Vi lever i en värld av avund

För sju år sen hölls ett föredrag i Spanien. Det hölls många föredrag i Spanien men det är särskilt ett som kunde vara särskilt intressant för oss här uppe i Norden. Föredraget, som hölls i Svenska skolan i Fuengirola, presenterades i tidningen Svenska Magasinet:

”’Hacerse el sueco” är ett mycket vanligt ordspråk som används i stora delar av den spansktalande världen och speciellt i Spanien. Ordagrant betyder det ”att göra sig den svenske” eller ”låtsas bli svensk”. Ordspråket används med betydelsen att spela dum eller låtsas som om det regnar och har en stark negativ laddning. Det används ofta när man vill betona att någon inte tar sitt ansvar eller inte bryr sig om att hjälpa till när det behövs.

Aj.

Men okej då. Kanske är det inget vanligt ordspråk i Spanien, kanske är det bara den vanliga råttan-i-pizzan-historien. Men om det inte är det, om det bara finns en enda spanjor som tycker att det är en svensk grej att göra sig dum för att slippa ta ansvar?

Nyligen sände SR:s Kaliber ett program som berättade om en trettonårig bulgarisk flicka som tvingats tigga utanför mataffärer i Säter och Borlänge. I två års tid satt hon på gatan året runt, tvingad till det av sina föräldrar. Kunder och butiksägare reagerade och ringde polisen. Polisen reagerade genom att säga att det var en fråga för socialtjänsten. Socialen sade att man skulle ringa polisen.

Göra sig svensk?

Först när flickan rymmer och tas om hand av en vuxen händer något. Föräldrarna polisanmäls. De döms för människohandel till två års fängelse och utvisning.

Hur kan detta ens hända i Sverige? Att vi har ett oerhört problem med att försöka hindra vuxna fattiga att sitta på gatan med en kopp och tigga, är helt uppenbart. Diskussionerna har handlat om det mesta från att det inte går att förbjuda fattigdom, till att det är en mänsklig rättighet att tigga.

Vänta nu, påminner inte det om en sorts skenmanöver avsedd att verka smart, för att få fortsätta vara dum? En manöver vars resultat blir att man slipper ta ansvar? En manöver som helt enkelt pekar ut ansvarstagande som direkt felaktigt? Manövern har varit framgångsrik. De vuxna fattiga tigger fortfarande på gatorna. Och nu är den etablerade motiveringen att det vore att begå ett fel att hindra tiggeri. Men barn? Hade vi inte en överenskommelse om att trettonåringar är barn?

Om en svensk familj satte ut sitt barn för att tigga på gatan, skulle socialen och polisen då peka ut varandra som ansvariga? I stället för att ingripa? Ifall svaret på den frågan är ja, är jag beredd att skriva att det svenska samhällskontraktet är brutet. Av. Förstört. Borta.

Men jag tror inte det. Jag tror i stället att någon, eller båda, av de parterna skulle hjälpa det svenska barnet. Och då kommer frågan, vad är egentligen värst – om samhällskontraktet är helt brutet? Eller om det bara är brutet för somliga? För det senare svaret innebär att i Sverige finns det återigen styvbarn, nittioett år efter Per Albin Hanssons folkhemstal.

Jag vet inte hur det är med er, men hos mig dyker det ofta upp mejl som säljer resor, den ena mer exklusiv än den andra. Det är fascinerande exkursioner till jordens alla hörn, med aktiviteter jag aldrig tänkt på, för jag visste inte att de existerade. Det är okej, och jag är helt för näringsfrihet och att man får marknadsföra det man säljer. Men det är något med namnen på dessa researrangörer, eller kanske särskilt en av dem. Den har uppkallat sig efter en av dödssynderna – The World of Envy. Vet inte vad ni tycker, men har vi inte nog med problem som det är? Ska vi verkligen också behöva uppamma avund mellan dem som har och de som inte har?

Jag tror det har blivit dags att vi blir lite, emotionellt, smartare i det här landet. Det håller inte längre att göra oss svenska. För världen har flyttat in här.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Om man vill inspireras lite, kan det vara kul att följa den franska tv-serien Ring min agent på Netflix. Här hanteras känsliga skådespelaregon och drivna producenter av självhävdande agenter i en skön röra av kärlek, hämnd och försoning. Och en dramaturgi där alla roller både uppvisar bra sidor. Och dåliga. Typiskt franskt, va?