Världserövrarna

Drottning Elizabeth II av Storbritannien sägs föredra Land Rover när hon åker bil. Och kanske var den 3 juni i år en sorgens dag för den brittiska regenten, dotter till den siste kejsaren av Indien, Georg VI.

I den nordengelska staden Goyden hölls då en lågmäld ceremoni. Ratan Tata, ordförande i indiska mega-industrigruppen Tata, signerade köpet av de två brittiska bilmärkena Jaguar och Land Rover från amerikanska Ford.

Till priset av 1,2 miljarder pund – motsvarande 14,5 miljarder kronor – hamnade de båda anglosaxiska stoltheterna i händerna på företrädare för den forna kolonin.

Affären är inte en enskild händelse. Under de senaste åren har indiska kapitalister köpt upp åtskilliga storföretag i Europa och övriga västvärlden. Tata Steels köp av holländsk-brittiska metalljätten Corus för nära 100 miljarder kronor, och Mittals köp av Luxemburgs Arcelor för tre gånger den summan, är bara axplock ur en lista som går att göra hur lång som helst.

Eran av ensidig västerländsk outsourcing till Billig-Indien är alltså förbi. I dag nettoinvesterar Indien i väst, med uppköp av utländska företag till ett värde av 32 miljarder dollar 2007, jämfört med 15 västerländska miljarder spenderade på företagsköp i Indien, enligt konsultfirman Grant Thornton.

Den viktigaste arenan för mötet mellan de indiska och europeiska affärsvärldarna är London. Finansindustrin i City, engelska språket och sex procent välintegrerade Indienättlingar i befolkningen, har gjort Storbritanniens huvudstad till indiska miljardärföretagares viktigaste bas utanför hemlandet. På tidningen Times senaste lista över Storbritanniens rikaste är två av de fem toppnamnen indiska, liksom fyra av världens rikaste enligt magasinet Forbes. Och förstaplatsen på Timeslistan har flera år vikts åt den mäktigaste av dem alla.

Lakshmi Mittal, huvudägare till världens största stålkoncern Arcelor Mittal, är utan tvekan den av de indiska affärsmännen som har gjort mest för att utjämna poängställningen mot de forna kolonialherrarna.

Med sitt abonnemang på brittiska förmögenhetslistans förstaplats är han den ultimata symbolen för materiell framgång. Hans förmögenhet på 27,7 miljarder pund, strax under 400 miljarder kronor, inklusive ett residens på Kensington Palace Garden i London värt 70 miljoner pund, är närmast provocerande. Även adressen för hans skapelse Arcelor Mittal är ett litet tjuvnyp åt britterna.

Världens största stålföretag har nämligen placerat Englandskontoret mitt på Berkeley Square i stadsdelen Mayfair, själva hjärtat för brittisk kolonialaristokrati. Långt, både i tid och rum, från Lakshmi Mittals egen uppväxt i ett enkelt hus i Rajastanprovinsen – med jord- eller cementgolv, beroende på vilken biografiskrivare man nu väljer att tro på.

Pappa Mohan hann hur som helst bli rik på stålaffärer i Mumbai redan innan sonen klev in i familjeföretaget i mitten av 1970-talet. Den grundplåt som Lakshmi fick genom Mittal Steel förvaltade han väl. Under decennierna som följde genomförde han en uppköpsräd i megaformat som säkrade stora produktionsplattformar både i Indonesien, Mexiko och Östeuropa.

Genom hans vältajmade uppköp och operationella hjältedåd växte företaget snabbt till en storvolymspelare. Men inte utan risk. Mittals köp av Karaganda-verket i Kazakstan, år 1995, var ett av flera tillfällen då han varnade sin familj för att allt kunde gå förlorat. Karaganda var ett undermåligt Sovjetmonster till fabrik som ansågs bortom all räddning, men med politisk och operativ talang lyckades Mittal göra den lönsam.

