Miljonprogrammet och miljonärerna

År 1928 steg en ung man vid namn Einar Mattsson ombord på färjan i Väddö i Norrtälje skärgård i riktning mot huvudstaden. Föräldrarna var bönder, hyggligt välbeställda sådana som ägde två gårdar som de hade ärvt. Men fadern Axel Mattsson försatte familjen i ekonomisk kris. Han var både svag för brännvin och gjorde några usla affärer varpå gårdarna fick säljas. Båtturen skulle ta åtta timmar.

”Idag tar man sig till New York eller Peking på åtta timmar med flyg, och jag tror att det var en lika stor kulturkrock för Einar när han klev av i Stockholm”, säger Stefan Ränk, Einar Mattssons barnbarn och idag VD och koncernchef för familjebolaget med morfaderns namn.

”Sverige befann sig i en liknande period som de stora tillväxtländerna är idag och de politiska ambitionerna med att standardhöja Sverige hjälpte Einar att komma igång.”

”I grund och botten tror jag att det låg en revanschlust för att visa att man dög till”, säger Stefan Ränk.

Einar Mattsson, som hade jobbat som snickare under somrarna hemma på Väddö, gjorde sig snabbt ett namn i byggbranschen. Han började arbeta hos en byggmästare på Lidingö, höll sig borta från spriten och var både pålitlig och ordentlig.

”Einar började successivt ta hand om administrationen hos sina arbetsgivare och gjorde därför ärenden i stadshuset för deras räkning. Där blev han känd bland tjänstemän som beslutade om markanvisningarna. Han fick höra att Mattsson borde inte gå andras ärenden, Mattsson ska ha egna projekt.”

1935 fick Einar Mattsson sin första markanvisning som låg i Södra Ängby i Stockholm.

Rucklen skulle bort

Under 1900-talets mitt förvandlades Sverige inom många områden, inte minst i bostadsfrågan. Fram till 50-talet syftade bostadspolitiken till stor del till att höja boendestandarden. De gamla rucklen skulle bort. Egen toalett i bostaden var det nya och ersatte utedassen på innergården. Många gamla hus revs till förmån för nya “lådor” som skulle byggas. Ett av de mer uppmärksammade, och kritiserade, rivningarna är Klarakvarteren i Stockholm.

När penningkranarna öppnades från det offentliga inleddes en omstöpning hur Sveriges städer såg ut. Men hus var inte det enda som byggdes. Här lades också grunden till kommande förmögenheter av ett stort gäng entreprenörer som många än idag är kända namn i sektorn. Einar Mattsson kom från enkla förhållanden och var inte utrustad med mycket mer än en verktygslåda och ett driv. Men han, och några andra från denna tid, förändrade både Sveriges och sina familjers liv för flera generationer framåt.

Stefan PerssonFastighet

Fastighetskungen Stefan Persson satsar på världens lyxigaste adresser

De privata byggherrarna dominerade projekten under första halvan av 1900-talet. Under 50-talet ökade dock konkurrensen om projekten från de kommunala bostadsbolagen som hade bildats.

Det fanns en signifikant skillnad mellan de privata och kommunala byggherrarna, nämligen kreditförsörjningen. De kommunala bostadsbolagen kunde låna till mer fördelaktiga villkor än de privata.

De mindre byggherrarna var både konkurrenter och kollegor, men de gick samman och hjälptes åt att få de eftertraktade markanvisningarna som de fördelade sinsemellan – allt för att ha en chans mot de stora drakarna.

Einar Mattsson är inte bara en av dem som har format svensk boendestandard, han insåg även tidigt värdet av förvaltning. Redan 1950 valde han att behålla sin första fastighet som han hade byggt. Traditionen var egentligen att få tag på mark, bygga, sälja och sedan påbörja nya projekt för pengarna som försäljningen hade inbringat.

”Jag gick mot strömmen när jag satsade på förvaltarrollen. (…) Jag hade insett att det faktiskt var mer lönsamt att behålla och förvalta än att sälja. På längre sikt, alltså”, säger Einar Mattsson i boken Byggmästarens resa 1904-2004 som skildrar hans liv.

Miljonprogrammet föds

När boendestandarden hade höjts var det dags för nästa etapp i bostadspolitiken, att bygga bort bostadsbristen.

Under krigsåren hade byggandet varit eftersatt, bland annat på grund av störningar i materialförsörjning och det allmänt osäkra läget. Även de stora barnkullarna som föddes efter andra världskrigets slut, en generation som började närma sig familjebildande ålder i mitten av 60-talet, bidrog till behovet av fler bostäder. Urbaniseringen var en ytterligare faktor till att det blev extra stork tryck på bostäder i storstäderna.

