Vem ska rädda Nokiafrån Ollila?

Mitt i den kalla vintern 2005 kan sommaren 2006 tyckas vara oändligt långt borta. Men ur ett successionsperspektiv är det snubblande nära, framför allt med tanke på att framgångsmaskinen Nokia har börjat hacka.

MR NOKIA: Har Jorma Ollila blivit för stor för Nokias bästa?

Om 1,5 år löper koncernchefen och ordföranden Jorma Ollilas femåriga kontrakt ut, och i god tid innan dess måste styrelsen kommunicera vem som ska leda Nokia in i framtiden. Det är helt avgörande för ett bolag vars framgång är byggd på managementkulturen.

Den allmänna bedömningen är att Ollila sannolikt lämnar posten som koncernchef 2006, men sitter kvar som arbetande styrelseordförande. Efter en tids kräftgång och fallande marknadsandelar för Nokia, anser dock flera tunga analytiker att Jorma Ollila efter 20 år i ledningen borde överväga att lämna sin skapelse helt för att rädda den.

– En chef som sitter väldigt länge riskerar att bli en belastning, ledningsförändringar ger kraft och skapar dynamik i bolaget, säger topprankade telekomanalytikern Helena Nordman-Knutson på Öhman fondkommission.

Generationsskiftet aktualiserades plötsligt i slutet av förra året när tre personer ur högsta ledningen inom loppet av ett par veckor sade upp sig. Avhoppen väckte många frågor och fick stor uppmärksamhet i media eftersom det var de första avhoppen ur “Jormas gäng” från början av 1990-talet. De innebar att Nordens i särklass mest framgångsrika ledningsgrupp alla kategorier under ett decennium hade splittrats.

Systemchefen Sari Baldauf slutade för att ta vara på sitt försummade privatliv. Hon har tidigare tagit sabbatsår och hade enligt Ollila flaggat en längre tid för att hon ville kliva av. Det resulterade i att hennes närmaste man J T Bergqvist (som dock inte hörde till den innersta hårda kärnan) slutade när han inte fick ta över hennes jobb som han hoppats.

Kom inte längre
Men den största överraskningen var vice vd och strategichefen Matti Alahuhtas avhopp. Han gick för att bli vd i hisstillverkaren Kone. Av hans avgång kan man bara dra en enda slutsats – han bedömde att han inte skulle komma längre inom Nokia och när det då kom ett bud var det bara att tacka och ta emot.

Avhoppen resulterade i att Ollila tvingades till en andra större ledningsförändring på bara ett år. 2004 plockade han in de första tre utlänningarna i ledningen, amerikanerna Mary McDowell, som blev chef för “Enterprises” (säljer paketlösningar till företag), och Richard Simonson som blev finanschef, dessutom lyftes norske personaldirektören Hallstein Moerk upp i toppskiktet.

Med Moerks lyft markerade Ollila också rekryteringsfrågornas ökade betydelse. Nu kom ytterligare en utlänning, australiensaren Simon Beresford-Wylie, som tog över systemen efter Baldauf. Samtidigt efterträddes Alahuhta som strategichef av finske 60-talisten Tero Ojanperä, tidigare chef för FoU.

Innebörden i årets förändringar är att de två viktigaste trenderna från den senaste rotationen har fortsatt, internationaliseringen och föryngringen. Det visar att Ollila förstår vikten av att internationalisera Nokia, som alltid varit väldigt finskt trots den globala affärsidén.

Internationaliseringen är viktig, inte minst med tanke på kommunikationen med marknaden. Källor gör gällande att Nokia redan har haft stor nytta av sin amerikanske finanschef, som talar med placerarna på Wall Street på Wall Streets vis. Det är inte oväsentligt i ett läge där 89 procent av ägarna är utländska, till stor del amerikanska.

