Vilja mer än kunna

Konflikten mellan riksrevisionsverkets chef Inga-Britt Ahlenius och finansminister Bosse Ringholm är bara toppen på ett växande isberg av misstroende mellan experter och förtroendevalda.

Allt fler anser att politikerna lägger sig i för mycket som de inte behärskar – att det helt enkelt brister i kompetensen. Kritiken kommer från forskare, experter och chefer i den offentliga sektorn. Lärare, sjukvårdspersonal, socialarbetare och andra ute på fältet instämmer. Den socialdemokratiska regeringens satsningar på “vård, skola och omsorg” har inte blidkat dessa personalkategorier, som i den ena undersökningen efter den andra visar sig starkt kritiska mot sina politiska chefer.

Allra skarpast är kritiken inom sjukvården och skolan – två av de tyngsta områdena i samhället. Grund- och gymnasieskolan kostar runt 75 miljarder kronor årligen och sjukvården nära 100 miljarder.

Symptomen i sjukvården

I sjukvården har en rad chefsläkare, klinikchefer, sjukhusdirektörer och landstingsdirektörer på senare år hoppat av eller sparkats efter konflikter med politikerna. Bara under 1999 tvingades tre landstingsdirektörer sluta av det skälet. Sjukhusdirektörerna i Halmstad och Malmö fick gå efter bråk med den politiska ledningen. Och rader av läkare har lämnat sina chefsbefattningar.

Läkarförbundet har länge försökt få en tydligare uppdelning av rollerna mellan sjukvårdsproduktion och politikerstyrning. Förbundet pekar på oklarheter i själva uppdraget och klagar på att politikerna ofta ändrar spelregler och incitament. Det gör att man ute i verksamheten närmast tvingas lobba mot den politiska nivån i stället för att koncentrera sig på patienterna.

“Politikerna sitter på alla stolar och bestämmer både över finansiering och produktion samtidigt som de ska vara konsumenternas företrädare”, säger Robert Wahren på Läkarförbundet, som vill ha mer konkurrens och fler vårdgivare än landstingen.

Kritikerna mot politikerstyret över sjukvården har fått vatten på sin kvarn genom den röra som våra folkvalda har ställt till med i Västra Götaland. Sammanslagningen av några sjukhus i Göteborgstrakten till Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU, har spårat ur totalt och fått den ena sjukhusdirektören efter den andra att hoppa av. Just nu lär det finnas sju nya kandidater till jobbet, men den som får det kommer att få fem olika politiska nämnder, styrelser och utskott över sig.

Det har ideligen haglat motstridiga bud från politikerna till personalen om vad som gäller, och sjukhusdirektörerna har varken vetat ut eller in. Personalen på SU kräver nu styrelser utan politiker och att krafterna koncentreras på personal och patienter i stället för på partipolitik. Trots att de förtroendevalda blev färre när länen slogs ihop till en region, har byråkratin och kostnaderna för den politiska ledningen ökat, bland annat genom högre löner till toppolitikerna och fler politiska sekreterare.

“Det bästa vore om vi fick professionella styrelser och politikerna bara angav ramarna”, säger Ingela Ekholm, ordförande för sjuksköterskefacket vid SU. “Nu bevakar de framför allt intressena för sitt sjukhus och sitt parti i stället för att se till helheten”.

Hon tycker att det är barockt med de många beslutsnivåerna och märker den oro som sprider sig ute på avdelningarna när politiker utan sakkunskaper gör sina uttalanden. Omorganisationen och besparingarna har lett till en kraftig ökning av långtidssjukskrivningar bland sköterskorna.

Labyrint

På sistone har även läkaren och politikern Jerzy Einhorn givit sig in i debatten. Sjukvården har utvecklats till en labyrint av kommunala nämnder, detaljstyrning, tragikomiska karuseller av meningslös byråkrati. Slutprodukten av det ökade politikerinflytandet över sjukvården blev en katastrof, skrev han i en artikel i Svenska Dagbladet.

