10 000 miljarders-mannen
För en del handlar det om den första miljonen. För Yngve Slyngstad handlade det om de första 10 000 miljarderna kronor. Då tyckte han att det var dags att tacka för sig som vd för den gigantiska norska oljefonden.
– Den 25 oktober var det en ceremoni i Stavanger för att fira att det på dagen var 50 år sedan man hittade olja. Den började 11.00, klockan 11.03 gick fonden över 10 000 miljarder kronor för första gången, säger Yngve Slyngstad när Affärsvärlden träffar honom på oljefondens kontor på Bankplassen i centrala Oslo. Dagen efter gick han in till Norges Banks chef Øystein Olsen och sa upp sig.
– Den nivån hade väl blivit lite av ett riktmärke. Nu blev det en väldigt bra dag att säga upp sig på.
Han började som aktiechef 1998 och fick börja med att bygga upp aktieförvaltningen. Fram till 1 januari 1998 hade det som skulle bli oljefonden varit en post i den norska valutareserven och var till 100 procent investerat i statsobligationer. Men det skulle bli ändring på det.
– Det viktigaste du gör som kapitalförvaltare är att bestämma dig för om du ska vara ägare eller långivare. Det man gjorde när oljefonden startade var att säga att det här är inte en valutareserv, den ska investeras i annat än statsobligationer och då blev frågan hur mycket risk stortinget var villigt att ta, säger Slyngstad.
Svaret var ”rätt så rejäl” och man började metodiskt bygga upp aktieportföljen från scratch.
– Vi hade en ganska flack utveckling fram till finanskrisen. Då köpte vi stora mängder aktier. Under våren 2009 ökade vi aktieandelen från 46 procent till 60 procent, vilket var det strategiska målet. Vi köpte aktier för 1 000 miljarder (norska) kronor under finanskrisen och det var på sätt och vis det största och svåraste beslutet vi tagit. När vi kom ut ur finanskrisen var två tredjedelar av aktierna köpta under den perioden och sedan har vi haft en tioårsperiod där det gått rakt uppåt, säger Yngve Slyngstad.
När börsen föll omkring 15 procent förra hösten upprepades proceduren, och under november, december och januari köpte oljefonden på sig aktier för 250 miljarder norska kronor, för att hålla upp aktieandelen i portföljen, enligt mandatet från stortinget.
– Det handlar inte egentligen om bra tajming utan mer om att vikta tillbaka när marknaden går ner mycket. Faller marknaden 10 procent gör vi egentligen ingenting men faller den 20 procent så sätter vi i gång och köper, säger han.
Strategin syns också i fondens avkastningssiffror. Sedan starten 1998 har den gett i snitt 5,6 procent per år – vilket betyder nästan 5 000 miljarder norska kronor bara i avkastning. Eller som Yngve Slyngstad beskriver det:
– Varje dag jag har gått till jobbet de senaste tio åren har gett en avkastning på två miljarder.
Politikerna är minst lika nöjda med utvecklingen, den har skapat en gigantisk buffert för kommande generationer när oljan sinar.
– Det är som att Norge har hittat olja två gånger, säger Henrik Asheim som sitter i stortinget för borgerliga Høyre och är ordförande i Finanskommittén.
Givet fondens extremt långa tidshorisont, 30 år och kanske ända upp till 100 år, så kan man ta risk på ett sätt som är få förunnat. Fonden har tidigare bett om att få öka andelen aktier, kanske till och med över 100 procent genom belåning, men det önskemålet fastnade i stortinget. Fondens storlek gör det också svårt att belåna innehaven, det är, på grund av det låga oljepriset, heller inte något egentligt inflöde i fonden.
Däremot har Slyngstad fått gehör för att placera i alternativa investeringar. Under 2009 började fonden investera i fastigheter, som i dag utgör 3,7 procent av fonden. Målsättningen är 5 procent.
Private equity och traditionell infrastruktur som hamnar, flygplatser och liknande, är andra områden där fonden velat gå in, men inte fått grönt ljus från politiskt håll.