Samma okuvlighet visade Mittal vid övertagandet av den luxemburgska stålgiganten Arcelor år 2006. Den nya boken Cold Steel, av Tim Bonquet och Byron Ousey, skildrar spelet bakom kulisserna. Under kodnamnet “Operation Olympus” utspelades en fem månader lång thrillerartad kamp mot europeiska protektionister, med allt från skumma ryska uppgörelser till politiska intriger på premiärministernivå. När Lakshmi till slut gick vinnande ur striden kunde han genomföra Indiens största utlandsuppköp hittills. I dag äger Mittal knappt 45 procent av Arcelor Mittal.

Mittals enorma framgångar har inspirerat en stor grupp landsmän i London att sikta mot stjärnorna. Ett av många exempel är Arun Nagwaney, entreprenör inom specialplast. I fjol introducerade han sitt företag Plastics Capital på Londonbörsens tillväxtlista Alternative Investment Market (AIM), värderat till 300 miljoner kronor. I dag ligger värdet på 250 miljoner.

– Vågen av indiskledda företag i utlandet drivs framåt både av traditionsrika affärsdynastier och enskilda entreprenörer som byggt upp imperier utan en rupie på fickan. Både första och andra generationens indiska immigranter har varit mer riskvilliga än européerna och skördar frukterna av det nu, säger Arun Nagwaney till Affärsvärlden.

Nagwaney är långt ifrån ensam som indisk kapitalist på den brittiska börsen. På London Stock Exchange finns i dag 52 indiska företag listade, som i juni i år hade ett sammanlagt börsvärde på cirka 17 miljarder dollar.

Mycket av indiskt inflytande syns dock inte på börslistan. Metallgruppen Vedanta till exempel, med ett börsvärde på 5,3 miljarder pund, är inkorporerad i England men har grundats och drivs av self made Anil Agarwal, ett av de riktigt tunga namnen i den indiskeuropeiska gruppen.

Vedanta, som främst producerar aluminium, koppar och zink, har ridit högt på de senaste årens råvaruboom och Agarwal planerar att fortsätta expansionen. Byggandet av ett aluminiumverk i västra Bengalen för 2,5 miljarder pund är planerat. Dotterbolaget Sterlite Industries stod tidigare i år för ett av de största indiska uppköpen i utlandet när det tog över amerikanska kopparproducenten Asarco för 2,6 miljarder dollar.

Enligt Sunday Times har Anil Agarwal en personlig förmögenhet på 2,5 miljarder pund och ser det som sin uppgift att spendera stora delar av tillgångarna. Bentleys, dyra restaurangbesök och ett hus värt 20 miljoner pund i närheten av Mittals kontor i Mayfair hör till konceptet, enligt Agarwal själv.

– Det inger förtroende, har den i övrigt asketiske, yogapraktiserande vegetarianen Agarwal sagt i en intervju med indiska internetsajten rediff.com

Det är ingen slump att Londons nätverk av indiska kapitalister domineras av råvaruföretagare. Plastentreprenören Arun Nagwaney berättar att den första vågen emigranter som lämnade Indien efter självständigheten 1947 delade upp sig i två grupper: de som intresserade sig för att utveckla nya (informations-) teknologier och de som kände sig mer hemma i traditionell produktionsindustri. Merparten av it-gruppen drogs till USA och Kanada, medan traditionalisterna sökte sig till Storbritannien. I dag, ett halvsekel senare, har många av de indiska immigranterna uppnått både affärsmässig framgång och samhällelig ställning.

Lord Paul av Marylebone, ursprungligen Swaraj Paul har säkrat sig en solid plats i brittiskt näringsliv genom att bygga upp Caparo, ett uppköpshungrigt stålföretag som de senaste fem åren övertagit 20 brittiska företag för sammanlagt 200 miljoner pund. Enligt tidningen Times är det onoterade bolaget i dag värt minst 1,4 miljarder pund. Vad gäller politiskt inflytande ligger lord Paul också bra till, med en prestigefylld livstidsplats i överhuset House of Lords och som störste individuelle finansielle uppbackare av Labourpartiet. Det i kombination med livslånga vänskapsband till indiens viktigaste familj, Gandhi (han har skrivit en biografi över Indira Gandhi), ger honom en svårslagen position som brygga mellan länderna.

