Varning för hyrespolitiska skygglappar

I dag presenterades den regeringsbeställda utredningen om allmännyttans villkor och hyresmarknaden. Till den följer ett förslag om förändring av prissättningen på bostadshyror i Sverige. Hyresgästföreningen rasar över utredningen som föreslår ett så kallat efterfrågepåslag. Föreningen har samtidigt undersökt hur mycket hyrorna kan komma att öka som en följd av detta.

Enligt Hyresgästföreningens rapport blir konsekvensen att hyrorna höjs till dess att efterfrågeöverskottet planar ut i de områden där efterfrågan på hyreslägenheter påtagligt överstiger utbudet. Med andra ord når vi på sikt marknadshyror.

Detta skulle så klart få störst konsekvens i Stockholm. Hyrorna i innerstaden skulle, enligt Hyresgästföreningen, öka med upp till

151 procent (dock i långsam takt då maximal hyresökning per år, enligt förslaget, får uppgå till 5 procent). I Göteborg och Malmö skulle höjningen, som mest, uppgå till runt 70 procent.

I torsdagens Dagens Nyheter går det att läsa ett upprört debattinlägg från Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman.

“Stora grupper kommer som en följd av utredningens förslag att få väsentligt högre boendekostnader. Det kommer att öka kostnaderna för stat och kommuner för socialbidrag, bostadstillägg och bostadsbidrag.

Utredningen är skyldig att belysa dessa ökade kostnadsökningar. Det gör den inte”, skriver hon i debattinlägget.

I verkligheten leder inte hyresregleringar till minskad segregering.

Förvisso är det en vacker tanke men att så gott som samtliga har råd att bo i hyresrätt i Stockholm city medför bostadsköer. Detta då efterfrågan kraftigt överstiger utbudet. I Stockholm kan man få köa i decennier för en lägenhet.

I sin tur skapas då en svart marknad uppstår eftersom en del bostadssökande är beredda att betala höga summor för att gå före i kön.

Den som väl sitter på ett hyreskontrakt vill samtidigt inte göra sig av med det då kontraktet betingar ett värde i och med att hyran ligger under marknadspris. Samtidigt skulle det vara mycket svårt att få tag på ett likvärdigt kontrakt på nytt.

Att, som Barbro Engman gör på DN Debatt, dra klyschor om “bostadsbristens Sverige” är att skjuta sig själv i foten. Antalet lägenheter skulle bli inte färre på grund av att hyrorna höjs. Snarare skulle marknadshyror medföra fler hyreslägenheter. Ekonomer brukar halvt på skämt, halvt på allvar, säga att det bästa sättet att förstöra en stad, utöver att bomba den, är att reglera hyresmarknaden.

Detta då icke marknadsmässiga hyror inte ger avkastning på ägandet av fastigheter och att ägarna då låter dem förfalla när de ändå inte kan ta fullt betalt – och tillräckligt höja hyrorna – för att kompensera för renoveringskostnader. Hyror under marknadsnivå skapar inte heller incitament till nybyggen, då inte heller dessa avkastar tillräckligt.

Marknadshyror skulle alltså – i teorin – leda till att fler hyresbostäder byggdes, vilket skulle medföra ett högre utbud och en sänkning av marknadshyran.

Med marknadshyror skulle det inte längre förekomma svarthandel med hyreskontrakt, det skulle inte längre vara attraktivt att sitta på hyreskontrakt för en lägenhet som inte exakt uppfyller ens behov (en ensamstående pensionär kanske inte behöver bo i en fyra på Östermalm).

Det skulle teoretiskt även leda till fler lägenheter då det skapar möjligheter för fastighetsägare att profitera på nya hyreslägenheter.

I denna fråga gäller det att ta av sig de politiska skygglapparna och inse verkligheten. Dagens system med bruksvärdeshyror är inte funktionellt. Visst är det en god tanke att boendet inte ska vara en klassfråga, men det går inte att komma ifrån att det alltid kommer att finnas en knapphet av lägenheter och att vissa lägen kommer att vara mer attraktiva än andra. På ett eller annat sätt måste resurserna därför fördelas.

I mitt tycke är det bäst att hyresrätterna fördelas på det sätt som ger störst samhällsekonomisk nytta samt på det sätt som långsiktigt ger flest antal hyreslägenheter. Jag förespråkar naturligtvis marknadshyror då en reform i den riktningen skulle vara till gagn för alla, utom möjligen dem som sitter på attraktiva hyreskontrakt i Stockholms city.