Äldst och bäst bland börsens långvägare

Genom att gå tillbaka till årsskiftet 2007/2008, eller längre, har Affärsvärlden sållat fram Stockholmsbörsens alla kvarvarande ”långvägare” i börs-vd-roll för vad som i dag är mid eller large cap-bolag. Därefter har de rankats på totalavkastning som gemensam måttstock.

FASTIGHETSMÄN HAR AVKASTAT STARKAST OCH MEST

I toppen av tabellen, med smått ofattbara 23 procentenheters överavkastning mot börsen per år över 15 år (37 procent per år eller 117 gånger pengarna i totalavkastning) återfinns fastighetsmannen David Mindus Sagax. Mindus kniper även klar förstaposition på Sortino-kvotens* riskjusterade avkastning.

Fjärde mest överavkastande långvägare, 15 procent per år, och den med näst högst totalavkastningstakt, 26 procent per år, har Erik Selin varit med sitt Balder, börsens numera största fastighetsbolag.

Den mest långvarige fastighetsöverlevaren Hans Wallenstam lyckas med sina 27 börsår vinna totalavkastningskampen mätt som 139 gånger pengarna, för den som vågade köpa hans aktie sent 1991, när det var som mörkast i det tidiga 1990-talets svenska bank- och fastighetskrisperiod. Aktieägarna i familjebolaget med samma namn blev bland de lyckliga få i den då uppsvullna noterade svenska fastighetssektorn som överlevde krisen, och som därefter kunnat rida med Wallenstam genom den efterföljande enorma värdeuppgång på fastigheter som följt räntornas färd nedåt.

Vd-rankning 4 (långvägare).pngTest 2: Vd-rankning “långvägare”. Källa: Factset. Bearbetning och analys: Affärsvärlden. Research (vd:ars tillträde): Erik Juhlin

* Sortino-kvoten mäter investeringens överavkastning mot riskfri ränta ställt mot semiavvikelsen för samma investerings negativa månadsavkastningar. Det vill säga hur stor periodens överavkastning varit i förhållande till dess prisrörelser på nedsidan. En högre kvot svarar mot bättre riskjusterad avkastning än en lägre.

PRICKSÄKRA TEKNIKFÖRVÄRVARE

Tvåa på överavkastning är Ola Rollén med 17 procentenheter årligen över en längre 19-årig börsperiod. Via en lång rad tilläggsförvärv och strategiska långtidsbets på teknik har Rollén lyckats bygga Hexagon till en global koncern med en mer långvarig och lönsam tillväxt än tekniksvängens mer kortlivade dussinvinnare. Riskjuterat har Rolléns Hexagon-avkastning varit mer genomsnittlig bland långvägarna.

Även överavkastningstrean Jörgen Wigh, med 15 procentenheter årligen, har serieförvärvat nischade teknikbolag, men ur Lagercrantz mer lokala–regionala, kundnära teknikhandlarperspektiv. Trots cyklikalitet har Wighs Lagercrantz period hittills inte straffats riskjusterat på börsen.

STILL GOING STRONG

Stockholmsbörsens i särklass meste långvägare är Fredrik Lundberg, som har innehaft vd-stolen för investeringsbolaget med samma namn sedan tidigt 1980-tal. Finansmannen är därmed den ende börs-vd som suttit kvar längre i börsmiljö än de dryga 30 år som finansdatabasen Factset har avkastningsdata för.

Hans investeringsbolag Lundbergs har nästan – men inte riktigt – matchat Stockholmsbörsen sedan sent 80-tal. Då ska beaktas att det inte är lätt att efter faktiska förvaltningskostnader få ut en börsavkastning motsvarande ett teoretiskt index och att Lundberg nu förvaltar ett mycket stort kapital via mestadels storbolagsaktier.

TVÅAN FRÅN BOTTEN SNART UTKÖPT?

I botten finns Lars Stugemos vd-tid för Hiq. Att hans it-konsult underpresterat, med i snitt 3 procentenheter årligen, mot börsen har väldigt mycket att göra med ett startdatum kring dotcom-värderingarnas absoluta topp tidigt år 2000.

Näst längst ned finns Magnus Brännström vars 14-årsperiod i Oriflame har underavkastat med 3 procentenheter per år. Brännströms avkastning är intressant eftersom den inkluderar senaste månadens budförsök där den storägande grundarfamiljen af Jochnick opportunistiskt vill köpa ut bolaget från börsen under en avkastningssvacka.