En annan som yttrat sig är förre finansministern Kjell-Olof Feldt. Han opponerar sig mot att regeringen förbereder en lag som ska hindra moderatstyrda landsting att sälja ut fler akutsjukhus än S:t Göran. Feldt påminner sina partikamrater om motståndet mot privata daghem och skolor för några år sedan. Då var det också fråga om en “ogenomtänkt ideologisk ståndpunkt”, som inte klarade konfrontationen med verkligheten och som sedan accepterats av partiet, menar han.

Den socialdemokratiska regeringen har alltså aktiverat sig på sjukvårdsområdet det senaste året och gjort motståndet mot privat sjukvård till en profilfråga. Allmänheten verkar dock inte hysa samma motvilja. I en SCB-undersökning från 1999 fick den privata sjukvården högre betyg än den offentliga. En färsk undersökning som Kommunalarbetareförbundet låtit göra visar att även vårdpersonalen är positiv. De upplever större frihet och möjligheter att påverka hos privata vårdgivare än hos kommuner och landsting.

Borgerlig bolagisering

Ett sätt att få mer företagslika arbetsformer i offentlig verksamhet och kanske på sikt sälja ut den är att bolagisera. Borgerligt styrda Stockholms läns landsting har nyligen beslutat att göra det med Huddinge, Danderyd och S:t Eriks sjukhus. Politikerna i styrelserna ersätts med folk som har kompetens i juridik, ekonomi, management, information och inte är politiker. Primärvården i landstinget privatiseras också i rask takt, när de anställda tar över.

Sjukvårdslandstingsrådet Folke Schött (m) tycker inte att politikerna ska styra själva sjukvården. Den utvecklas allt snabbare, vilket gör det svårt för politiken att matcha förändringarna. Utvecklingen ställer också ökade krav på samordning mellan sjukvård och andra offentliga system. Sådan samordning försvåras av revirgränserna mellan olika offentliga huvudmän och politiska partier.

Misstro inom skolan

Det jäser bland skolans folk.

“Misstron mot politikerna är stor och har ökat under 1990-talet”, säger Tomas Johansson, ordförande i Lärarnas riksförbund, som själv har klartlagt problemet i flera rapporter. Han anser att eländet började med läroplanerna på 1960-talet då de förtroendevalda började bestämma hur undervisningen skulle skötas.

“Det blev ett politiskt slagfält i stället för att man försökte göra utbildningen så bra som möjligt. I det privata näringslivet skulle det aldrig fungera med ett så här dåligt förtroende mellan de anställda och ledningen”.

Kommunaliseringen av skolan för ungefär tio år sedan innebar dessutom att det blev många fler politiker som började lägga sig i undervisningen. “Det finns ingen klar rågång mellan de olika rollerna utan fullmäktigepolitikerna beslutar ofta om sådant som de inte har kompetens för. Det kan gälla metodfrågor, regler om hur arbetslagen ska se ut och att de till exempel bestämmer över skolans alla utgifter över en viss nivå”, konstaterar Tomas Johansson och summerar:

“Lärarna och skolorna måste få större frihet”.

Kritiken bekräftas på andra håll. 1998 konstaterade Riksrevisionsverket i en rapport att kommunpolitikerna hade misskött den pedagogiska utvecklingen i skolan. Det talades om en allt större klyfta mellan politikernas visioner och verkligheten.

Skolverkets undersökning samma år visade att 85 procent av lärarna ansåg att kommunpolitikerna inte hade tagit sitt ansvar för skolan. Skolpolitikerna reagerade mest på förslag från tjänstemännen, drev inte på själva och hade just ingen kontakt med lärarna framgick av en annan utredning från verket. Skolan fungerar trots politikerna var en av slutsatserna.

Verket har fler gånger också klagat på att politikerna inte utvärderar verksamheten i skolan. I den första utvärderingen av läroplanerna från 1994, som Skolverket gjorde 1999, framgick att både lärare och elever känner vanmakt och känner sig alltför hårt styrda uppifrån.

En sociologiprofessor i Umeå, Stefan Svallfors, kallade i en debattartikel i år skolan för 1990-talets största politiska misslyckande. Kommunpolitikerna är varken tillräckligt kunniga eller engagerade i frågan, menade han.