Lord Paul är inte ensam indier i brittisk politik. I överhuset sitter ytterligare 18 personer med indisk bakgrund (av totalt 745 lorder), och i underhuset House of Commons arbetar ytterligare sex indier, de flesta av dem för Labourpartiet. Enligt Rajen Lakhani, senior chef på British Telecom, är politik dock av underordnad betydelse i det indiska nätverket.

– Visst låter det tjusigt med titlar, och engelsmännen gillar det, men för oss själva är det pengar på banken och vad man uträttat som räknas, säger Lakhani till Affärsvärlden.

Han berättar att indierna lägger stor vikt vid sina kontaktnät och nämner organisationen The Indian Entrepreneur, TIE, som en av de viktigaste mötesplatserna. Det internationella TIE för samman framgångsrika indiers kunnande och pengar med unga förmågors idéer och karriärer. Listan på högkaratiga mentorer i London – bland annat Lakshmis son Aditya Mittal – illustrerar nätverkets status.

De sociala spelreglerna inom den indiska gruppen är annars ganska knepiga att tyda. Vilket Arun Nagwaney håller med om.

– Som indier befinner man sig på ett mulitdimensionellt shackbräde där religion, kast, hemregion, språk och utbildning är huvudaxlarna, säger han.

– De interna relationerna exponeras tydligast då det blir dags för bröllop inom en indisk familj. När ens barn gifter sig passar man på att visa upp sin framgång, sina kontakter och sina pengar, ingen tar illa upp för det. Det är en affärsmässig angelägenhet – titta bara på Mittal och lord Paul, fortsätter Nagwaney.

Mycket riktigt har både Lakshmi Mittal och lord Paul skapat rubriker med sina barns bröllop. För fyra år sedan iscensatte Mittal vad som uppges vara världens mest påkostade bröllop för sin dotter Vanisha – liksom sin bror Aditya är hon styrelsemedlem i Arcelor Mittal. 55 miljoner dollar ska kalaset ha kostat, vilket inkluderade hyra av slottet Versaille utanför Paris och en specialskriven musikal till brudparet, enligt uppgifter från BBC.

Ovan nämnde lord Paul valde det något mindre glamourösa London Zoo i Regent’s Park för sin son och tronarvinge Angads stora dag. Uppenbarligen har han ett gott öga till djurparken som han tidigare räddat från stängning genom en donation på en miljon pund. Angad Paul är vd för Caparo, och många inflytelserika personer samlades på bröllopet, från premiärminister Gordon Browns fru till Bollywood-stjärnor.

Minst lika inflytelserika som metall-magnaterna är Hinduja-dynastin. Deras Hinduja Group är ett av världens största diversifierade konglomerat, vilket har givit familjen en förmögenhet på uppskattningsvis över tolv miljarder dollar. Grunden för dagens affärsimperium lades inom handel och bankverksamhet i början av 1900-talet av Pamarand Hinduja. I dag leder hans fyra söner gemensamt bolagsgruppen.

Den endast delvis börsnoterade Hinduja-gruppen liknar en smärre nation. Aktiviteterna sträcker sig från investment banking och bilindustri, till kemi, fastigheter och media. Flaggskeppet är fordonstillverkaren Ashok Leyland, som med drygt 2 miljarder dollar i omsättning är Indiens näst största tillverkare av kommersiella fordon. Gulf Oil är ett annat bekant märke inom Hindujas hägn, liksom it-företaget HTMT och Amas Bank i Schweiz. Med flera bolag inom Hindujagruppen listade på Londonbörsen och två av fyra söner boende i London, har familjen starka band till Europa.