– Det är viktigt att fonden inte uppfattas som politisk och det finns sådana risker med infrastruktur, säger Henrik Asheim.
Vad gäller onoterat kan fonden investera i ett bolag där styrelsen uttalat ambitionen att notera aktien, men den policyn har visat sig lite för snäv, och nya lite friare regler är sannolikt på gång, där fonden ska kunna komma in tidigare i bolagen.
– Det som sker i dag är att man får fler direct listings och då är det nödvändigt att kunna köpa in sig två tre år före notering, säger han, och på frågan om Spotify hade varit intressant säger han: ’Självklart.’
Ett område som redan har fått klartecken är infrastruktur inom förnybar energi som ingår i den nya strategin för 2020 till 2023. När Yngve Slyngstad lämnar hörnrummet på Bankplassen gör han det för en flytt till London och för att bygga upp det nya investeringsområdet.
– Med 10 000 miljarder i kapital måste vi försäkra oss om att inte tappa momentum och att stafettpinnen lämnas över på ett smidigt sätt. Därför blir jag här tillräckligt länge för att vara säker på att allt fungerar. Jag ser det också som mitt ansvar på ett sätt att bygga upp det nya investeringsområdet, säger han.
Det nya området, Renewables, ska inte bara satsa på energiproduktion utan också all infrastruktur runtomkring, som smarta elnät och lagringskapacitet. Det skulle kunna röra företag som Northvolt, Salt X, Climeon och Azelio som alla sysslar med energilagring. Han vill dock inte peka ut några specifika bolag.
– Det finns flera bolag i Sverige som arbetar med sådant vi skulle kunna vara intresserade av, säger Yngve Slyngstad.
Målet är att en procent av fonden, 100 miljarder norska kronor, ska vara investerade i Renewables inom tre år.
Den nya strategin innebär också att nya riskmått ska tas fram. Slyngstad säger att de i dag i för hög grad baseras på kortsiktiga svängningar.
– Aktier är på 30 års sikt inte så riskabla. Räntor är motsatsen, de är stabila på kort sikt men kan svänga mycket på längre sikt. Vi måste tänka på risk på ett annat sätt än i dag.
Det är också viktigt att nå ut med riskstrategin i den offentliga debatten, säger han. Det blir en viktig uppgift de kommande tre åren.
Oljefonden har gjort sig känd för att ha en både tydlig och konsekvent linje när det kommer till bolagsstyrning, och fonden är en av de största utländska ägarna på Stockholmsbörsen med 145 miljarder kronor. Man är bland topp tre ägarmässigt i ett antal bolag och sitter för närvarande i fem valberedningar.
– Vi tycker att systemet med valberedningar är en bra och intressant ordning. Vi vill sitta nära, då vi har en arbetshypotes att den formaliserade process man har i Sverige, som är lik den man har i andra nordiska länder, är något som kan vara en god förebild för andra länder.
Han gillar den svenska bolagskoden i stort och menar att den fungerar väl – utom på en punkt:
– En sak i koden som vi inte gillar är att man väljer styrelsen som ett kollektiv. En del svenska bolag väljer inte så, men det är långt ifrån alla, säger han.
Han tror också att de flesta svenska pensionsfonderna har samma syn på valet av styrelse.
– Man påpekar ibland att möjligheterna finns att välja ledamöter en och en men att processen är så tungrodd att det inte sker i praktiken.
Yngve Slyngstad säger att inget annat utvecklat land väljer styrelse kollektivt, vilket möjligen kan förklaras av den svenska ordningen med valberedning.
– Men vår utgångspunkt är att det bör ses över. Det var processen kring SCA som gjorde att vi började titta på det här, säger Yngve Slyngstad.
Han lägger mycket tid på ägarstyrningsfrågor, omkring en femtedel av sin tid, och det är en fråga som vuxit i betydelse under hans drygt 20 år på fonden. I dag sitter den ansvarige för governance också i ledningsgruppen.
