Vinna eller försvinna

KRÖNIKA. Ibland verkar det som att världen är proppfylld av vinnare. Grannen som fått nytt toppjobb, den där bekanta-till-bekanta som köpte in sig i Vitrolife före kurstripplingen, eller den gamla kursaren som sa upp sig från Ericsson och startade ett betaltjänstbolag och nu är miljonär, ja kanske till och med miljardär.

Visst, de finns därute och det är bara att applådera deras framgångar och i varje fall försöka sudda ut varje spår av avundsjuka i ansiktet. Men för varje Sebastian Siemiatkowski och Jacob de Geer går det minst hundra vanliga lirare som pendlar mellan halvbra och rätt okej karriärer. Och för varje Vitrolife finns det ett SSAB. Eller ett Ratos för den delen (se Gunnar Wredes artikel på sidan 14).

Vi tenderar att lägga märke till vinnare, inte medel­måttor, och det är kanske inte så konstigt. Fenomenet är kusin med det som på finansmarknaden kallas survivorship bias (ungefär: ”överlevnadspartiskhet”), som Daniel Carlsson berör i sin artikel om familjebolagen på sidan 28. En statistisk fälla är att mäta de fonder och börsbolag som överlever, inte de som floppar och försvinner. Det ger en skev bild av verkligheten.

Historiken för Stockholmsbörsens nuvarande mid cap-aktier ser betydligt mer attraktiva ut än indexet som helhet, eftersom bolagen som tagit sig dit ofta har vuxit snabbt och därmed kunnat lämna sin småbolagsstatus. De som slutat växa och i stället krympt till ett small cap-bolag mäts inte.

Att bolag och fonder slås ut är inte bara dåligt. De starkaste överlever. Men med familjebolag är det precis som med fonder: sticker den framgångsrike förvaltaren eller grundarfamiljen säljer, är det oroväckande nyheter. Vinnare försvinner sällan utan goda skäl.

Vi får se

Om regeringen lyckas få igenom både lagstiftning om könskvotering i börsbolagsstyrelser och vinst­begränsning i välfärdsbolag blir jag förvånad.