Lösningen var det partipolitiska program som Socialdemokraterna hade tagit fram och la fram på sin partikongress 1964. Under tio års tid skulle det byggas 100 000 nya bostäder per år. Miljonprogrammet var fött.

Idag klingar ordet miljonprogram synonymt med höghusområden i fattiga förorter, men när programmet presenterades andades det framåtanda. En tredjedel av bostäderna som byggdes inom ramen för miljonprogrammet var faktiskt småhus.

”Miljonprogrammetssatsningen var spridd över landet även om mycket var centrerat till Stockholm, Göteborg och Malmö. Men det finns i princip ingen kommun utan ett miljonprogramsområde”, säger Johan Kihlberg.

Av de 940 000 bostäder som byggdes under mellan 1965-1974 uppfördes drygt en tredjedel av allmännyttiga bolag.

Även om de privata byggherrarna fick slåss med de kommunala bostadsbolagen för att vinna projekten var dessa decennier riktiga guldår för byggbranschen. Inte minst byggmästarna som stod för det faktiska byggandet. Oavsett om deras projekt var på uppdrag av privata byggherrar eller allmännyttiga bostadsbolag hade de jobb så det räckte och blev över.

Ett annat stort namn från den här perioden var Lennart Wallenstam. Idag är hans son Hans Wallenstam VD för bostadsbolaget som bär deras efternamn och som fadern startade under namnet Olsson & Wallenstam Byggnadsfirma år 1944.

”Kommunerna med sin kommunala borgen kunde låna på ett helt annat sätt. De hade mer kapital och kunde bygga i en helt annan skala. Jag tror att de privata byggherrarna upplevde detta som orättvist. Flaskhalsen under den här tiden var helt klart tillgången på kapital”, säger Hans Wallenstam som skolades in i byggvärlden tidigt.

”Jag växte upp under den här tiden, varje helg tog farsan med mig för att titta på olika byggen. Pappa kom igång precis efter kriget. Då fanns det inte kommunala bolag utan det var de privata byggmästarna som fick projekten”, säger Hans Wallenstam.

Osämja med Stena-grundaren

Både Lennart Wallenstam och Einar Mattsson blickade framåt och kom att lägga grunden för varsitt fastighetsimperium som lever kvar än i dag. Och det fanns fler idag kända namn som var med under den här perioden.

”Sten Allan Olsson och min far Lennart Wallenstam jobbade tillsammans under en period under 70-talet. Men sedan rök de ihop och delade på sig, och Sten-Allan startade Stena Fastigheter”, säger Hans Wallenstam och skrattar.

Firman Ohlsson & Skarne, som grundades av Oskar Ohlsson och Oscar Skarne, var en annan stor, privat aktör som byggde stora delar av miljonprogrammet i Stockholmsområdet. Redan 1967 sålde familjen stora delar av verksamheten till Skånska Cementgjuterier, idag Skanska. Den internationella delen behölls dock inom familjen som sedan 1967 driver bolaget från huvudkontoret i Schweiz. Sedan dess har de bland annat byggt fastigheter i Spanien. Idag är bolaget ett europeiskt fastighetsbolag som helt ägs av familjen Skarne.

Mr. Fabege rikast i Sverige på 80-talet

Ett annat namn i branschen var Birger Gustavsson. Han var byggmästare och startade 1937 en firma som byggde villor i Stockholmsområdet. Verksamheten växte och 1969 bildades Fastighets AB Birger Gustavsson (som senare blev Fabege) som sysslade med både förvaltning och byggverksamhet. Under 80-talet byttes en del av bolagets bostadsfastigheter mot kontorsfastigheter. Under detta decennium toppade även Birger Gustavsson listorna över Sveriges rikaste personer.

Bygg- och fastighetssektorn präglades under mitten av 1900-talet av ett gäng entreprenörer, som både var driftiga och skickliga men som även hade en portion tur och tajming. Få branscher har så många selfmade-miljardärer som just fastighetssektorn, en trend som fortsatt in i modern tid. Färskare fastighetsimperium har byggts upp av Erik Selin, Sven-Olof Johansson och Rutger Arnhult för att nämna några.

Precis som byggherrarna några decennier tidigare är även dessa fastighetsikoner entreprenörer ända ut i fingerspetsarna som har hjälpts av en rad gynnsamma omständigheter. För byggherrarna under 1900-talet var det de politiska initiativen som gav vind i seglen. Dagens fastighetspampar har ridit på vågen av de nedåtgående räntorna sedan 90-talskraschen. Men det krävs givetvis mer än tur och tajming för att lyckas. Det krävs mod, risktagande och ihärdighet – vilket har präglat den svenska fastighetsbranschen både i nutid och dåtid.