– Vi är ju den enskilt största ägaren i världen och vi har fått en ägarroll som vi egentligen inte har sökt men är omöjlig att undgå.
Principerna för oljefondens ägarstyrning är helt transparanta och ska vara förutsägbara. Fonden jobbar också alltid på egen hand i ägarfrågor.
– Vi vill uppfattas som oavhängiga och om man samarbetar blir det kompromisser, säger han.
En ambition de kommande tre åren är att det ska vara känt hur fonden kommer att rösta på en stämma tio dagar innan och grunderna för det. Fonden röstar enligt fastlagda principer och utgångspunkten är att stötta styrelsen så långt det går.
– Vi är en aktiv ägare men inte en som tar strid med styrelsen, och i 95 procent av fallen går vi på styrelsens linje. Vi säljer hellre än att försöka trycka igenom vår vilja, säger Yngve Slyngstad.
Fonden har betydande innehav i flera av de svenska storbankerna och den pågående granskningen gällande eventuell penningtvätt verkar inte ha kommit som en stor överraskning.
– Vi såg 2008 att utmaningen med banker är att saker ofta drabbar alla samtidigt. Det finns en strukturell risk som är svår att undvika, och även penningtvättsfrågan är strukturell när man ser till hur många som är inblandade.
Yngve Slyngstad
Född: 1962.
Familj: Gift, tre barn.
Utbildning: Juridikexamen från Oslo universitet, MBA från Norges Handelshögskola, Master i ekonomi från University of California, Master i statskunskap från University of Paris samt Bachelor i filosofi.
Karriär: Fem år som kapitalförvaltare och chef för asiatiska aktier på Storebrand Asset Management, på Statens Pensjonsfond Utland (oljefonden) sedan 1998. Aktiechef till 2007, vd sedan 2008.
Intressen: Skidor (förstås). På sommaren kajak i Oslos skärgård.
Femtio år senare
På hösten 1969 hittades slutligen olja utanför Norge när Phillips Petroleum upptäckte Ekofisk-fältet och år 1971 började den första oljan pumpas upp. Det är fortfarande största oljefältet offshore som någonsin hittats. Grunden till oljefonden lades på 1960-talet när Norge reglerade utvinning av oljan för att se till att staten skulle ha kontroll över de inkomster som oljan kunde ge. 1990 etableras oljefonden som bara kan investera utomlands och till en början som en del av valutareserven.
1996 flyter de första pengarna in till fonden och 1997 tas beslutet att upp till 40 procent kan investeras i aktier. Sedan har aktieandelen succesivt höjts och ligger i dag på 70 procent.
Värdet på fonden ligger strax över 10 000 miljarder norska kronor. Av det är 3 300 miljarder intäkter från oljeutvinning och omkring hälften avkastning. Resten är vinster från valutafluktuationer.
Fonden äger i dag omkring 1,5 procent av alla noterade aktier i världen och har aktier i 9158 bolag i 73 länder.
Stortinget bestämmer ramverket för fonden medan finansdepartementet beslutar om ändringar i mandat och tillgångsklasser. Praxis är dock att dessa beslut förankras i stortinget. Styrelsen för Norges Bank har ansvaret för förvaltningen av fonden som man i sin tur delegerat till Norges Bank Investment management där Yngve Slyngstad är vd.
Norges Bank brukar regelbundet komma med förslag på ändringar i mandat och förvaltningen till finansdepartementet.
Ett aktuellt förslag är att ändra på aktiefördelningen så att amerikanska aktier får en större vikt i portföljen på bekostnad av europeiska aktier. Ett beslut från finansdepartementet väntas under våren 2020.
Fonden är tänkt som en buffertfond som ska räcka i flera generationer för att gradvis fasa in det kapital som oljeutvinningen gett upphov till.
I dag kan staten ta ut som mest omkring 3 procent av fonden per år vilket ska motsvara den reala avkastningen. Det kan ändå motsvara upp till 20 procent av statsbudgeten. När oljepriset är högt kan staten i stället sätta av oljeinkomster till fonden.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.