budget höjda skatter på aktieutdelningar och kapitalvinster, men också som enda parti återinförda skatter på gåvor, arv och förmögenhet. Till det vill partiet höja bolagsskatten, men även inkomstskatter på höga inkomster ska skruvas upp. Bland annat genom att införa en ny värnskatt. Vänsterpartiet ser dock gärna en skattesänkning för personer med lägre inkomster.

Ny forskning från IFAU, som är ett statligt forskningsinstitut, indikerar dock att marginalskatterna redan slagit i taket. 2016 införde regeringen en avtrappning av jobbskatteavdraget för månadslöner över 50 000 kronor. För varje intjänad hundralapp över det minskade jobbskatteavdraget med tre kronor.

”Justeringen kan låta marginell, men enligt forskarna tyder resultaten på att ”de högsta marginalskatterna idag ligger på en nivå där ytterligare höjningar riskerar att reducera, snarare än öka, skatteintäkterna”.

Kan inte skatterna bli för höga?

”Jag såg den där utvärderingen snabbt. Det finns dock brister med sådana modellskattningar. Man utgår från att det skulle finnas problem förknippade till skattehöjningar. Jag tror därför man måste vara väldigt försiktig med att använda sig av den typen av modeller”, säger Ali Esbati och fortsätter:

”Historiskt har samma argument, att det finns incitamentsproblem kopplade till högre skatter, återkommande framförts. Men när det gäller arbete fungerar det inte på det sättet. Det är inte så att det i länder med högre skatter – inklusive riktigt höga marginalskatter i perioder – har resulterat i att folk jobbat mindre.”

Du ser ingen risk för att företag och entreprenörer lämnar Sverige?

”Det finns alltid folk som försöker anpassa sig och minimera skatteinbetalningarna. Ibland kan det bli så att det man behöver sätta in från politiskt håll för att förhindra kostar för mycket. Men det är generellt inte en bra utgångspunkt, att bara för att det finns människor som inte vill betala skatten så ska vi inte ha hög skatt. Det tror jag inte blir hållbart.”

När marginalskatterna var som högst på 1970- och 80-talen lämnade ändå många framgångsrika företag och entreprenörer Sverige. Hur skulle en sådan flykt hanteras om skatterna höjdes drastiskt nu?

”Med IT-utvecklingen har hastigheten i finanssektorn ökat, men det finns också större möjligheter att kontrollera saker. Samtidigt som det i dag finns mycket mer av internationellt samarbete kring skatteflykt”, säger Esbati och fortsätter:

”Sen skulle jag inte säga att det som hände på 70- och 80-talen är argument mot högre skattesatser. Ja, det fanns de som undandrog sig beskattning, men svensk ekonomi var sammantaget stark och svensk välfärd växte. Även om det alltid finns avvägningar kring hur mycket och hur fort man kan göra saker är det också en mytbildning kring att Sverige blev väldigt skadat eller fattigt. Så kan man inte beskriva den svenska ekonomiska historien.”

Budgeten blir ingen spa-situation

Vänsterpartiet har gått ut med att partiet vill sitta i regering med Centerpartiet efter nästa val. C aviserade samtidigt nyligen att de vill sitta i regering med Socialdemokraterna. Däremot kommer Centern inte ingå i något regeringsunderlag som höjer skatterna på varken kapital eller inkomster.

Hur ska ni lyckas förhandla en statsbudget tillsammans?

”Ja, om jag tänker mig en lugn spa-situation tänker jag inte på den typen av budgetsamtal”, säger Ali Esbati och skrattar.

När han får välja ett område där han tror att Vänsterpartiet skulle kunna hitta bra kompromisser i budgetsamtal nämner han stora offentliga investeringar på klimatområdet.

Han medger dock att hans motsvarighet i Centern, Martin Ådahl, är den ekonomisk-politiska talesperson som står längst ifrån honom ”i många viktiga avseenden”. Men parlamentariska realiteter kommer få C att krypa till korset, tror han.

”Verkligheten och trycket från de högerkonservativa gör sig påmind. Det har också påverkat Moderaterna, som Centern har velat stå nära i den ekonomiska politiken. Vad är det egentligen för frågor som har varit viktiga för Moderaterna på senare tid?” frågar Esbati.

