Vid avgrundens rand

I slutet av september 2008 satt Swedbanks treasurychef Jan Lilja och ringde runt till kontoren. Nu fick han det besked han fruktat så länge. Kunderna hade börjat ta ut pengar. Nu uppfyllde snart Swedbank alla de tre kriterier som vart och ett kan få en bank på fall: svag balansräkning, dålig likviditet och en kundrusning, det vill säga att många kunder tömmer sina konton.

Vd Jan Lidén, treasurychcefen Jan Lilja, arbetande ordföranden Carl Eric Stålberg, ja alla chefer på huvudkontoret, visste att en bank aldrig är längre än fyrtioåtta timmar från konkurs. Om många kunder tar ut sina pengar samtidigt brakar banken ihop. Banken har aldrig så mycket likviditet att den kan betala tillbaka stora delar av inlåningen från sina kunder på en gång. Systemet är inte byggt för att banken ska sitta med så mycket pengar. Banken ska fördela om pengarna och då banken gör det, till exempel genom att låna ut spararnas pengar och låna upp pengar på den internationella upplåningsmarknaden, tar banken en risk. Hur mycket risk den tar beror på hur villig den är att luta sig mot det underförstådda stöd som staten i dess hemland ger. Vet en svensk bank att det vore politiskt självmord för den svenska regeringen att låta den gå omkull, kan den ta mer risk. Om inte dess ägare är måna om att klara sig utan statlig inblandning.

Trion på Swedbank – Lilja, Lidén, Stålberg – hade hört om scenerna i Storbritannien då köerna av nervösa kunder ringlade utanför Northern Rocks kontor den 14 september 2007. Åtta dagar senare tog den brittiska staten över banken. Blev det en riktig kundrusning så skulle det gå fort, det visste de.

Hösten 2008 var det i Sverige från början mest mer välbeställda sparare som tog ut pengar och pytsade ut dem mellan olika banker och Riksgäldskontoret. Med andra ord människor som hade mer än de tvåhundrafemtiotusen kronor som regeringen garanterade om en bank skulle gå omkull, genom den så kallade insättningsgarantin. Men allteftersom medieskriverierna om Swedbank ökade blev även mindre kunder nervösa.

När tv filmade människor som köade utanför Swedbanks kontor i hörnet av Hamngatan och Regeringsgatan i Stockholm runt den 20 september och berättade att svenskarna började ta ut pengar från Swedbank gick Jan Lidén i taket. Förbannade journalister, inget samhällsansvar, bara en dum fårskock som bräkte i takt, fattade de ingenting? Hela banken kunde gå under på grund av deras idiotiska artiklar och tv-inslag. Dåligt pålästa, skandalinriktade fårskallar. De verkade vilja knuffa omkull banken. Just det, vilken trofé det skulle bli för dem att fälla Sveriges största bank. Fy fan, vad han tyckte illa om dem. Ingen hade tagit ut sina pengar innan de började bräka. Ingen.

Ja, Jan Lidén nästan sprang fram genom den långa korridoren på plan tolv. Och svor. Att han själv var sambo med en journalist verkade han inte reflektera över.

Många på Swedbank kände sig orättvist påhoppade, särskilt som en av de filmade var en känd bankanalytiker, Rodney Alfvén, som skulle sätta in pengar på kontot, inte ta ut.

I sitt vd-ord i årsredovisningen för 2008 skulle Jan Lidén senare skriva: “Som den bank med flest kunder i Sverige kom Swedbank i centrum för en omfattande medial uppmärksamhet. Banken fick i någon mening symbolisera den allmänna förtroendekris som utgjorde fortsättningen på den finansiella krisen i Sverige.”

I september 2008 hamrade bankens ledning in budskapen till de anställda: Swedbank är en lönsam bank, vi har inga problem att låna pengar, Swedbank är en säker bank.

Många på Swedbank pratar än i dag om att Swedbank är en fin bank som inte gjorde något fel – det var bara reportrar som skrev elakt. Och flera chefer på Swedbank hävdar fortfarande att det inte gick att se några större uttag förrän journalisterna började filma och skriva.

