Vodafone/Mannesmann: Fiende med mänskligt ansikte

I fredags kapitulerade Mannesmann. Styrelsen och koncernchefen Klaus Esser insåg att fortsatt motstånd mot brittiska Vodafone Airtouchs uppköpsbud var lönlöst. Den sex månader långa ägarstriden om det tyska tele- och verkstadskonglomeratet är alltså över.

Vodafone/Mannesmann blir därmed världens största kommunikationskoncern. Bolagets strategi att bygga ett globalt mobilimperium har alltså visat sig hålla (se även företagsanalysen i nr 50/99). Men affären är också intressant i ett vidare perspektiv. Den bryter nämligen ny mark på flera områden i europeiskt näringsliv.

Främmande fientlighet

Budet från Vodafone var fientligt. Fientliga uppköp, särskilt gränsöverskridande sådana, är sällsynta i Europa. I Tyskland har något motsvarande överhuvudtaget inte förekommit. Ändå lyckades Vodafonechefen Chris Gent.

Framgången berodde på en kombination av faktorer. För det första var opinionen mogen. Sedan mitten av 1990-talet har de tyska storföretagen städat hårdhänt i sina organisationer. Visserligen förekommer det alltjämt att politikerna bedriver näringspolitik, som när byggbolaget Holzmann räddades av staten nyligen, men nedläggningar och avskedanden är inte längre tabu. Tyskarna bejakar globaliseringen i allt högre grad. Det var därför de gick med på att låta ett av landets mest dynamiska tillväxtföretag gå över i utländsk ägo.

Redan globalt

För det andra var Mannesmann redan tidigare ett internationellt företag. Eftersom Klaus Esser hade använt aktien som betalningsmedel vid internationella förvärv låg majoriteten av aktierna i utländsk ägo. Dessa ägare, Hongkongkoncernen Hutchinson Whampoa och diverse amerikanska och brittiska fonder, hade inget emot att sälja bara priset var det rätta. Slutsatsen av detta är att den som köper med egna aktier i stor skala naturligtvis också öppnar sig mer för förvärv.

För det tredje lanserade Vodafone budet vid precis rätt tidpunkt. Bolag med inriktning mot mobiltelefoni och mobilt internet har ju varit högvilt på börserna de senaste månaderna, vilket trissade upp Vodafones aktiekurs och därmed gjorde (den aktiefinansierade) transaktionen mer aptitlig för Mannesmanns ägare. Lärdomen är således att den som vill ut och shoppa bolag bör se till att den egna branschen är populär på börsen.

För det fjärde visade det sig att Vodafones rådgivare, Goldman Sachs och Warburg Dillon Read, var ett strå vassare än Mannesmanns inhyrda försvarare, Merrill Lynch och Morgan Stanley. Goldman Sachs, som skötte Deutsche Telekoms privatisering och en mängd andra affärer, har särskilt god renommé när det gäller rådgivaruppdrag i telesektorn. Valet av investmentbank är knappast avgörande, men det har uppenbarligen betydelse.

Med mänskligt ansikte

För det femte: Chris Gent gick hem i Tyskland därför att han framstått som en behaglig person. Denne vithårige cricketentusiast med air av äldre morbror, som i söndags gav TV-intervjuer iförd kritstrecksrandig kostym, ljusblå skjorta och grönprickig slips, är ingen skräckinjagande företagsutplundrare från Wall Street. För tyskarna visade sig alltså globaliseringen ha ett mänskligt ansikte. Det är knappast oviktigt.