Behöver föryngras
Behovet av föryngring är minst lika akut, Nokia-toppen har hittills varit tungt dominerad av femtiotalister som Ollila själv, och även ett par fyrtiotalister har ingått i den yttre cirkeln. Nu kommer sextiotalisterna, och flera av dem är dessutom utlänningar. Har en 41-årig amerikanska som Mary McDowell chansen att knipa första platsen när Jorma Ollila lämnar över stafettpinnen? Sannolikt inte, för även om Nokia i begynnelsen gjorde förnyelse till en del av varumärket är bolaget en nationalklenod som står för 16 % av Finlands BNP.

Frågan är hur mycket som finns kvar av företagskulturen, med evigt lärande, snabbhet och förnyelse, som Jorma Ollila byggde upp i Nokia i mitten av 1990-talet. Han lyckades utnyttja den auktoritära finska traditionen till att öka tempot, samtidigt som han inspirerade till en ny, mer fruktsam öppenhet och plattade till organisationen.
Ollilas managementstil är vida omtalad och omskriven, under hans ledning har Nokia vuxit från en årlig omsättning på 25 till 275 miljarder kronor och har i dag ett börsvärde på 600 miljarder. Managementkulturen har varit så central att finansmarknaden har ansett att det motiverat en premie på aktiepriset.

Det avgörande testet för om kulturen lever är om Jorma Ollila själv klarar att leva upp till den och fullfölja den dynamiska rörelsen – förnyelsen. På 1990-talet sade han att en vd inte ska sitta i mer än tio år, nu har han varit högste chef i 13 år och suttit i ledningen i 19 år. Jobbrotationen i ledningen, en av hörnstenarna i det eviga lärandet, verkar inte gälla honom. När Ollila blev vd var han 42. Hur gammal tycker han att hans efterträdare ska vara vid sitt tillträde?

– Ollila är som Lars Ramqvist, stark och kall. Han har ett stort kontrollbehov, en extremt stark position och ser bara sina egna ambitioner, säger en analytiker.

Det finns även tydliga yttre tecken på att Nokia är i behov av en nytändning:

* Nokia har tappat initiativet, och de har tappat marknadsandelar. För ett par år sedan var andelen 38 procent globalt, helåret 2004 låg den på 31 procent. Målet om 40 procent, som ansågs inom räckhåll 1999 och senast kommunicerades i början av 2004, känns alltmer avlägset. De har också missat ett par viktiga systemorder sista tiden.

* Ollila är mindre tydlig och aggressiv.
Flera källor vittnar om att Ollila de senaste åren varit långt mindre stringent i sin kommunikation än tidigare. Han “svamlar”, säger en högt rankad analytiker.

Numera säger Ollila exempelvis saker som:

“Ingenting är säkert på denna marknad men det är en intressant marknad” (om USA på kapitalmarknadsdagen november 2004).

För ett par år sedan var uttrycket mer aggressivt, Årsredovisningen 1999 bar titeln “No limits”.

* Han har blivit maktfullkomlig. I praktiken har Ollila haft all makt i Nokia sedan han blev vd 1992. 1999 fick han även i teorin den totala och absoluta makten då han enligt amerikansk, starkt ifrågasatt, modell också blev ordförande.

Ollila regerar
I ett börsnoterat bolag med spritt institutionellt ägande innebär det att ingen annan enskild aktör längre kan mäta sig med honom. Jorma Ollila är samtidigt, enligt egen utsago, väldigt “hands on”, situationen lämnar då inte mycket utrymme åt andra viljestarka begåvningar.

Hittills har Jorma Ollila sagt att han inte har några planer på att avgå utan känner sig pigg och stark. Det kan vara för att han velat lugna marknaden. Bedömningen har sannolikt varit att det är bäst att sitta still i båten just nu, efter det gångna årets turbulens inom både ledningsgruppen och verksamheten.

Samtidigt är Ollila mån om sitt eftermäle och vill därför inte sluta i en svacka. Om han lyckas vända den negativa trenden i år eller i början av nästa år, kliver han troligen av som koncernchef 2006. Men han väntas bli kvar som arbetande styrelseordförande, vilket inte ger hans efterträdare mycket eget manöverutrymme.

