”Vi älskar att bygga bolag”

Var och en som någon gång har intervjuat en vd för ett börsnoterat investmentbolag vet hur svårt det är. För vad ska man fråga om? Verksamheten? Men den består ju i att någon gång emellanåt – inte sällan med årslånga mellanrum – sälja eller köpa en större post aktier i något annat, ofta börsnoterat, bolag som – oftast – är oändligt mycket intressantare än själva investmentbolaget.

Och eftersom investmentbolagens vd:ar aldrig vill prata om vad de tänker göra – utan bara om det de redan har gjort och kommunicerat – så tenderar intervjuerna förr eller senare att glida över i en diskussion som närmast kan beskrivas som existentiell. Eller i varje fall företagsfilosofisk. Den kretsar då kring frågor av typen: Varför finns ni? Vad har ni för mening? Vart syftar er verksamhet?

Svaren på dessa frågor är alltid desamma. Olika varianter på temat ”vi finns för att ge våra aktieägare den bästa möjliga, riskjusterade, avkastningen på deras kapital”. Efter denna grunda återvändsgränd brukar samtalet gå över till att reda ut huruvida bolaget uppfyller sitt syfte eller ej. Och här är investmentbolagens svar alltid att de gör det. Gärna med ett cirkelresonemang som går ut på att deras blotta existens är ett bevis på den saken och så den lite triumferande slutsatsen ”annars skulle ägarna inte vara nöjda och då skulle vi ju inte finnas kvar”.

Men den som då försöker ge sig på att granska bevisföringen hamnar omedelbart i problem. För när ska man mäta från? Och vad ska man jämföra med? I årsredovisningar och kapitalmarknadsdagspresentationer händer det att bolagen väljer en period och ett jämförelseindex som sprider ett fördelaktigt ljus över den för ögonblicket rådande ledningen och styrelsen.

Det gamla knepet har dock inte Bure tagit till, inte helt i alla fall. Investmentbolaget redovisar nämligen totalavkastningen, alltså kursuppgång och utdelningar, sedan bolaget skapades 1993 med pengar från löntagarfonderna. Den har varit imponerande 13 procent per år sedan dess, långt bättre än något börsindex med återlagda utdelningar. Sedan kan man ju fundera över hur många aktieägare som har haft tålamodet att hänga kvar alla år. Och så kan man fundera över hur pass relevant perioden är, givet att det Bure som finns i dag inte har mycket mer än organisationsnumret gemensamt med det företag som startades i Göteborg för 21 år sedan.

Dagens Bure skapades 2010 genom köpet av investmentbolagskollegan Skanditek, som hade varit största ägare i Bure sedan 2004. Ur alla aspekter utom de rent formella var det dock det senare bolaget som tog över det förra. Skanditeks huvudägare, familjerna Björkman och Tigerschiöld, är störst också i Bure med drygt en fjärdedel av aktierna sammantaget. Av de kärninnehav som finns kvar i portföljen kommer alla utom ett från Skanditek. Kontoret är Skanditeks gamla. Även de som finns kvar av den lilla personalen kommer i huvudsak från Skanditek. Det gäller även vd Henrik Blomquist, som tillträdde i våras då företrädaren Patrik Tigerschiöld axlade rollen som ordförande.

Den som i stället ritar Bures aktiegraf från fusionen och jämför med index får inte en lika vacker kurva. Kursen är ner ungefär 10 procent samtidigt som börsen stigit med 50 (utan hänsyn till utdelningar).

– Det beror på den enorma nedvärderingen som marknaden gjorde av Carnegie 2011 på grund av eurokrisen. Den slog mot alla finansiella bolag. Det fanns höga förväntansvärden och när krisen kom ställdes vår aktie ner ordentligt, säger Bures vd Henrik Blomquist.

Carnegie var – och är – onoterat och ägdes tillsammans med Altor. Men sedan Bure sålde sin andel förra året ligger i stort sett hela substansvärdet i noterade innehav – bortsett från kassan på närmare 400 miljoner kronor. Det gör bolaget lättare att värdera ur ett investerarperspektiv men samtidigt svårare att motivera som investering. Den som vill ha exponering mot börsen kan ju köpa en billig fond och den som vill ha just Bures riskprofil kan köpa aktier direkt i portfölj­bolagen. Så varför köpa aktier i Bure?

– Vi tror att vi kan skapa större värden för aktieägarna än en fond gör genom att vi är långsiktiga. Vi sätter oss i styrelsen och är med och bygger bolagen.

Henrik Blomquist har egentligen de attribut man förväntar sig av en person i Stockholms finansvärld som arbetar två stenkast från Stureplan, på Nybrogatan bakom Dramaten. Han är klädd i mörk kostym och vinröd slips. Kortklippt med hög panna och gråa stänk i håret. Han är närvarande i intervjun och sitter framåtlutad under stora delar av den. Han tänker ofta efter någon sekund innan han svarar, men när han väl börjar prata går det undan. Så fort att orden ibland snubblar över varand­ra på vägen ut genom munnen.

Blomquist pekar på att Skanditek var med och startade Mydata, i dag Mycronic, i mitten av 1980-talet och har varit ägare i Vitrolife sedan 2001. Båda har varit formidabla placeringar den senaste tiden. Vitrolife har exempelvis på tre år ökat i värde från 900 miljoner kronor till 3,5 miljarder (om Xvivo, som knoppades av till aktieägarna härom året, räknas in).

– Det tar tid att bygga bolag och det måste få ta tid.

Bure skiljer sig också från många andra typer av riskkapitalister genom att inte ha någon exitstrategi, argumenterar Henrik Blomquist.