”Visst – de vill också sänka skatter, men allt fokus har legat på att få det att framstå som att det är fattiga invandrare som gör att allting går åt helvete för att de får för många barn. Även den ekonomiska politiken har en så enormt tydlig kulturkrigsinramning, vilket väcker obehagskänslor för den liberala delen av borgerligheten. Och där står C numera helt ensamma”.

Är M:s politik ditt bästa argument gentemot de som ser samarbetsproblem mellan C och V?

”Det är ett sätt att beskriva omvandlingen av det politiska landskapet i Sverige. Jag förstår att det finns en förhoppning från centerpartister och vilsna liberaler att det inte skulle vara på det sättet. Att man kunde bygga majoriteter för en liberal ekonomisk politik utan alla auktoritära och främlingsfientliga argument som har kommit med SD-anpassningen”.

”Men det är kruxet här. Den ståndpunkten är svår att upprätthålla i dagens verklighet”, fortsätter Esbati.

”Nej, nej, nej”

Martin Ådahl sitter på ett tåg mot ett kampanjmöte i Västerås när han får frågan om budgetinviten.

”Det här har Vänsterpartiet försökt med hela tiden eftersom de inser att partiet inte behövs för att bilda majoritet efter nästa val i alla viktiga sakfrågorna”, hinner han säga innan samtalet bryts.

Han ringer upp.

”Dessutom är det faktiskt snubblande nära att januaripartierna har egen majoritet utan Vänsterpartiet!” konstaterar Martin Ådahl.

Du räknar fortfarande med Liberalerna?

”Ja, jag tror valet mellan opposition med SD och att vara en del av en majoritet som genomför liberal politik kan få dem att ändra sig. Men vem vet”, fortsätter Ådahl.

Martin Ådahl om Ali Esbati

”Ali Esbati är en värdig och mycket intelligent motståndare, men som har en helt felaktig grundsyn av vad som är människors behov av frihet och individuella möjligheter att forma sitt eget liv. Han är fast i det här ovanifrånperspektivet och som många på den kanten och den andra ytterkanten har.”

Ådahl tror inte att han kan hitta några gemensamma beröringspunkter med Esbati i klimatpolitiken. Och någon upplåning på 700 miljarder kronor till klimatinvesteringar vill han inte sitta ner och diskutera.

”Nej, nej, nej, vi har alltid stått upp för stabila statsfinanser och vill Vänsterpartiet ha något gemensamt att göra med oss i klimatpolitiken kan de börja med att sluta göra upp med Sverigedemokraterna och Moderaterna om att minska ner svenskt biobränsle (sänka reduktionsplikten, reds. anm.)”.

Någon inflytande efter nästa val tror Ådahl att Esbatis parti kan glömma.

”Det här är väl Vänsterpartiets tenortillfälle där de får sjunga ut sina drömmar! Men det finns inga majoriteter i riksdagen för den här politiken. Så det blir den sista sången innan Vänsterpartiet faller åter tillbaka i irrelevans.”

”Jag är trots allt marxist”

När Esbati får frågan om hur han ser på näringslivet, svarar han att vänsterpartister läser för lite affärstidningar.

”Det finns oerhört mycket intressant i affärspressen, för det som görs i affärslivet är viktigt och intressant. Det är viktigt att hålla koll på om man är intresserad av samhällsutveckling och ekonomi i verkligheten. Kanske inte börssidorna, men det andra.”

”För en stund sen talade vi om den politiska vänsterns misslyckanden. Och det här har varit en käpphäst för mig. Det har varit alldeles för lite intresse hos den parlamentariska vänstern för ekonomin – i bred bemärkelse. Inte bara för hur den ekonomiska politiken i riksdagen ser ut, utan processerna i ekonomin. Jag tycker det här är väldigt fascinerande och väldigt viktigt att fundera på vad det innebär”, säger Esbati.

Vilken roll skulle en Wallenberg eller en Ax:son Johnson ha i ditt idealsamhälle?

