Kramat mest kräm ur techhaussen

Totalt 69 av dagens large och mid cap-vd:ar på Stockholmsbörsen når upp i femårshistorik.

I toppen med högst femårig överavkastning finner vi Torben Jørgensen, avgående vd för det medicinska labbteknikbolaget Biotage, som de senaste fem åren lyckats överavkasta extrema 53 procent per år mot Stockholmsbörsen (SIXRX) – en period som totalt givit aktieägarna i Biotage nära 12 gånger pengarna.

Jørgensens Biotage toppar även ur perspektivet riskjusterad avkastning, mätt som mer än tre gånger högre Sortino-kvot* än både femårsgruppen som helhet samt börsen.

Även flertalet övriga 10 toppnamn på överkastning – alla med mer än 25 procentenheter årligen – har gynnats av att senare års börsklimat varit extra hett för teknik, hälsa/läkemedel samt tillväxtbolag i största allmänhet.

Hit bör räknas Thomas Axelsson i Vitrolife, Stefan Skarin i IAR Systems, Staffan Dahlström i HMS Networks, Torbjörn Kronander i Sectra, Magnus Nilsson i Xvivo samt det tillväxtbolagstunga investeringsbolaget Bures Henrik Blomquist.

Därtill lyckas David Mindus vd-skap för Sagax, fastighetsbolaget som han dessutom medgrundat och är största ägare i, knipa en topplats för den långsiktiga vinnarsektorn fastigheter även i denna, mer kortsiktiga femårsmätning.

Vd-rankning 1 (5 år, topp 10).pngTest 1: Vd-rankning 5 år urval 1. Källa: Factset. Bearbetning och analys: Affärsvärlden. Research (vd:ars tillträde): Erik Juhlin

* Sortino-kvoten mäter investeringens överavkastning mot riskfri ränta ställt mot semiavvikelsen för samma investerings negativa månadsavkastningar. Det vill säga hur stor periodens överavkastning varit i förhållande till dess prisrörelser på nedsidan. En högre kvot svarar mot bättre riskjusterad avkastning än en lägre.

DE SOM KLARAT FEM ÅR HAR ÖVERAVKASTAT I GENOMSNITT

Noterbart i undersökningen är även hur de 69 mid och large cap-vd:arna med fem börs-vd-år för ett och samma bolag som grupp har överavkastat rejält.

Den ackumulerade totalavkastningen för gruppen är i genomsnitt 18 procent årligen. Det innebär en ackumulerad överavkastning om 8 procentenheter årligen mot Stockholmsbörsens 10 procent årligen, mätt via SIX Return Index där samtliga börs-vd:ar som kommit och gått under perioden ingår.

Ur perspektivet prisrisk har gruppen på månadsbasis presterat en överavkastning mot riskfri ränta som varit 1,7 gånger semiavvikelsen för samma aktiers negativa månadsavkastningar, summerat i Sortino-kvoten. Det är bättre än Stockholmsbörsens 1,4, vilket i sig är en stor överprestation, eftersom breda portföljer av tillgångar, här SIXRX, tenderar att ge mindre månadsvisa variationer än enskilda tillgångar, då flera tillgångars kortsiktiga prisrörelser i någon mån tar ut varandra.

På samma sätt är jämförelsen mellan enskild aktie och index en förmildrande omständighet när snitt-vd:ns aktie tappat som mest 34 procent i värde från periodens månadstopp till periodens efterföljande månadsbotten (drawdown), vilket är mer än dubbelt upp mot börsindex, vars många ingående aktier inte toppar eller bottnar ut vid samma månadsskiften.

I Affärsvärlden Nr 23/2019 utforskar analysreportaget ”Är gammal äldst?” hur börsens mer långvariga vd:ar har presterat i det mest centrala måttet, aktiens totalavkastning. Det här var ett utdrag ur undersökningens första testdel.

OM UNDERSÖKNINGENS METODIK

Slump längs med vägen har på individnivå friat en del av dagens långvägare, där många andra börs-vd:ar fällts betydligt tidigare. För gruppen som helhet ter sig överavkastningsmönstret dock inte alls särskilt slumpartat, eller genomsnittligt. För saklighet bör här dock påpekas några metodsvagheter i upplägget att lista just bakåtblickande avkastningar för ett vd-urval som finns kvar på börsen i dag.

Dels mäter historisk avkastning bara utfall efter faktumet, ex post. En viss periods avkastning är en funktion av de interna fundamentala processer som givit upphov till börsbolagets avkastning, men även av de externa fundamentala slumpfaktorer som verkat till de interna processernas för- eller nackdel. För att blicka in i en osäker framtid, ex ante, saknar historiska avkastningar här den analysbild som särskiljer interna processers kvalitet och risknivå från hur pass mycket extern med- eller motvind som investeringen haft med sig och kan tänkas få framöver.

På lång sikt tenderar aktiepriser att röra sig mot fundamentalt rimliga värderingsspann för bolaget. På kort sikt speglar aktiekurser såväl säker som osäker fundamental information, men också gruppsykologiska tillkortakommanden i bubblor och panikutförsäljningar. Därför är aktiers prisbaserade avkastning i sig inte ett bra allomfattande mått på en investerings framgång. Prisrisk, även via nedsidesfokuserade mått som Sortino eller drawdowns, bör inte heller jämställas med den historiska eller framåtblickande risken för att investeringen ska minska permanent i värde. Även där behövs fundamental data.

Därtill är dagens kvarvarande börs-vd:ar per definition ett urval av överlevare. Att ranka dessa överlevare kommer med säkerhet att besvara hur deras aktier presterat relativt det breda börsindex där alla relevanta börs-vd:ar över tid ingår. Vad som här faller bort är eventuellt intressanta avkastningsmönster bland börs-vd:ar som satt en längre period (och som då ingick i index) men som sedan bytte jobb, fick sparken, gick i pension, fick se sina bolag bli upp-/utköpta från börsen eller fick se sina börsvärden smälta ihop så att de lämnat large och mid cap för en småbolagstillvaro på small cap. Har av tiden bortrensade vd:ar presterat klart sämre avkastning under sina sista börsår så försvagas tesen att långvariga börs-vd:ar överpresterar, eller åtminstone skulle det sänka nivån på överprestation. Risken för sådan potentiell snedvridning, ett kallat survivorship bias-problem, ökar med tiden. Således blir ”långvägarnas” resultat mer känsligt än femårsjämförelsens (även om det i sig kan vara det mer intressanta vd- och bolagsurvalet att studera för lärdomar).