Vi ser fundamentalt skifte i världshandeln

KRÖNIKA. Allt fler ekonomer nämner att världs­handeln under de senaste åren har avvikit från tidigare mönster. Relationen mellan dess tillväxt och den globala produktionstillväxten ser ut att genomgå ett fundamentalt skifte. Normalt brukar världshandelns tillväxt överskrida den globala BNP-tillväxten, men sedan 2011 har världshandeln envist underskridit den. Under perioden 2011–2016 ökade den globala varuhandeln med 2,4 i genomsnitt medan den globala BNP-tillväxten steg med 3,4 procent i snitt per år.

Flera stora prognosmakare och även akademisk forskning har sökt svar på vad denna avvikelse från det historiska mönstret kan bero på. Flertalet verkar ha kommit fram till att det inte enbart handlar om en svag återhämtning efter finanskrisen och svagare efterfrågan på investeringsvaror, utan även på ett förändrat produktionsmönster.

Den tidigare accelerationen av att dela upp produktionen utmed globala värdekedjor har helt enkelt stannat upp efter krisen. Ekonomer och forskare anger en rad förklaringar till detta stopp, men ju mer jag läser om vad forskningen kommit fram till, desto tydligare framträder bilden av att det i hög grad rör sig om att Kina och andra tillväxtländer har kommit ikapp. De producerar numera varor och tjänster som liknar dem som produceras i utvecklade ekonomier.

Tillväxtekonomierna har blivit mindre inriktade på export av insatsvaror och mer på inhemsk produktion, som ligger högre upp i värdekedjan. I stället för att produktion delas upp i globala värdekedjor koncentreras den alltmer till stora marknader som den kinesiska. Där produceras numera både insatsvaror och tjänster för den inhemska marknaden i högre grad än tidigare.

Dessutom har efterfrågan efter finanskrisen skiftat från varor till mer tjänster. Dessa produceras i hög utsträckning för den inhemska marknaden, exempelvis som nu i Kina. Det har ny forskning från universitetet i Groningen kommit fram till.

En annan slutsats som dragits inom forskningen är att utvecklingen av globala värdekedjor medfört att företag spridit ut sitt eget kunnande till produktionsenheter utomlands. Den nya informationsteknologin som började utvecklas på 1990-talet gjorde det möjligt att flytta kunskap till produktionsenheter ute i världen. Professor Richard Baldwin menar i sin senaste bok att den nya globaliseringen handlar om ”kunskaps­flöden” utmed globala värdekedjor. Kunskap från de multinationella företagens huvudkontor har flödat till nya tillväxtländer, där utvecklingen mot kunskapsintensiv tjänsteproduktion snabbats upp.

Samtidigt är det nu högaktuellt att få grepp om hur produktionen i olika länder kommer att påverkas av risken för ökad protektionism. Skulle nya handelshinder kunna stoppa dessa ”kunskapsflöden”? Hur skulle företag som är beroende av att importera komponenter och immateriella rättigheter för sin produktion klara sig om produktionskostnaderna blev högre av att insats­varor och tjänster blir dyrare? Finns över huvud taget den produktion av insatsvaror och tjänster på hemmamarknaden som företagen behöver? Skulle resourcing öka i form av ökad automatisering av produktionen på hemma­plan?

Ännu har vi inte svaren på dessa och andra frågor, men att världshandeln genomgår ett fundamentalt skifte verkar många vara överens om. Så håll utkik efter hur företagen resonerar om var det är mest fördelaktigt att lägga sin produktion och varifrån de väljer att köpa insatsvaror och tjänster. Det kan påverka länders långsiktiga tillväxt och jobbskapande på ett mer omvälvande sätt att man kan tro.

Förändringarna kan dessutom komma snabbt, precis som det nya mönstret i världshandeln från 2011.

Varning för nya handelshinder

I Riksbankens nyss släppta företagsundersökning ser industriföretagen i ett längre perspektiv risker för att nya handelsrestriktioner införs, vilket på sikt skulle kunna påverka produktion, sysselsättning och investeringar i Sverige.