En mindre smickrande orsak till att Hindujas valt London som bas är familjens förmodade inblandning i svenska Boforsskandalen på 1980-talet – nästan trettio år senare fortfarande ett öppet sår i det indiska medvetandet. Tre av bröderma Hinduja anklagades för att ha tagit emot över 8 miljoner dollar av Bofors i mutor som avsåg att säkra en vapenorder från indiska staten.

Strax efter angklagelserna följde snabbehandlade ansökningar om brittiska pass för bröderna Sri och Gobi Hinduja, med avsikt att skapa distans till den indiska rättsundersökningen. Det i sin tur skapade ytterligare en politisk skandal, med bland annat en avgången minister i Storbritannen som resultat. År 2005 friades Hinduja-bröderna juridiskt från mutanklagelserna.

I likhet med Mittal och Agarwal hyser Hindujas en förkärlek för spektakulära fastighetsaffärer. För två år sedan köpte familjen en 60-rummare av drottning Elizabeth för 58 miljoner pund, belägen på Carlton House Terrace, ett stenkast från Buckingham Palace. Efter en planerad renovering på 40 till 50 miljoner pund kommer Hindujas bostad att vara mer värd än Lakshmi Mittals Kensingtonpalats.

Hos de flesta förmögenhetsförvaltarna i London finns en avdelning som arbetar uteslutande med indiska kunder – den enda nationalitet som särbehandlas i den officiella organisationsstrukturen. Enligt chefen för en sådan enhet på en av storbankerna, är pratet om fastighetsaffärer i indiska kretsar inte bara skvaller. Hon menar att det pekar på en djupare liggande mentalitet.

– Indier som grupp investerar helt klart en större proportion av sin portfölj i fastigheter än andra. Till exempel är den amerikanska bostadsmarknaden redan väldigt het i den här kundgruppen nu efter prisraset. Jag skulle säga att en typisk kund hos oss har runt 5 miljoner pund kontant i olika produkter, och dubbla det värdet investerat i fastigheter, säger avdelningschefen till Affärsvärlden.

Mittal, Agarwal och Hindujas må alla befinna sig på väl exponerad plats i London, men den som haft mest betydelse för Indiens roll på den internationella scenen är utan tvekan den lågmälde Mumbai-baserade Ratan Tata, redan nämnd i inledningen som köpare av Jaguar och Land Rover.

Som ordförande i Indiens näst största affärsgrupp Tata (Reliance Industries sprang om Tata i slutet av 2007), med ett börsvärde på runt 75 miljarder dollar, är han en av världens viktigaste industrialister. Grundat som ett textilföretag år 1868 av Jamsetji Nusserwanji Tata, har familjeimperiet haft ett drygt sekel på sig att etablera sig i de flesta branscher: Tata Motors, Tata Steel, Tata Power, Tata Capital, Tata Sky och Tatanet – inom praktiskt taget varje bransch finns i dag ett Tata-företag av substantiell storlek.

Tata Sons, gruppens holdingbolag, har en ovanlig ägarstruktur. Så mycket som två tredjedelar ägs av olika stiftelser för välgörande ändamål, varför Tata-familjen inte tycker om att bli kallade kapitalister. Ägandet av den resterande tredjedelen är spritt mellan knappt tre miljoner aktieägare, vilket ger företaget en bred förankring. När Affärsvärldens reporter på besök i Indien frågade runt om indiska storföretags image i hemlandet visade sig Tata vara det som i särklass väckte mest nationalstolthet. Gatuförsäljare sa sig se fram emot den nya superbilliga Nano-bilen som ska bli ett alternativ till rikshorna, unga kvinnor ville jobba i Tatas lyxhotellkedjor och medelklasskvinnor brygger helst Tata Tea.

Här och där gnälldes det också litet på kvaliteten – med andra ord samma blandning av stolthet och kärleksgnabb som kännetecknar svenskarnas förhållande till Ikea eller H&M. Den enda skillnaden är att det antal människor som hyser en familjär relation till Ratan Tata är 1,1 miljarder.

