Vårt vanskliga vonoben-perspektiv

Som många andra diskussioner den här hösten vandrar lunchsamtalet från en extrem till en annan. Från – å ena sidan – finanskris, klimat och oro för konjunkturen till – å andra sidan – det enskilda företagets fina orderingång och stora investeringsplaner. Personen som jag lunchar med är Sverigechef för ett framgångsrikt industriföretag. Bolaget har nyss beslutat att investera miljarder i nya anläggningar i Bergslagen. Men framtidsprojektet har fått minimal uppmärksamhet i medierna, konstaterar Sverigechefen och hans förundran spiller tidvis över i irritation.

Kontakter av det här slaget är rutin för affärsjournalister. Vår respons blir i stort sett alltid densamma: på lång sikt får företagen den publicitet som de förtjänar. Ändå tror jag samtalet är symptom på något större. Nämligen att vi – som investerare, analytiker, konsumenter, journalister eller företagsledare – numera ser verkligheten på ett snävare sätt än förr. Det kan verka som en absurd åsikt. Med gränslösa finansmarknader och med affärsmedier som dygnet runt lägger ut bombmattor av information har ju möjligheterna att förstå och tolka aldrig varit större. Men informationsöverflöd är inte samma sak som förståelse. De globala marknaderna är omöjliga att överblicka och även de hundratals svenska börsbolagen utgör en arkipelag av investeringsmöjligheter där förutsättningarna skiftar med allt tätare intervaller.

Blir det bättre nästa sommar, när bolagsstyrningskoden även ska börja gälla småbolagen? Knappast. Ett resultat kan bli att massmedier och finansmarknader får ännu mindre tid och kraft för att analysera resten av näringslivet, där flermiljardinvesterarens bolag finns. Hans företag ingår nämligen i den fjärdedel av näringslivet som är utlandsägt. Även de tusentals familjeföretagen, som numera av någon anledning kallas “ägarledda”, lever i medie- och finansmarknadsskugga.

En stor del av samhällsekonomin “syns” alltså inte. Staten bidrar till detta i sin roll som lagstiftare, myndighetsutövare och utredare. Nationalekonomen Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning, gick i höstas till angrepp mot regeringskansliets många ekonomer med doktorsgrad och menade att de mest bryr sig om makroekonomin och struntar i hur det går för företagarna. Han anser att sorteringsverktyget för statstjänstemän alltid är “von oben”, och det ligger mycket i det konstaterandet.

Jag inser det när jag bläddrar i skriften “Näringslivets tillstånd” från det statliga ITPS, Institutet för Tillväxtpolitiska Studier. ITPS blandar friskt olika delbranscher och förädlingsled och grupperar näringslivet i “tillverkningsindustri”, “varuproduktion” och hela åtta andra näringsgrenar. Men var någonstans finns logiken och verkligheten? Och var finns hänsynen till marknadsposition, kapitalintensitet och andra branschspecifika förhållanden som kan göra en analys meningsfull?

Jag tror att vi journalister, men också analytikerna och nationalekonomerna, fokuserar på börsen och på makroekonomin av ett enda skäl. Det är för att det är bekvämt. Att grotta ner sig i företagens vardag och verklighet är mycket besvärligare än att köra datorerna med standardiserade aktiekalkylprogram och SCB-statistik. Den som i stället väljer en annan metod, och till exempel inser att en livsmedelsindustri ibland kan ha mer gemensamt med ett pappersbruk än med en detaljhandelskedja eftersom båda är processindustrier, kan nå stora framgångar.

Ett sådant perspektiv användes nyligen vid ett av landets större universitet. När vi talades vid häromveckan förklarade sig rektorn överväldigad av att så många företagsledare kommit till ett seminarium som lärosätet ordnat. Varför kom de? Jo, för att konferensen utgick från företagens vardag och sedan försökte sortera tillvaron nerifrån och upp. På så vis skapades ett sammanhang där verkligheten både blev relevant och hängde ihop.