Wanja-miss topp på isberg

Efter snart 30 år i den svenska politiska journalistiken har jag de senaste åren sett kvaliteten på rapporteringen bli allt sämre. Färre reportrar och mindre utrymme gör att medborgarna blir allt mindre informerade via “gammelmedierna”. Och allt mer av det utrymme som finns kvar går till levererande av åsikter i stället för fakta, analys och referat.

De konkreta exemplen på att en nedmontering pågår är åtskilliga. Göteborgs-Posten drar i dagarna in sin sista reporter i riksdagshuset. Sydsvenskan gjorde så för länge sedan.

Dagens Nyheters numera enstaka politiska reportrar sorterar under nyhetsredaktionen. Resultatet är att den politiska bevakningen ofta är ganska undermålig i landets största morgontidning.

Fattiga Svenska Dagbladet håller någorlunda ställningarna. Men kassakon Dagens Industri anser sig inte ha råd med politisk analys på nyhetsplats.

I Aftonbladet levererar Lena Mellin regelbundna värdeomdömen från sitt alldeles egna populistparti. Expressen rekryterar Lotta Gröning för att göra likadant, dock utifrån någon sorts vänstergrund. Läsarna ska skrivas på näsan om vad som är rätt eller fel. Att leverera en analys som ger tänkande människor bättre underlag för att komma fram till en egen uppfattning är det inte fråga om längre.

Nyheter ses som allmängods, men åsikter anses sälja. Därför fylls pappers- och webbsidorna med tyckande, vilket sprider sig även till de medier som inte lever på den kommersiella marknaden på samma sätt.

I Sveriges Television har KG Bergström så gott som dagligen utfärdat sina domar och Mats Knutsson fortsätter när KG går i pension. Det är bara SR och Ekot som någorlunda håller fast vid synsättet att analysera i stället för att kommentera på nyhetsplats.

Kommentatorerna har blivit vår tids överstepräster med uppgift att leverera åsikter. Inte längre att förklara varför makthavare gör som de gör, vad som ligger bakom, hur det har gått till, vilka motsättningar som finns och vad det kan betyda för medborgarna.

Det ska vara fränt, snabbt och underhållande. Slagväxlingarna i tv:s debattprogram går inte i första hand ut på att vi ska informeras. Vi ska skratta åt den ena eller andra stolligheten som Janne Josefsson eller Lennart Ekdahl provocerar fram.

Det ska gå fort och vara aptitligt. Form går före innehåll. Det är ingen tillfällighet att det i dag är sällsynt med publicister som chefredaktörer på de stora tidningarna. De flesta som bestämmer på redaktionerna har aldrig levererat något innehåll utan kommit in i journalistiken som redigerare och avancerat till att sitta vid desken och basa.

Med chefer som aldrig varit ute i verkligheten utanför redaktionshusen, med återkommande nedskärningar, med en ständig ström av vikarier som ska hålla ställningarna är det ganska självklart att vi får allt sämre medier. Att medborgarna i allt högre utsträckning söker information på annat sätt än genom gammelmedierna.

På Expressen inträffade det fantastiska att en vikarie och fotograf inte förstod att de intervjuade en person som LO-ordförande som inte alls var det.

På redaktionen reagerar ingen. Editionschefen, som kommer från sporten, bestämmer att det bara är att köra hårt. På ettan!

Efteråt är naturligtvis chefredaktören ångerfull. Han talar om “missförstånd och misstag”. Men inte ett ord om den enorma okunnighet som förklarar att Expressen kan göra bort sig så totalt.

Den samhällsintresserade läsaren såg omedelbart att det inte var Wanja Lundby-Wedin som levererat det Expressen kallade “Wanjas utbrott”. Men det såg inte de inblandade på Expressen, från toppen och neråt.

Varför ska man läsa medier som blir okunnigare? Inte underligt att upplagorna faller.