Varning för amatörpsykologer

Säg det börsbolag eller för den delen även mindre bolag som inte satsar på det coachande ledarskapet i dessa dagar. Chefer utbildas och uppmuntras till att fungera som en konstruktiv samtalspartner och stödja medarbetare i att hitta lösningar på arbetsrelaterade problem.

Men trenden har en baksida, menar Gunnar Selin, lednings- och chefsutvecklare, och Thomas Jordan, lärare och forskare i arbetsvetenskap på Göteborgs universitet.

Gunnar Selin anser att en chef måste ha sin roll klar för sig. I ett samtal av coachande karaktär, till exempel ett utvecklingssamtal, är det lätt hänt att en medarbetare öppnar sig för mycket. I synnerhet om chefen anstränger sig att verka förstående och kanske till och med medlidsam.

– En chefs mandat är absolut inte att börja bli terapeut eller psykolog åt den anställde. För den coachande chefen är det yrkesrollen man ska tala om och det enda som är legitimt för mig som chef att ta upp, säger Gunnar Selin.

Gunnar Selin träffar då och då chefer som inte klarar av gränsdragningen.

– Jag möter chefer som är empatiska och för dem är det ett problem att de har inkänningskänsla i så hög grad att de glömmer gränsen. Då blir det för privat och personligt.

Däremot är det svårt att stoppa en person som till exempel befinner sig i någon form av kris och plötsligt börjar berätta om det.

– Men som chef ska man inte ge sig på att försöka förstå eller bota till exempel en människa med ångest. Inte minst för att det kan bli väldigt konstigt vid nästa lönemöte, eller bara att mötas i korridoren för en person som blottat sig så.

Fast att säga “stopp, tyst, jag vill inte höra!” är inte heller rätt.

– Det kan bli som ett slag i ansiktet på en person som börjat berätta. Då tycker jag att chefen ska säga “jag förstår att du har det svårt och jag kan sätta dig i kontakt med en person som är kunnig på det här området”.

Ett konkret exempel är en chef som har ett coachande samtal med en kvinna som är hemma med sjukt barn ofta. Då är det lämpligt, tycker Gunnar Selin, att chefen tar upp hur kvinnans arbetssituation ska utformas och diskuterar vilka uppgifter hon helst ska ha. Men att lägga sig i hennes familjeliv och relation med sambon är inte okej.

– Chefen ska inte fråga om hur du och din sambo har det och varför han inte kan vara hemma om barnet är sjukt? Eller ge rådet att nu får du se till att han börjar hämta på dagis, säger Gunnar Selin.

– Man måste ha respekt för att en människa inte säljer hela sitt liv till sitt arbete.

Thomas Jordan tror att det bland annat är haussen för personlighetstester, som storsäljaren Myers Briggs Type Indicator, som fått cheferna att försöka sig på att bli psykologer. Sådana tester, som många chefer bekantat sig med, visar en ganska enkel typologisering av människor. Det kan få folk, chefer till exempel, att tro att det är en quick fix att förändra en människa.

– Det kan finnas en risk för att cheferna blir amatörpsykologer när de inte vet vad de sysslar med och ger sig in i något de inte behärskar. Då blir det väldigt problematiskt, säger Thomas Jordan.

– Grunden i coachande ledarskap handlar inte om att ställa diagnoser på andra eller att tala om vad deras problem är, då har man missuppfattat det helt.

Grundregeln är att chefen ska hålla sig till sådant som är arbetsrelaterat.

– Det är bara att gå till sig själv. För mig är det något av det värsta som finns att någon talar om vem jag är och vad jag bör göra i mitt liv, om jag inte själv har bjudit in personen att göra det.

_________________________________________________________

En coachande ledare…

Visar tillit. Detaljstyr inte utan stödjer medarbetaren att komma fram till lösningar själv.

Är inte rädd för känslor. Om en medarbetare är arg eller ledsen backar inte chefen för det.

Visar uppskattning. “Din prestation betyder mycket för företaget”.

Är inte psykolog. En bra chef går inte över gränsen för vad som är arbetsrelaterat till det privata. En chef som försöker ställa diagnoser på en anställd eller ge råd i privata frågor är fel ute.