Självfallet var det medierna som gjorde spararna nervösa. Sedan finanskrisen började i USA år 2007 hade medierapporteringen varit ganska fackmannamässig och rätt svårbegriplig för svensken i gemen. Men då Lehman kraschade och Swedbank visade sig ha ett oväntat jättelån till den amerikanska investmentbanken hamnade Swedbank i skottgluggen. Fokus flyttade till ett område som svenskarna kunde ta till sig: Är det säkert att vara kund i Swedbank?

Egentligen var journalisterna bara budbärare och faktum är att medierna var sena på bollen. Swedbank hade själv bäddat för sina problem. Att Swedbank drabbades så hårt hade inte med dess storlek att göra, som Jan Lidén skrev, snarare kan det mycket väl ha varit så att Swedbank tack vare sin storlek slapp att bli övertagen av staten. Svenska myndigheter skulle under krisen endast rädda två små banker, Kaupthing Sverige och investmentbanken Carnegie.

I september 2008 vevade en gammal film genom huvudet på vissa av de swedbankare som hade genomlidit den förra bankkrisen. När Första Sparbanken hade hållit på att falla år 1992 hade tjänstemännen på huvudkontoret kunnat se hur kön ringlade till ett av bankens kontor i närheten. Då hade det varit tur att bankkontoret låg nära Riksbanken, så att pansarbilen laddad med pengar snabbt kunnat fylla på det sinande lagret.

Minnesbilderna gjorde Swedbankcheferna om möjligt ännu mer paralyserade. Vad kunde de göra? I Arthur Haileys roman Banken från 1975 inträffar en kundrusning. Inför tv-kamerorna försäkrar bankchefen ett gammalt par som står i kön för att ta ut sitt livs besparingar att deras pengar är säkra. “Jag ger er mitt hedersord på att era pengar är hundraprocentigt trygga här”, säger han. Han vet att han ljuger, eftersom i princip ingen bank kan betala tillbaka alla sparares pengar under en enda dag. Men han vet också att om de flesta sparare tror honom så är hans uttalande sant. Det hela går vägen.

Swedbank valde en annan väg. Jan Lidén och Carl Eric Stålberg vände sig till pr-konsulten Anders Lindberg som tittade på sina frustrerade uppdragsgivare. Varken Lidén eller Stålberg verkade ha någon särskild lust att kommunicera med media i det här läget. Särskilt inte Jan Lidén.

Anders Lindberg insåg problemet. Att skicka ut Jan Lidén till ett kontor för att lugna ner läget var inte optimalt då många kunder använde internetbanken och endast var en knapptryckning ifrån att flytta sina pengar. Och vad skulle Lidén säga till medierna? Vi har en kundrusning, men bara en liten? Knappast. Då skulle kunderna få panik och banken vara historia.

Anders Lindberg påpekade att varje felaktigt formulerat ord kunde utgöra skillnaden mellan en liten kundrusning och en fullskalig kundrusning. Det var för svårt att förklara läget, banken riskerade att trampa fel. Bankens budskap skulle inte komma fram, i stället kunde banken få braskande rubriker för varje olycklig formulering. Lindberg gav Stålberg och Lidén rådet att tiga. Om de bara hade is i magen skulle allt blåsa över.

Informationsdirektören Tobias Wagner och ir-chefen Johannes Rudbeck ville gå ut i pressen. Men Anders Lindberg är en av Sveriges tyngsta pr-konsulter. Mot honom stod sig de anställda kommunikatörerna slätt. Ordern till alla var: Gör er otillgängliga. Undvik att själva svara i telefonen, låtsas sitta i möten och ring inte tillbaka när journalisterna söker er.

Medan cheferna på Swedbank gömde sig bakom en mur av tystnad fortsatte spararna att tömma sina konton. På bara några dagar i slutet av september 2008 tappade Swedbank 5 miljarder av inlåningen.