Högutbildade indier är särskilt stolta över Tatas ökande närvaro utomlands. När Tata Tea köpte brittiska Tetley Tea för 271 miljoner pund lagom till millennieskiftet, handlade det om det första indiska övertagandet av ett internationellt varumärke och startskottet för den indiska uppköpsvågen i Europa. Affären kom också att bli en indisk förebild för hur man bäst köper och förvaltar existerande varumärken.

Receptet som fortfarande kopieras både inom och utom Tatagruppen löd: Behåll ledningen, ompositionera inte varumärkena, rationalisera operativa delar utan massuppsägningar och sprid best-practice inom gruppen. Det är talande att Tata Tetley, åtta år efter uppköpet, ännu inte bytt ut någon av nyckelpersonerna från den gamla organisationen.

Samma förhållningssätt intog Tata till brittisk-nederländska Corus som Tata Steel köpte för 4,5 miljarder pund förra året, och därmed gjorde till världens femte största stålbolag. Liksom i fallet med Tetley Tea visade sig europeiska farhågor om förlorade jobb och “indienifiering” av varumärket vara obefogade. Kanske är det mot bakgrund av detta som nervositeten hållt sig inom rimliga gränser vad gäller Tata Motors köp av Jaguar och Land Rover. Européerna har sett och förstått den “indiska modellen”.

Om de flesta indiska affärsmän i Europa känner sig hemmastadda inom tyngre produktionsindustri, finns det trots allt ett fåtal som vågat sig in i andra branscher. En av dem är 46-årige Kishore Lulla med medieföretaget Eros International. Han vill utmana de stora Hollywood-producenterna genom att sprida indiska filmer i hela världen och bygga upp distributionsplattformar för media i Indien, Mellanöstern och Östeuropa. Varje år släpper Eros hela 30 till 40 filmer av glittrigt Bollywoodsnitt och företagets marknadsvärde på AIM i London låg i slutet av juli på 375 miljoner pund.

Den mest lysande indiska framgångssagan inom medievärlden handlar dock om Anurag Dikshit – 35-åringen vars namn ingen avundas, men vars miljarder få skulle ha något emot. År 2001 grundade Dikshit online-spelföretaget PartyGaming, som äger den världsledande internetsiten för pokerspel, PartyPoker.com, tillsammans med bland annat en amerikansk porr-entreprenör. Fyra år senare börsintroducerades bolaget i London till en värdering av fem miljarder pund. Över en natt slungades Dikshit (som för övrigt uttalas Dixit) både in i rampljuset och upp på listan över världens yngsta miljardärer.

Den som önskar en öl till Bollywoodfilmen eller till pokerspelet kan vända sig till ytterligare en indisk entreprenör. Baron Karan Bilimoria of Chelsea har experimenterat fram en dryck med låg kolsyrehalt som ska passa särskilt bra till stark indisk mat. Resultatet, Cobra Beer, siktar i år såväl på ölmärkenas topp tio-lista i Storbritannien som på femfaldigad försäljning i Indien.

Cobra Beer värderas till 120 miljoner pund och en börsintroduktion planeras för nästa år. Bilimorias största betydelse för det indiska nätverket ligger dock i rollen som politiskt obunden lord i överhuset och som ordförande i Indo British Partnership, en handelsfrämjande organisation. Bilimoria syns ofta i näringslivsdebatten och i vintras ledde han tillsammans med brittiske premiärministern Gordon Brown en stor handelsdelegation till Indien.

I Browns samtal med sin motpart i Indien, den populäre sikhen Manmohan Singh från kongresspartiet (endast kallad “the PM” i Indien), låg tonvikten i diskussionerna på ökat handels- och utbildningsutbyte. Man siktar bland annat på att handeln ska ökas med 50 procent inom några år och att fler gemensamma forskningsprojekt ska startas.

Utanför politikens korridorer rör det dock snabbare på sig. Indiska uppköp i utlandet börjar bli ett välbekant tema och nu handlar snacket i stället om den våg av riskkapital som rullar in i Indien. Alltsedan kreditkrisen inleddes i Europa och USA i höstas, med fallande börskurser, söker västligt riskkapital förtvivlat efter attraktiva investeringar på annat håll.

