Vem ska sänka dollarn?

Först en snabbanalys av hur inriktningen i den amerikanska politiken har svängt bara under de senaste månaderna.

TAR HAN KVASTEN? George Bush.

Amerikanska pratshowvärdar, som Jay Leno, har i princip helt strukit skämten om hur president George W Bush i november äntligen ska få uppleva det som miljoner vanliga amerikaner har fått vara med om under hans presidenttid, nämligen att förlora jobbet.

I dag skämtas det i stället friskt om hans havererade krigföring i Irak och, framför allt, om tortyrskandalen i Abu Ghurayb-fängelset.

Men att han ska förlora jobbet vid valet i november tycks fortfarande vara en del av showen.
Vem som i så fall ska ta över tycks mera oklart.
Hans främste motkandidat, den demokratiske senatorn John F Kerry får i sin tur sina fiskar varma på grund av sin oförmåga att presentera en sammanhållen politik och det ständiga velandet mellan olika ståndpunkter.

Det vanligaste exemplet är att han tidigt röstade för Irakkriget men att han numer är en stor motståndare till samma krig Den typen av åsiktsskifte är just inget som inger förtroende hos vanliga amerikaner.

Men även om kriget tar en stor del av genomsnittsamerikanens uppmärksamhet är det för denne av betydligt större intresse att presidentkandidaterna lyckas presentera en sammanhållen ekonomisk-politiskt strategi. Och faktum är att många amerikanska hushåll tycks klokare än vad utländska bedömare kanske ofta tror.

Hushållen visar sig i olika mätningar av förtroendeindikatorer vara betydligt mer oroade över det ekonomiska läget i världens mäktigaste land än de flesta ekonomer och politiker. Hushållen fortsätter kort sagt att vara pessimister inför framtiden. De tror på högre inflation, stigande räntor och mindre pengar i plånboken.

De båda huvudpresidentkandidaterna har en helt annan inställning. Om man fick bedöma USA:s ekonomiska framtidsförutsättningar utifrån deras agerande så är de lysande. Bush och Kerry fortsätter med andra ord att mörka svaret på frågan hur de ska ta itu med de ekonomisk-politiska utmaningar som ligger framför dem:

– Hur ska de hantera det skenande
underskottet i handeln med utlandet?

– Hur ska de stärka statsfinanserna?

– Och hur ska de lyckas hålla liv i den nuvarande högkonjunkturen och sysselsättningsuppgången när stimulanserna från rekordlåga räntor och skattesänkningar klingar av?

…ELLER BLIR DET HAN? John Kerry.

Men trots sina tillkortakommanden på det ekonomiska planet fortsätter Kerry att övertyga i opinionsundersökningarna. Senast fick han 51 procent av rösterna i en undersökning publicerad i Los Angeles Times, jämfört med Bushs 44 procent. I samma undersökning underkände 54 procent George W Bushs ekonomiska politik trots den senaste tidens ekonomiska ljusning.

Att den amerikanska ekonomin för närvarande växer i en takt av fem procent, den högsta tillväxten sedan den extrema högkonjunkturen i slutet av 1990-talet, borde annars innebära att George W Bush placerat sig i vinnarhålet inför hösten. Det kanske främsta tecknet på att den extrema stimulanspolitiken lyckats är att den amerikanska sysselsättningen har tagit fart.

I maj i år steg sysselsättningen med 248 000 personer till 131,2 miljoner sysselsatta. Men det krävs en ännu högre sysselsättningstillväxt än så för att få ner arbetslösheten eftersom utbudet av arbetskraft fortsätter att växa. Fler amerikaner och immigranter vill kort sagt ha jobb.

Men bara vägen till att uppnå status quo på arbetsmarknaden har frestat på ordentligt.

Utrikeshandeln
Förenta staternas handel med utlandet har under de senaste månaderna åter tagit en katastrofal vändning nedåt. Bara i maj var underskottet 48,3 miljarder dollar, eller cirka 5 000 miljarder kronor i årstakt. Det är den högsta nivån någonsin. Den andra sidan av myntet är att USA måste locka till sig uppemot 70 procent av den övriga världens samlade finansiella överskott.