När så baltiska medier började citera svenska tidningar, radio och tv spred sig oron dit. Även i Lettland fick Swedbank, liksom den lettiska banken Parex, en kundrusning. Från vardera banken tog kunderna på extremt kort tid ut runt 900 miljoner kronor, totalt alltså 1,8 miljarder kronor. Men problemet i Lettland var marginellt för stora Swedbank.

(…)

De anställda på bankens kontor och telefonbank var hårt pressade. Nästan hela dagarna fick de förklara hur den statliga insättningsgarantin fungerade, vilka konton den gällde och att allt var lugnt. Swedbank brann inte. Banken stod stabil. När personalen sedan såg på tv och i tidningarna att Swedbanks ledning avböjt att kommentera nyhetsinslag om banken, blev många bittra. Här fick de stå i frontlinjen och förklara, medan den högsta ledningen hukade i bunkern på Brunkebergstorg. I den stund de behövde sina välavlönade chefer som mest, fanns de inte där. Personalen gjorde ett fantastiskt jobb och utan dem torde Swedbank ha tappat betydligt mer pengar.

I flera dagar teg ledningen. I denna pressade situation kändes det som en evighet. Varje dag möttes Anders Lindberg och Swedbanks informationsavdelning för att utvärdera kommunikationsstrategin.

Då informationsavdelningen onsdagen den 24 september fick höra att Dagens Industri var ute i landet och intervjuade kunder för att skriva en artikel om kundflykten ändrades situationen. Lindberg och informationsavdelningen kom överens om att råda Jan Lidén och Carl Eric Stålberg att gå ut i medierna. Informationsavdelningen ringde upp A-ekonomi och sade att Jan Lidén ville tala ut samma dag. Snabbt sminkades Jan Lidén på huvudkontoret inför intervjun.

Swedbank hade dock inget budskap, Jan Lidén skulle bara genom att visa sig och svara på frågor lugna ner stämningen. Artikeln i Dagens Industri dagen därpå blev inte så stor som Swedbanks informationsproffs hade befarat, de trodde att den hade blivit nedstruken eftersom Lidén varit ute i tv

Anders Lindberg funderade på vad Jan Lidén och Carl Eric Stålberg skulle säga. Hur skulle Swedbank kunna flytta fokus från kundflykten?

Det fanns ju förstås en annan grupp, som hade nästan lika vassa tänder som spararna. Även de jagade i flock. De var dock inte oroliga för att förlora pengar på Swedbanks situation, tvärtom ville de tjäna pengar på den. Till skillnad från de flesta sparare var de finansiellt skickliga. Och de visste var de skulle sätta in stöten. Dessutom var de impopulära. Ingen gråter över en hop hedgefondförvaltare. Om Swedbank skulle försöka få medierna att skriva om dem i stället?

***

Vampyrerna

I London vädrade hedgefondförvaltarna blod. Kris var deras marknad. Nu kunde de tjäna massor av pengar. Hedgefonder kan göra vinster både i upp- och nedgång. De använder ofta många instrument och är snabbfotade. Nu spanade de ut över Europa. I varje land hittade de det svagaste djuret. Sedan riktade de, likt vampyrer, sina attacker mot strupen.

I Sverige var det uppenbart för alla finanskunniga att Swedbank låg värst till. Möjligen med undantag för de som jobbade på Swedbank och troget försvarade banken.

Hedgefondförvaltarna förstod att Swedbank hade för lite pengar och att banken skulle vara tvungen att på något sätt få mer, antingen via en nyemission eller via staten. Swedbanks aktie hade redan fallit drygt 40 procent sedan början av året fram till och med Lehmanmåndagen och förvaltarna bedömde att den skulle fortsätta falla.

Förvaltarna valde den enklaste och mest uppenbara attacken. De blankade aktien, det vill säga de lånade aktier som de omedelbart sålde för att sedan köpa tillbaka dem när de skulle lämna tillbaka aktierna till ägarna. Förhoppningen var att aktien under låneperioden skulle ha fallit så att fonderna kunde köpa tillbaka den billigare än de sålt den för och göra en vinst på mellanskillnaden. Swedbank var nu en av Stockholmsbörsens mest blankade aktier.