Trots att den indiska ekonomin tampas med en inflationstakt på åtta procent, höga räntor, stigande matpriser och en stark valuta som missgynnar exporten, har det ändå blivit Indien som fått rollen som “minst osäkra kort” för riskkapitalplaceringar.

Enligt informationsföretaget Dealogic har volymen på riskkapitalinvesteringar i Indien tiofaldigats de senaste fyra åren och siffran för år 2007 låg på 7,6 miljarder dollar. Ett mer välkomnande regelverk än tidigare, en stark inhemsk marknad och en stor engelsktalande grupp, har i de oroliga finanstiderna gjort Indien till riskkapitalbranschens älskling bland Bric-länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.

Av sammanlagt knappt 6,7 miljarder investerade riskkapitaldollar under första halvåret i år, styrdes hälften till Indien, enligt nyhetsbyrån Reuters. Amerikanska Providence Equity Partners stod för den största affären när de betalade 640 miljoner dollar för 20 procents ägande i Aditya Birla Telecom.

Och mer pengar är på väg österut. Den största andelen söker sig till energi- och infrastrukturmarknaderna som indiska staten lovat att prioritera de kommande åren. Bland annat lockade Londonlistade riskkapitalföretaget 3i våras 1,2 miljarder dollar till en Indienfokuserad infrastrukturfond, vilket var 20 procent mer än man räknat med.

Bäst positionerade för att exploatera nya möjligheter på den indiska marknaden är förstås indierna själva, och redan etablerade indiska jättar lär ha en god startposition för att tillfredsställa den växande inhemska marknaden.

Indiens medelklass består redan i dag av 50 miljoner människor. Enligt beräkningar från konsultfirman McKinsey & Company kommer den fram till år 2025 att vara tio gånger så stor och konsumera för 1,6 biljoner dollar per år.

Bredvid Tata handlar det bland annat om jättelika industrigruppen Reliance, ledd av bröderna Ambani (se ruta), och Aditya Birla-gruppen med flaggskeppen Hindalco (metall) och Ultra Tech (teknik). Andra tunga bolag på de två ledande börserna i Indien, Mumbaibörsen och National Stock Exchange of India, är fordonstillverkarna Bajaj Auto och Mahindra & Mahindra, tele- och it-företagen Bharti Airtel och Wipro, samt bygg- och energiföretagen DLF construction och NTCP Power.

Kalit Jain, konsult på McKinseys Knowledge Center i Delhi, är själv ett exempel på att fokus nu riktas tillbaka mot Indien.

– Jag tror indiska företag kommer att fortsätta expandera i väst, men det sker allt oftare med Indien som bas. För företagarna själva handlar det inte om en enkelbiljett längre. Medan min föräldrageneration slog sig ner för gott i Storbritannien eller Kanada, bor jag kvar i Indien och pendlar till Europa nästan varje vecka, säger Jain.

Informationsföretaget Evaluserve uppger att av nyutexaminerade från indiska universitet söker sig i dag bara 16 procent utomlands, medan andelen var 34 procent mellan åren 1964 och 2001. Allt fler redan framgångsrika indier återvänder dessutom från Europa och Nordamerika till den dramatiskt förbättrade levnadsstandarden i hemlandet. Därmed har årtionden av brain-drain förvandlas till brain-gain, och frågan är vad det kommer att innebära för det indiska näringslivet.

Plastentreprenören Arun Nagwaney tror att expansionen kommer att ske på alla fronter, både inom och utom landets gränser.

– Jag övertygad om att det indiska inflytandet i väst kommer att öka i takt med att Indien överbryggar gapet till västerländskt välstånd. Rent statistiskt borde ju till slut var femte miljardär i världen vara indier och det finns ingen anledning att tro att det inte skulle gå åt det hållet.

