Världsbörserna: Europa sackar efter

Mindre än 30 börsdagar återstår av 1998. Det blir ytterligare ett märkesår i den finansiella historien, som kommer att nämnas i samma andetag som 1929, 1987 och 1990. Det som historikerna mest kommer att minnas blir nog rasets snabba förlopp: hur börserna föll på bred front och kurserna för flera stolta bolag halverades men också hur dramatiskt uppsvinget blev när vändpunkten väl passerats i början av oktober.

Nu är förstås frågan om index kan fortsätta uppåt. För att kunna ge ett svar är det klokt att skärskåda vad som har hänt under de gångna månaderna.

Titta på kartan här intill (se den tryckta tidningen, i nummer 47/1998). Den visar börsutvecklingen i svenska kronor på respektive börs sedan den 1 augusti. Skillnaderna är dramatiska. New York, Tokyo och Hongkong är redan uppe på plus igen. De flesta andra marknader har fortfarande en hel del kvar att ta igen.

Samvariation i krisfas

Under krisfasen från början av augusti till början av oktober skedde nedgången samtidigt på alla börser. Också vändningen uppåt var i stort sett samtidig. Men sedan sticker börserna i väg åt olika håll som en hop barn som ska leka kurragömma. USA har klättrat stadigt och även Europa har återhämtat sig men inte alls lika mycket som New Yorkbörsen. Tokyo har stått stilla.

Välkänt fenomen

Att börserna beter sig så här är ett ganska välkänt fenomen. En amerikansk studie, publicerad 1996 i tidskriften Journal of Investing, visar att korrelationen (samvariationen) mellan olika börser alltid är mycket större när börserna faller än när de stiger. Förklaringen är antagligen att placerarna blir rädda i nedgångsfaser. Många placerare väljer att lämna aktiemarknaden helt och hållet och säljer allt i stället för agera selektivt, alltså att köpa vissa branscher som upplevs som tryggare än andra. I en uppgångsfas agerar däremot placerarna mycket mer sofistikerat, det vill säga de väljer och vrakar mellan olika börser och branscher.

Wall Streets comeback

Visst är det slående hur snabbt Wall Street kommit på fötter igen. Den amerikanska aktiemarknaden är nu, enligt Morgan Stanley Dean Witter, cirka en fjärdedel högre värderad än Europaindex. P/e-talet för 1998 ligger på drygt 24 i USA mot 19,5 i Europa.

Ändå är det USA som har lett börserna tillbaka mot de gamla höjderna. Hur ska vi förklara detta?

USA är hemvist för den största ansamlingen kapitalförvaltande institutioner som finns på denna jord. I orostider tenderar placerarna att dra in tentaklerna och satsa på det som känns tryggt och vant. USA-institutionerna har därför valt att mest köpa amerikanska aktier och obligationer. Och de kan göra det med gott samvete. Amerikanerna tycker – inte utan skäl – att det ser bra ut hemmavid jämfört med i den övriga världen. Ekonomin är i balans, den erfarne Alan Greenspan vakar över konjunkturen och i börsföretagen finns företagsledningar som är måna om aktieägarna.

Framtidstro

Så småningom kommer förstås den amerikanske investeraren åter att söka sig till de internationella marknaderna. Men det sker antagligen först när framtidstron och optimismen är etablerad på allvar igen.

Trots att Europabörserna är billigare än Wall Street har de alltså inte hängt med i uppgången. En förklaring är just att de är så beroende av internationellt kapital. Det utländska (läs amerikanska) flödet till Europa var en av de viktigaste faktorerna bakom uppgången under 1990-talet. I Sverige, Tyskland och Frankrike äger amerikanska placerare en tredjedel eller ännu mer av börsvärdet. Den här andelen lär minska framöver i takt med att pensionsfonder och andra placerare i Europa börjar köpa mer aktier (i dag har institutionerna i Kontinentaleuropa 70–80 procent av sina tillgångar i obligationer).

På litet sikt talar allt för europeiska aktier. Värderingarna är alltså hyggligt låga, konjunkturen stärks successivt och dessutom har vi EMU, som släpper loss en våg av strukturaffärer. Just nu har europeiska bolag ett extra handikapp eftersom euron av allt att döma debuterar som en starkare valuta gentemot dollarn, än många trott.

Konjunkturstyrt

Det finns också en annan aspekt på skillnaderna i börsutveckling under hösten. Trenden går mot allt större fokusering på branschanalys, på bekostnad av länderanalys.

Bildandet av EMU gör ju traditionella landstrategier meningslösa och under hösten har till exempel de stora mäklarhusen i London organiserat om sin aktieförvaltning mot branschfokus.

²Även globalt går utvecklingen åt det hållet, eftersom det i allt högre grad blir så att telekomföretag, biltillverkare och andra börsbolag värderas i relation till konkurrenterna – inte till de andra företagen på samma nationella börs.

Det här är viktigt med tanke på det skede som den internationella aktiemarknaden är på väg in i. Det kommer i hög grad att styras av hur konjunkturklimatet utvecklas i västvärlden. Tillväxten ser ut att mattas ordentligt under 1999, vilket har fått genomslag hos cykliska bolag runtom i världen.

Den här dämpningen av världskonjunkturen förklarar varför stålföretag uppfattas som pestsmittade oavsett nationalitet. Även skogsföretag och biltillverkare har drabbats. Nedvärderingen av banker och försäkringsbolag beror på att placerarna fruktar den nedgångsperiod som kommer på finansmarknaderna och de kreditsmällar som kan vänta om hörnet. När det gäller IT-bolagen är den viktigaste orsaken till kursfallet att branschen varit synnerligen högt värderad.

Vilka branscher har gått bäst då? För det mesta är det »trygga« bolag. Antingen har de inte särskilt stor internationell exponering (detaljhandel) eller är räntekänsliga (bygg och fastighet). De kan också ha produkter som köps oavsett konjunkturläge (läkemedel).