Swedbank misstänkte att vissa av hedgefonderna spred rykten om hur dåligt ställt det var med banken för att ytterligare spä på kursraset. Rykten som fick cheferna på Swedbank att känna sig ännu mer orättvist behandlade och utsatta.

Carl Eric Stålberg var nästan vit i ansiktet och drog alltmer i sin slips. De där blankarna kunde förstöra den nyemission som planerades. Och utan nyemission kunde Swedbank vara tvungen att be staten om hjälp.

Vad aktien handlades till för pris var högst relevant eftersom priset på de nya aktierna som skulle emitteras berodde på de befintliga aktiernas pris. Bolaget är ju värt vad alla aktier tillsammans handlas för och baserat på det värdet går det att räkna ut vad en nyemitterad aktie ska kosta.

Nästan varje gång Carl Eric Stålberg passerade skärmen med aktiekurser i receptionen på plan tolv tycktes aktien ha rasat ytterligare. När Carl Eric Stålberg blivit ordförande våren 2003 hade aktien stått i 107,50 kronor. De ökande vinsterna som den allmänna högkonjunkturen och den snabba expansionen i Baltikum lett till hade drivit aktien allt högre. I februari 2007 hade Swedbankaktien toppat på 282 kronor. Så högt hade den aldrig stått. Det var en ökning med 162 procent sedan Carl Eric Stålberg tillträdde.

Men nu verkade aktien nästan befinna sig i fritt fall. Ju lägre aktiekurs, desto fler aktier skulle Swedbank behöva emittera för att få in tillräckligt med pengar. Och ju flera aktier banken måste emittera desto mer utspädda skulle befintliga ägare bli. Ja, hela emissionen kunde gå om intet om aktien gick under teckningskursen.

Så Swedbanks ledning var upprörd. De där förbaskade hedgefonderna. Och de där idioterna till journalister som rapporterade negativa “tips” om Swedbank från hedgefonderna som om “tipsen” vore sanning. Dessutom var Carl Eric Stålberg, Jan Lidén och flera andra toppchefer på Swedbank övertygade om att spekulanter på räntesidan blankade bankens obligationer också.

Men nu var det främst kundflykten det gällde. En kundrusning var värre än alla attacker från hedgefondförvaltarna.

Anders Lindberg förklarade sin idé: Vi flyttar fokus från spararna till blankarna. Blankare gillade ändå ingen och skriverierna om en kundrusning var farligare.

Torsdagen den 25 september, dagen efter att Jan Lidén gått ut i A-ekonomi, förklarade Carl Eric Stålberg i Dagens Industri att Swedbank var utsatt för ryktesspridning och att blankning borde förbjudas.

“Förbjud blankningen av finansiella företag i Sverige för resten av året”, sade han.

Tolv stora aktiemarknader hade då redan stoppat eller begränsat blankning.

Anders Lindberg lyckades flytta fokus, kundflykten var inte längre en stor grej i medierna. Men Lindbergs idé blev ändå en bumerang. Problemet med att Stålberg själv begärde ett blankningsförbud var att han då indirekt sade att Swedbank var för skakig för att tåla attacken från blankarna. Slutsatsen blev: sälj.

Måndagen efter Stålbergs utspel drogs Swedbanks aktie med i ett världsomfattande bankaktieras. Swedbank drabbades därtill extra hårt med ett tapp på 19 procent till 82,25 kronor, ett sanslöst fall för ett stort bolag. Aktien var nu nere på nivåer där den handlades 1996.

Det spekulerades nu öppet i att Swedbank måste vända sig till regeringen för att få stöd, men redan före helgen hade Carl Eric Stålberg i medierna försäkrat att Swedbank hade en god likviditet. Något som alltså inte alls stämde. Banken höll på att förblöda, men myndigheterna införde inget blankningsförbud. Attacken på Swedbank gick inte att hindra. Banken måste stoppa blodflödet genom att göra en nyemission. Och det snabbt.

(….)

I början av oktober fortsatte det att rinna ut pengar ur Swedbank i en sådan takt att finansminister Anders Borg blev allvarligt oroad. Regeringen måste agera.