Cecilia Ezaz-Nikpay

redaktion@affarsvarlden.se

______________________________________________________________________

De tyngsta indiska kapitalisterna (inom och utom Indien)

Namn: Anil Agarwal

Företag/Grupp: Vedanta

Bor: London

En sann self-made man som startade med ett skrotföretag i Mumbai för 30 år sedan, för att i dag leda metall- och gruvgruppen Vedanta. Största dotterbolag är Sterlite, noterat på NYSE. Agarwal har skänkt en miljard dollar till uppbyggnaden av ett nytt indiskt universitet i Orissa för 100 000 studenter, med ambition att utmana Harvard när det blir färdigt år 2025.

Tulsi Tanti

Suzlon Energy

Indien

Grundare av vindkraftföretaget Suzlon Energy, med några av världens största vindkraftanläggningar. Marknadsvärdet är 7,5 miljarder dollar och han har gjort flera stora uppköp i Europa med målet att sänka priset på vindkraft dramatiskt.

Ambani-bröderna

Reliance-grupperna

Mumbai

År 2005 delade bröderna Mukesh och Anil upp sin fars skapelse Reliance på grund av en tvist. Trots det är Mukeshs del, Reliance Industries, Indiens största företagsgrupp med ett börsvärde i storleksordningen 120 miljarder dollar, och Anils del, Reliance-ADA gruppen, Indiens tredje största, med ett marknadsvärde på cirka 70 miljarder dollar. Tillsammans står bröderna för över 15 procent av indiska börsers marknadsvärde.

Kumar Mangalam Birla

Aditya-Birla

Mumbai

Tog över sin fars verk Aditya Birla Group för tolv år sedan, och omsätter nu 20 miljarder dollar per år. Gruppens flaggskepp är industriföretaget Hindalco, som förra året köpte världens största tillverkare av valsat aluminium, kanadensiska Novelis. Gruppens fokus är cement, aluminium och koppar.

Jatania-bröderna

Lornamead

London

Jataniafamiljen, med yngste sonen Mike som förgrundsfigur, tillhör den inflytelserika gruppen av östafrikanska indier i Europa. Familjen har byggt onoterade kosmetikföretaget Lornmead, som köper varumärken som jättarna Unilever, Procter & Gamble och andra sorterat ur sina portföljer. Bland annat äger Lornmead Lypsyl, White, Amplex och Harmony. Familjen bor vid Marble Arch i London och Mike är något av en jetsettare.

Anurag Dikshit

Party Gaming

Gibraltar/UK

Grundade pokersiten PartyPoker.com med sitt företag PartyGaming, vilket börsnoterades 2006 och gav Dikshit en förmögenhet på 1,75 miljarder dollar. Dikshit är född 1973 och bor i brittiska Gibraltar.

Ramesh Chandra

Unitech

Delhi

Chandra har under Indiens fastighetsboom expanderat fastighetsbolaget Unitech till en gigant inom alltifrån hotell till bostäder och it-parker. Marknadsvärdet har rasat under det senaste årets finanskris, men sönerna som i dag styr företaget satsar framåt och hämtade bland annat in 700 miljoner dollar på Londonbörsen i fjol.

Lakshmi Mittal

Arcelor Mittal

London

Indiens rikaste, Storbritanniens rikaste… Mittal toppar alla listor. Med sonen Adyati och dottern Vanisha presiderar han över stålgiganten Arcelor Mittal, som tillverkar tio procent av världens stål.

Sunil Barthi Mittal

Mittal Steel

Indien

Mannen bakom Bahrti Airtel, som har runt en fjärdedel av indiens mobiltelefonmarknad med 40 miljoner abonnenter år 2007. År 2006 utsågs han till Asian Businessman of the Year av magasinet Fortune. Har nyligen förhandlat samarbete med amerikanska Wal-Mart och är även involverad i livsmedelsindustrin tillsammans med Rothschild-familjen.