”Det finns en mytologisering kring ekonomiska makthavare som jag tycker är problematisk. Den här idén att vissa personer är väldigt rika för att de har skapat jobb. Den delar jag inte. Jag är trots allt marxist.”

Ali Esbati lyfter dock fram att det finns kunskaper inom finansfamiljerna om ekonomisk organisering som är viktiga att ha med, när man tänker på hur ett samhälle ska utvecklas.

”Jag tycker man behöver prata om vad som är drivande. Är det finansiella eller industriella behov? I Sverige har tunga spelare inom industri, eller som retail med Antonia Ax:son Johnson, rört sig med förändringen av kapitalismens samtida struktur och är numera väldigt tungt investerade i verksamheter som är beroende av direkta politiska beslut, som till exempel välfärdsverksamheterna.”

”Det finns väldigt starka destruktiva krafter i hur en kapitalistisk ekonomi fungerar som har mött för lite motstånd under de senaste 25–30 åren”, fortsätter Ali Esbati.

Ingen favoritformulering

I partiprogrammet har Vänsterpartiet dock fortfarande formuleringar om att kapitalismen inte bara ska reformeras, men avskaffas. Det står bland annat: ”Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande” och ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”.

Hur ska man tolka formuleringen ”införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande”?

”Det är kanske inte min absoluta favoritformulering i partiprogrammet, men jag kan förstå vad den står för”, säger Ali Esbati och fortsätter:

”Jag har aldrig förstått det som att det är ett riksdagsbeslut som säger ’nu avskaffar vi kapitalismen’ – det är ju en process som sker. Stora historiska processer har skett förr. När upphörde feodalismen? Det kan vara en tvåhundraårig tidsperiod och vi är ändå inte överens om det var då eller då. Det är snarare ett sätt att säga att vi som parti står för fundamentala samhällsförändringar, och som en politisk identitetsmarkör.”

Ska ägandet av privata företag som säg IKEA övergå i gemensamma former?

”När vi talar om att ägandet ska övergå i gemensamma former på sikt handlar det inte om att jag ska ge bort min bokhylla eller mina kläder, utan det handlar om hur våra samhälleligt gemensamma verksamheter ska vara organiserade. Hur ägs IKEA? Jag ser ingen situation närmaste decennierna där någon skulle komma på idén att det är jätteviktigt att IKEA är statligt ägt.”

”En bra samhällsutveckling enligt mig innebär att nya verksamheter från en början kan vara organiserade på ett annat sätt än i kommersiella former, men jag går inte runt och tänker på vad som vore bra verksamheter att förstatliga. Det är inte så min idé av en ekonomisk politik till vänster ser ut, överhuvudtaget”, säger Esbati.

Vilket socialistiskt samhälle under de senaste 100 åren har kommit närmast ditt ideal?

”Om man ser till det sammantaget är det absolut de nordiska länderna. Vi kan inte kalla dem socialistiska länder, men socialistiska ideal har genom arbetarrörelsen och dess partier haft stor påverkan på ekonomi och samhälle. Med minskade ekonomiska klyftor, starka inslag av högkvalitativa välfärdstjänster och de sociala relationer som då kan följa av att man har mer av gemensam trygghet på viktiga områden. Därför har också den här väldigt snabba reträtten i Sverige under de senaste 25 åren blivit väldigt kännbar”, avslutar Esbati.

Vi vinkar av varandra i Riksdagens bankhall.

Det är augusti när vi hörs igen och Esbati får höra Martin Ådahls svar.

Blir valrörelsen sista sången för Vänsterpartiet?

”Vad Ådahl säger kan endast beskrivas som att Centern är kvar i en säregen föreställningsvärld, men där förutsättningarna tydligt har fallit bort”, säger Esbati som inte förstår hur Centerpartiet ska få ihop mandaten.

”Det är nog få utöver Centerpartiets ledning som ser den situation vi haft under de senaste åren som en rimlig ledstjärna för svensk politiks framtid”.

Reportern Helene Rothstein har bidragit till arbetet med denna artikel, och var den som träffade Ali Esbati i Almedalen. Deras samtal spelades in och finns som podd.