Samtidigt pågick samtal i EU om att höja insättningsgarantin. Den 6 oktober 2008 höjde flera europeiska länder sin insättningsgaranti, bland dem Sverige som dubblerade garantin. Även här var det fråga om att ta i så mycket så att spararna lugnade sig. Det fanns diskussioner om olika belopp, men en dubblering från en kvarts miljon till en halv miljon kändes mest kraftfullt.

Men pengarna strömmade ut ur Swedbank och banken var hotad. Banken hade endast likviditet för tolv fjorton dagar och situationen var alarmerande. Banken låg därmed långt under sin egen gräns som var att alltid ha likviditet för minst 30 dagar. En gräns som banken dessutom velat höja. Nu letade Swedbank “i varje byrålåda”, som en chef uttrycker det, efter tänkbara likvida tillgångar.

Måndagen den 7 oktober ringde Swedbank till Tomas Werngren. Han var vd för kommunernas “bank” Kommuninvest, som lånar ut pengar till kommuner och landsting.

“Kan ni hjälpa oss, vi har ingen finansiering. Kan ni ta över all vår kommunutlåning?”, sade personen från Swedbank.

Med detta något okonventionella drag lämnade Swedbank över hela sin portfölj med kommunlån på 33 miljarder kronor till Kommuninvest. Så snart affären var i hamn skulle banken få likviditet.

Även de andra svenska storbankerna kapade en del kommunlån från balansräkningen för att förbättra sin likviditet, men de gjorde sig inte av med hela portföljen. Totalt lämnade de tre andra bankerna över 20 miljarder kronor i kommunlån till Kommuninvest, enligt Tomas Werngren. Men Swedbank var ensam om att först försäkra sig om att Kommuninvest skulle ta hand om kunderna. När de andra stängde sina lån fick kommunerna på eget initiativ vända sig till Kommuninvest eller söka andra lösningar.

Tisdagen den 8 oktober tog Riksbanken bort gränsen på att max 75 procent av de säkerheter bankerna hade i RIX (Riksbankens clearingsystem) fick vara säkerställda obligationer, i stället fick 100 procent vara sådana papper. Ändringen gällde omedelbart.

På drygt två veckor hade Riksbanken ändrat gränsen från 25 procent till 100 procent, eller kort sagt tagit bort begränsningen. Samtidigt sänkte Riksbanken kravet på bankernas säkerheter när det gällde det lägsta kreditbetyg värdepapper med längre löptid kunde ha.

Swedbank lämnade in säkerställda bostadsobligationer till Riksbanken och lyckades få upp likviditeten till runt 30 dagar igen. Men Swedbanks chefer var ändå nervösa för hur det skulle gå med likviditeten.

När det gällde kundflykten gjorde det höjda insättarskyddet susen. Runt den 12 oktober hade Swedbanks kunder lugnat ner sig. Totalt hade de i denna kundrusning tagit ut 15 miljarder från sina sparkonton, lönekontona oräknade. Det var visserligen endast knappt 5 procent av Swedbanks totala svenska inlåning, inklusive lönekonton, men det visade hur sårbar banken var. I en situation där Swedbank behövde varje krona för att klara likviditeten och överleva var en kundrusning, även om den var liten, inte vad banken behövde. Men nu hade Swedbank, tack vare regeringen, klarat en av de tre saker som kan få en bank på fall. Nu återstod att få mer kapital och bättre likviditet.

—

Statens stöd till Swedbank

Statsgarantier: Swedbank lånade runt 315 mdr kr med hjälp av statsgarantier, cirka 90 procent av det totala garantiprogrammet på 354 mdr.

Riksbankslån: Nödlån i Riksbanken på 212 mdr kr, runt 45 procent av de cirka 480 mdr Riksbanken lånade ut.

Annat statligt stöd:

* Insättningsgarantin fördubblades.

* Regeringen höll tillbaka budgeten för att kunna hjälpa Baltikum vid behov.

* Swedbank tjänade mest på att Sverige stödde Lettlands vägran att devalvera.