Hinduja-bröderna

Hinduja-gruppen

London, Genève, Mumbai

Med en fot i Indien och en i Europa leder de fyra Hinduja-bröderna sitt konglomerat som finns i 50 länder och bland annat är aktivt inom jordbruk, finans, teknologi, kemi, media och bilindustri. Gulf Oil är en av de mest värdefulla tillgångarna, liksom Indiens näst största fordonstillverkare Ashok Leyland.

Lord Swaraj Paul

Caparo

London

Lord Paul kom till London för att ge läkarvård åt sin leukemisjuka dotter. Hon avled senare men Paul stannade och grundade stålföretaget Caparo, som i dag drivs av sonen Angad. Sitter i engelska överhuset, är cricket-fan och efter Mittal den mest namnkunnige indiern i London.

Azim Premji

Wipro

Bangalore

Grundare till it-konsultföretaget Wipro, som även tillverkar hårdvara och andra tekniska komponenter. Premji är Indiens sjätte rikaste person med 17 miljarder dollar, av vilka han skänkt stora delar till välgörenhet. Azim Premij Foundation stödjer 2,5 miljoner indiska barns utbildning.

K P Singh

DLF Real Estate

Delhi

Gjorde Indiens hittills största börsnotering 2007 när han börsnoterade sitt konstruktionsföretag DLF för 2,3 miljarder dollar. Singh har varit en drivande kraft bakom Indiens fastighetsboom, bland annat när han under 1980-talet köpte land i Gurgaon utanför Delhi och byggde en hel affärsstad. Satsar stort på shoppingcentra, med nya “Mall of India” på 400 000 kvadratmeter.

Ratan Tata

Tata-gruppen

Mumbai

Ratan Tata lever ett undanskymt liv i Mumbais Colabadistrikt. Han är ogift och det spekuleras mycket om vad som händer i “arvsfrågan” när han väntas avgå som ordförande om några år. Tata-familjen gillar inte att kallas kapitalister. Två tredjedelar av holdingbolaget Tata Sons ägs av välgörenhetsstiftelser. 27 listade företag hade dock ett sammanlagt börsvärde på knappt 50 miljarder dollar i juli i år, plus Tata Corus.

Källor: Boken ”India’s Global Wealth Club: The Stunning Rise of its Billionaires and their Secrets of Success” av Geoff Hiscock, 2007. Internetsajten www.iloveindia.com, samt affärsmagasinet Forbes.

_____________________________________________________________________

Indien i London

* “I USA är Asien lika med Kina, men i England är Asien lika med Indien”.

* Det går 100 flyg i veckan mellan London och Indien.

* Bästa indiska restauranger i London enligt indierna själva: Chor Bazaar (16 Albemarle Street, Mayfair, W1) och Amaya (19 Motcomb Street, Knightsbridge SW1).

* Populär träffpunkt: Lord’s Cricket-ground i St.Johns Wood, när Indien spelar.

* På Londonbörsen finns dubbelt så många indiska företag listade som på New York Stock Exchange och Nasdaq tillsammans.

* I London finns de största hindu- och sikh-templen utanför Indien.

* Det finns flera brittiskbaserade indiska tidningar, bland annat Asian Voice och Garvi Gujarat.

* De stora förmögenhetsförvaltande bankerna i London har avdelningar som fokuserar uteslutande på välbeställda indier och deras speciella önskemål. Som viktigast nämns schweiziska UBS, men även Royal Bank of Scotland och Citi har stora grupper indiska klienter.

______________________________________________________________________

Indiska köp i Sverige

Även i Sverige har det gjorts indiska köp. I dag ägs cirka 25 företag av indiska moderbolag. I juni i år köptes de svenska teknikkonsulterna Aspinova och Idéteknik upp av indiska jätten Tooltech. På börsen fick Intentia känna på indiskt ägande i form av riskkapitalbolaget Symphony, innan det svenska programvaruföretaget fusionerades med amerikanska Lawson.

Större indiska uppköp i Sverige ter sig inte heller orimliga. Till exempel att förlustbringande Ford efter den lyckade Jaguarförsäljningen skulle släppa även det europeiska bekymret Volvo till ett företag som Tata Motors.