Långt ned i listan ses även Per Brilioth, som nyligen vållat debatt som mottagare av en större ersättning från Vostok New Ventures för investeringsbolagets klipp i ryska Blocket-kopian Avito. Brilioths börs-vd-tid räddas av just Avito, med en avkastning som nu summerar precis ovan ett svenskt börsindex. Då avkastningen är från riskkapitalinvesteringar i tillväxtmarknadsländer ter den sig föga oväntat klart klenare riskjuterat.

EN GRUPP ATT LÄRA AV

Totalt klarade 29 långvariga börs-vd:ar, endast män, periodens prövningar, inte minst den globala finanskrisens kulmen 2008–2009, med en vilja att sitta kvar på vd-stolen. De är i dag medelålders eller äldre (de fyller 58 år i genomsnitt 2019), men deras startålder på den långa börs-vd-perioden har varierat mellan runt 30 och 50 år.

Olika mätperioder stör jämförelser mellan bolag, då exempelvis många fastighets-vd:ar saknar historik för 90-talskrisens härdsmälta i branschen (Wallenstam undantagen). Men på gruppnivå uppvisar långvägarnas avkastningar ändå ett intressant mönster relativt börsen.

Över olika avkastningsperioder, i genomsnitt 18 år, har dessa vd:ar i snitt lyckats leverera en ackumulerad överavkastning på 7 procentenheter årligen mot Stockholmsbörsen (SIXRX). I absoluta belopp har de i genomsnitt 28-dubblat sina ägares kapital.

I Affärsvärlden Nr 23/2019 utforskar analysreportaget ”Är gammal äldst?” hur börsens mer långvariga vd:ar har presterat i det mest centrala måttet, aktiens totalavkastning. Det här var ett utdrag ur undersökningens andra testdel.

OM UNDERSÖKNINGENS METODIK

Slump längs med vägen har på individnivå friat en del av dagens långvägare, där många andra börs-vd:ar fällts betydligt tidigare. För gruppen som helhet ter sig överavkastningsmönstret dock inte alls särskilt slumpartat, eller genomsnittligt. För saklighet bör här dock påpekas några metodsvagheter i upplägget att lista just bakåtblickande avkastningar för ett vd-urval som finns kvar på börsen i dag.

Dels mäter historisk avkastning bara utfall efter faktumet, ex post. En viss periods avkastning är en funktion av de interna fundamentala processer som givit upphov till börsbolagets avkastning, men även av de externa fundamentala slumpfaktorer som verkat till de interna processernas för- eller nackdel. För att blicka in i en osäker framtid, ex ante, saknar historiska avkastningar här den analysbild som särskiljer interna processers kvalitet och risknivå från hur pass mycket extern med- eller motvind som investeringen haft med sig och kan tänkas få framöver.

På lång sikt tenderar aktiepriser att röra sig mot fundamentalt rimliga värderingsspann för bolaget. På kort sikt speglar aktiekurser såväl säker som osäker fundamental information, men också gruppsykologiska tillkortakommanden i bubblor och panikutförsäljningar. Därför är aktiers prisbaserade avkastning i sig inte ett bra allomfattande mått på en investerings framgång. Prisrisk, även via nedsidesfokuserade mått som Sortino eller drawdowns, bör inte heller jämställas med den historiska eller framåtblickande risken för att investeringen ska minska permanent i värde. Även där behövs fundamental data.

Därtill är dagens kvarvarande börs-vd:ar per definition ett urval av överlevare. Att ranka dessa överlevare kommer med säkerhet att besvara hur deras aktier presterat relativt det breda börsindex där alla relevanta börs-vd:ar över tid ingår. Vad som här faller bort är eventuellt intressanta avkastningsmönster bland börs-vd:ar som satt en längre period (och som då ingick i index) men som sedan bytte jobb, fick sparken, gick i pension, fick se sina bolag bli upp-/utköpta från börsen eller fick se sina börsvärden smälta ihop så att de lämnat large och mid cap för en småbolagstillvaro på small cap. Har av tiden bortrensade vd:ar presterat klart sämre avkastning under sina sista börsår så försvagas tesen att långvariga börs-vd:ar överpresterar, eller åtminstone skulle det sänka nivån på överprestation. Risken för sådan potentiell snedvridning, ett kallat survivorship bias-problem, ökar med tiden. Således blir ”långvägarnas” resultat mer känsligt än femårsjämförelsens (även om det i sig kan vara det mer intressanta vd- och bolagsurvalet att studera för lärdomar).