Att attackera det väldiga underskottet kan bli John Kerrys joker i valrörelsen. En av hans främsta ekonomiska rådgivare, finansmannen Warren Buffett, förordar och hoppas på att en kraftig dollarförsvagning ska göra jobbet. En rejäl devalvering gör amerikanska varor mer efterfrågade utomlands och skulle minska underskottet.

Bush har i sin tur inte presenterat någon lösning. Beroendet av utländskt kapital har hejdat honom från mer hätska attacker på asiaterna. Mot europeiska valutor har däremot dollarn försvagats markant under det senaste året. Hans strategi skulle kunna vara att fortsätta låta europisk exportindustri betala det högsta priset för USA balansproblem i utrikeshandeln.

Statsbudgeten
Amerikanska hushåll har fått betydligt mer pengar i plånboken under George W Bushs tid som president. Varför fortsätter hushållen då att vara pessimister? Det är inte så konstigt mot bakgrund av hur snabbt underskotten stiger i statsförvaltningen. De flesta bedömare tycks vara överens om att det krävs kraftiga skattehöjningar för att komma till rätta med dessa underskott.

Inte ens en ännu bättre ekonomisk utveckling kan lösa problemet för i så fall skulle den senaste tidens kraftiga tillväxt ha gett ordentligt utslag i de statliga kassaböckerna. Och så är inte fallet. Att det ändå råder positiva tongångar kring budgeten beror på att de mest pessimistiska prognoserna har slagit fel. Det gäller inte minst republikanernas egen.

Demokraterna kan i sin tur luta sig mot det förtroende för statsfinansiell återhållsamhet som president Bill Clinton etablerade under 1990-talet. Clinton, liksom Kerry om han blir vald, löste problemen genom att höja skatterna för medelklassen. Bra för ekonomin på lång sikt men dåligt för konjunkturen.

Att Bush, om han vinner, samtidigt fortsätter med skattesänkningar och hoppas att de dynamiska effekterna ska lösa budgetproblemen är inte otroligt. Fortfarande finns det viss marginal kvar till det rekordunderskott som andel av bruttonationalprodukten som Ronald Reagan nådde upp till. Men också dagens nivåer blir på lång sikt förödande för amerikansk ekonomi.

Om den amerikanska staten behöver låna mer och mer pengar pressar det redan på kort sikt upp räntorna.
Fortsatta inhemska stimulanser för att hålla i gång den amerikanska ekonomin vid en eventuell konjunkturell motgång tycks inte finnas. Skattesänkningar är i princip uteslutna och de av centralbanken styrda korträntorna är redan i dag rekordlåga.

Just ränteutvecklingen kan bli det som slutligen avgör vartåt vinden blåser i den amerikanska valrörelsen.

Den sittande presidentens far skyllde delvis sitt valnederlag i 1992 års valrörelse på centralbankschefen Alan Greenspans senfärdighet med att sänka räntorna. Det kan bli samma visa för sonen. Inflationen har börjat stiga, så det kan eventuellt bli så att den amerikanska centralbanken måste höja räntorna betydligt snabbare och kraftigare än vad de flesta väntar sig. Det skulle påverka hushållens ekonomi negativt. Men i valet mellan att sätta käppar i hjulet för sin partibroder och att riskera att ytterligare svärta ner sitt eftermäle som centralbankschef, är det högst troligt att Greenspan kommer att välja det första alternativet.

Om konjunkturen skulle utvecklas sämre än väntat framöver så är en dollarförsvagning det sista ekonomisk-politiska kort som den sittande eller kommande presidenten kan spela ut. Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än att dollarn måste ner ordentligt. Både på kort och lång sikt. Det är dessutom den minst smärtsamma vägen för de amerikanska hushållen.

_____________________

FÖRDELAR I USA AV DEVALVERAD DOLLAR

+ USA:s handelsbalans förbättras.
+ Minst smärtsamma åtgärden för USA-hushåll.
+ Konjunkturstimulans, som på lång sikt gynnar världsekonomin.

NACKDELAR I USA AV DEVALVERAD DOLLAR

– Räntorna stiger i USA
– Lägre tillväxt i Asien och Europa
– Utländska långivare får se sina tillgångar minska i värde.
– Råvarupriserna stiger