Skiftet innebär samtidigt troligen att Ollila rensar i toppen genom att ta bort ett mellanled, den operativa vd-posten. Den extra nivån skapades 1999 för att Ollila själv skulle kunna behålla makten när han överlät det operativa ansvaret till Pekka Ala-Pietilä.

Vem tar då över koncernchefsposten?
Det mesta pekar mot dagens vd Ala-Pietilä eller mobilchefen Olli-Pekka Kallasvuo. Problemet är att Kallasvuo bara är tre år yngre än Ollila, och ingen av kandidaterna står för någon förnyelse. Alternativt behåller man de båda nivåerna, Ala-Pietilä tippas då bli koncernchef och Kallasvuo operativ vd.

Så länge Jorma Ollila är kvar spelar det kanske inte heller så stor roll hur han flyttar om under sig, han har ändå sista ordet.

Slutsatsen måste bli att vill eller vågar man inte lämna över till någon annan har man som högste chef misslyckats med sin viktigaste uppgift och riskerar på sikt att dränera organisationen på självständiga medarbetare.

Visserligen förstärks styrelsen nu i vår med två ledamöter enligt förslag till stämman, men det påverkar bara Ollilas maktposition marginellt. Det handlar mest om att få en bredare kontaktyta, fortsätta internationaliseringen även på styrelsenivå och få mer global “input”.

Fransmannen Edouard Michelin, koncernchef i däckkoncernen Michelin, och amerikanen Dan Hesse, med en bakgrund inom telekom, bland annat AT&T och Terabeam Wireless, utgör inget hot mot Nokias starke man.

Sanningen är att först efter upprepade och ihållande resultatras skulle institutionerna överväga att agera och avsätta Ollila, och det skulle ta tid. Ironin är att det är just snabbheten som varit en av Nokias viktigaste konkurrensfördelar historiskt.

—

Nokias nya högsta ledning

Jorma Ollila Koncernchef och ordförande, född 1950, i Nokia sedan 1985, i ledningen sedan 1986.

Pekka Ala-Pietilä Vd, född 1957, i Nokia
sedan 1984, i ledningen sedan 1992.

Tero Ojanperä Strategichef, Sextiotalist, i Nokia sedan 1991, i ledningen sedan jan 2005.

Simon Beresford-Wylie Systemchef, född 1958, i Nokia sedan 1998, i ledningen sedan 2004.

Mary T McDowell Chef Enterprises, född 1964, i Nokia och ledningen sedan 2004.

Olli-Pekka Kallasvuo Chef mobiltelefoner, född 1953, i Nokia sedan 1980, i ledningen sedan 1990.

Pertti Korhonen Teknikchef, född 1961, i Nokia sedan 1986, i ledningen sedan 2002.

Richard Simonson Finanschef, född 1958, i Nokia sedan 2001, i ledningen sedan 2004.

Anssi Vanjoki Chef för multimedia, född 1956, i Nokia sedan 1991, i ledningen sedan 1998.

Hallstein Moerk Personaldirektör, född 1953, i Nokia sedan 1999, i ledningen sedan 2004.

Veli Sundbäck Ansvarig för “corporate relations”, född 1946, i Nokia och ledningen sedan 1996.

Yrjö Neuvo Teknologirådgivare, född 1943,
i Nokia och ledningen sedan 1993.

—

Den innersta operativa kärnan består av koncernchef Jorma Ollila, vd Ala-Pietilä och “exekutiva” vice vd:arna Tero Ojanperä, Simon Beresford-Wylie, Mary McDowell, Olli-Pekka Kallasvuo, Pertti Korhonen och Anssi Vanjoki.

Den som troligen får jobbet som koncernchef efter Ollila: Pekka Ala-Pietilä.

Andra möjliga är Olli-Pekka Kallasvuo och Anssi Vanjoki.

Det radikala valet: Mary McDowell.