– Vi behöver inte sälja bolagen utan kan i princip behålla dem för evigt.

När säljer ni då, för det gör ni ju ibland?

– När det finns andra ägare som är bättre. Ibland behöver ett bolag andra typer av stöd än vad vi kan ge. Andra finansiella muskler, andra nätverk eller vad det kan vara. Då är det bättre att någon som kan ge det tar över ägaransvaret.

Han beskriver investeringsfilosofin som situationsbaserad, vilande på ett arv från Johan Björkman och Dag Tigerschiöld som byggde upp Skanditek en gång.

– Johan Björkman brukade tala om ”den tappade sugen”. Alltså företag som kanske är ägarlösa och där det rullar på, men där vi kan komma in och skapa ny energi och hitta nya vägar framåt. När det gäller huruvida bolagen ska vara noterade eller inte finns ingen princip. Det beror helt enkelt på värderingen.

– Det fanns en period då onoterat var mycket högre värderat än noterat, men i dag är läget det omvända.

Fast onoterat är inte heller utmanande billigt för närvarande. Enligt Henrik Blomquist finns det ganska få klassiska private equity-case för närvarande, alltså bolag med starka kassaflöden som man kan köpa och belåna högt. Men när det ändå dyker upp sådana kan Bure i allmänhet inte vara med och konkurrera.

– Vi jobbar ju inte på det sättet, så vi betalar helt enkelt inte riktigt lika bra.

En närmare titt visar att Bures portfölj är rätt disparat. Bortsett från stjärnorna Vitrolife och Mycronic – som har stigit så kraftigt att de nu tillsammans står för ungefär 45 procent av portföljvärdet – så finns det ingen tydlig gemensam nämnare mellan bolagen.

– Det är så vi vill ha det. Vi har en ganska koncentrerad portfölj, men den får inte bli för koncentrerad. Det var inte kul att ha mycket exponering mot telekom 2001. Vi gillar att ha olika sektorer, och bolag med olika typer av mognad och affärsmodeller. Det ger riskspridning.

Ett sätt att minska risken vore annars att sälja av Vitrolife och/eller Mycronic. Det har bland annat funnits budrykten runt Vitrolife som är världsledande inom provrörsbefruktningar. Men det är inget som Blomquist säger sig känna till. Inte heller är det aktuellt att dela upp Mycronic som består av två väsensskilda verksamheter.

– Det som förenar dem är att båda verksamheterna är väldigt forsknings- och utvecklingsintensiva och det kräver en speciell sorts management som är svår att få tag på. Nu har vi det och då är det bättre att de får ligga under samma tak.

Sorgebarnet i Bures portfölj är Partnertech, en underleverantör inom elektronikindustrin som egentligen aldrig har fått fart på verksamheten sedan Ericsson tappade sin marknadsledande position inom mobiltelefoner.

– Det är egentligen en rätt komplex verksamhet med en massa olika produkter som går till många olika kunder. Man måste ha marginal i allt man gör, men det är stor prispress i branschen och inte alltid så lätt. Det krävs bara två saker för att få ordning på ett sånt bolag och det är hårt arbete och tid.

Förutom de bekymmer som portföljbolagen åsamkar honom emellanåt har Henrik Blomquist en annan huvudvärk att hantera. Bures kassa på 400 miljoner kronor motsvarar knappt 15 procent av substansvärdet. Det kan ju låta som ett angenämt problem, men börsen uppskattar inte när det ligger pengar och skvalpar overksamma i bolagen, i synnerhet inte i investmentbolagen där varje krona i substansvärde regelmässigt åsätts en rabatt (i Bures fall runt 20 procent för närvarande). Den uppenbara frågan är varför Blomquist inte bara löser problemet genom att dela ut pengarna.

– Det gör vi! Vi hade ett inlösenprogram 2011, vi har höjt utdelningen från 25 öre till 1 krona nu senast, där 50 öre var extrautdelning. Och så köper vi regelbundet tillbaka aktier.

Det tycks hur som helst inte vara tillräckligt, i alla fall inte för att bli av med rabatten. Ett alternativ till att ha en nettokassa som kunde blidka börsen vore att i stället arbeta med belåning även i moderbolaget för att höja avkastningen (portföljbolagen har redan lån). Men det är inte aktuellt.

– Det var Johan Björkman och Dag Tigerschiöld som bestämde att vi aldrig skulle ha belåning. De höll på med det här i 30–40 år och såg väl vad lån kunde ställa till med för en investerare. Vart tionde år eller så gick ett antal av deras kompisar på nosen.

Ingen radikal utskiftning till ägarna alltså. Och absolut ingen belåning. Hur ska en investmentbolags-vd då få ägarnas uppskattning? För det, vet vi, är det enda som betyder något för detta speciella skrå.

– Det viktigaste är fortsätta att göra bra affärer, för det är det enda som på sikt skapar förtroende hos ägarna. Vi älskar att bygga bolag. Riktiga bolag och på lång sikt. Det skapar värden och det är vad vi vill göra.

Henrik Blomquist

Ålder: 43 år.

Utbildning: Ekonomi på Stockholms universitet.

Karriär: Analytiker Slottsbacken Venture Capital, Började på Skandigen 1999 som därefter blev Skanditek och till slut fusionerade med Bure.

Bor: Östermalm, Stockholm.

Tjänar: ”Bra” (taxerad förvärvsinkomst 2013: 3,6 mkr).

Familj: Två söner, 11 och 8 år gamla. Särbo med författarinnan Denise Rudberg.

Läser just nu: Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran

När jag inte jobbar: Tränare för äldste sonens fotbollslag, Djurgården P11-03.