VÄXTHUSEFFEKTEN: En varmare värld

När svenskarna flyttade in till centralvärme och eget badrum på1950-talet sågs det som ett väldigt lyft för livskvaliteten. Mennär folk i Asiens kvalmiga storstäder på 1990-talet får råd medkylskåp och luftkonditionering betraktas det som ett hot mot denglobala miljön.

Det var med den fullt begripliga utgångspunkten somrepresentanter för 100 av världens fattigaste länder kom tillden internationella klimatkonferensen som öppnades i måndags iden japanska staden Kyoto. Nationerna i Asien, Afrika ochLatinamerika godtar inte USA:s krav att de också skall utfästasig att kontrollera sina utsläpp av koldioxid, som är den gassom bidrar till växthuseffekten.

När detta skrivs är utfallet av konferensen inte klart. Men detskulle förvåna mycket om resultatet blev så mycket mer än ord.Orsaken är inte bara de oförenliga ståndpunkterna. Väl såviktigt är att få politiker runtom i världen upplever problemetsom särskilt akut.

Hotet är inte lika påtagligt som förstörelsen av ozonskiktet.När världens regeringar tog tag i den frågan i slutet av 1980–talet kunde man ganska snabbt enas om att förbjuda tillverkningav freoner och andra så kallade CFC-ämnen i kylskåp,luftkonditioneringsapparater och industriella processer.Övergången till kolväten och andra köldmedel kostade storapengar, men gick relativt smidigt och blev också framgångsrik(hålet i ozonskiktet över södra halvklotet har slutat växa).

Men ozonet var ett lätt definierbart problem. Forskarna ärdäremot oense om växthuseffekten. Hotet finns, men de flestabedömningar pekar på att temperaturhöjningen de senaste 100 åreninte varit större än en halv grad. Risken finns att utvecklingenförvärras och att snittemperaturen blir hela två-tre graderhögre år 2100 om inget görs. Ingen vet dock med säkerhet. Därförär det enkelt för politikerna att skjuta frågan åt sidan. Dåslipper de fatta obehagliga beslut om skärpta krav påenergisparande och övergång till renare bränslen.

USA:s utrikesminister Madeleine Albright anser attutvecklingsländerna inom några decennier kommer att bidra mertill uppvärmningen än amerikaner och européer. USA – som villvärna sitt energislukande transportsystem – vägrar godta ettavtal där u-länderna inte behöver göra något på sitt håll. EU ärinte heller så beslutsfört som det vill göra sken av. Orsaken äratt länder som Tyskland och Spanien vill skydda sin kolindustri.Men det finns faktiskt en metod som skulle kunna drivaklimatfrågorna framåt. Genom att tillåta köp och försäljningarav utsläppsrättigheter skulle miljöpolitikerna kunna fåmarknadsekonomin som mäktig allierad. Sådan handel fungerarredan idag bra för svavel- och kväveoxider i Nordamerika och harminskat försurningen väsentligt.

Metoden skulle kunna tillämpas globalt för koldioxid eftersomdenna gas sprids i hela atmosfären. I så fall skulle tillexempel en industrination som vill slippa bygga ut tågtrafikenför att ersätta bil- och flygtrafik kunna köpautsläppsrättigheter från utvecklingsländer.

Även i övrigt vore ökad konkurrens ett utmärkt hjälpmedel föratt bekämpa växthuseffekten. I Storbritannien har avregleringarav elbranschen lett till att kol har ersatts av ren naturgas(som genererar 40 procent mindre koldioxid per energienhet änkol). I Sverige försvåras klimatarbetet avkärnkraftsavvecklingen, medan det i Tyskland och Spanien ärpolitikernas prioritering av kolbrytningen som lägger hinder ivägen. I USA, som har lagt fram förslaget om utsläppsrättigheter,är det de-facto-subventionerna till biltrafiken, i form avobetydlig skattebelastning, som uppmuntrar till ökad användningav fossila bränslen.