Världen söker vägen till välstånd

Konferenssalen på biståndsorganet Sidas huvudkontor i gamla Konstfacks lokaler i Stockholm är fylld till bristningsgränsen. Det är seminarium om utvecklingsfrågor och på scen finns vinnaren av Nobels fredspris, grundaren av Grameen Bank, Muhammad Yunus. Så långt inget utöver det vanliga.

Men på talarlistan finns avsevärt mindre väntade namn. Som vice riksbankschefen Lars Nyberg och Anders Reveman, hög chef på börsföretaget OMX. I publiken: ekonomijournalister, investment bankers och pr-konsulter. Och där, långt fram, förre ABB-chefen Percy Barnevik – i dag djupt involverad i sitt eget indiska hjälpprojekt Hand in Hand som agerar i indiska byar för att hjälpa fram entreprenörer och på så sätt dra dem ur fattigdomen.

– Det intressanta för mig är att jag kan applicera det jag lärt mig under 40 år i storföretag. Managementtekniken är egentligen densamma. Det handlar om att rekrytera, utveckla människor och förmedla visioner, säger Percy Barnevik när Affärsvärlden talar med honom efter seminariet.

Intresset för hjälpverksamhet och fattigdom har ökat kraftigt de senaste åren. Det kan bero på de goda tiderna i den rika delen av världen. Rikedom sover illa på en bädd av fattigdom, skulle man kunna säga.

2006 blev ett rekordår för den filantropiska verksamheten i USA. Finansmannen Warren Buffett donerade halva sin förmögenhet till Microsoftmiljardären Bill Gates stiftelse, och den brittiske entreprenören Richard Branson överlämnade även han en stor gåva till välgörenhet.

Från officiellt håll har det också gjorts stolta deklarationer. I september 2000 enades FN om en millenniedeklaration för den globala utvecklingen, som bland annat säger att fattigdom och hunger ska halveras till 2015. Det finns totalt åtta mål: alla barn ska gå i grundskola, barndödligheten ska minskas med två tredjedelar, spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas och så vidare.

Löftena ges mot bakgrund av en i dag komplex bild av fattigdomen i världen. Några tydliga framgångssagor finns, men krishärdarna är kanske värre än någon gång förut.

När FN:s jordbruksorgan FAO i höstas presenterade siffror på antalet undernärda människor i världen konstaterades att nästan inga framsteg gjorts. Jämfört med basåret 1990 hade antalet undernärda människor minskat med tre miljoner, till 820 miljoner. Det är klart sämre än under 1970- och 1980-talen. Eftersom vi haft en befolkningsökning ser det bättre ut om vi granskar den relativa andelen undernärda, som minskat från 20 procent 1990 till 17 procent i dag.

Det intressanta i statistiken är dock de betydande regionala skillnaderna. I stora delar av Afrika ökade de undernärdas antal, både i absoluta och relativa tal, medan de minskade i många asiatiska länder, i några fall kraftigt, främst Kina.

Ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att kunna bekämpa hunger och fattigdom. Ser vi utvecklingen över en längre period kommer frågan: Varför utvecklas vissa länder och kontinenter bättre än andra?

Det finns en tydlig skillnad mellan Asien och Afrika. För 50 år sedan ansågs södra och sydöstra Asien vara det stora problemet. Här fanns djup fattigdom och svag ekonomisk utveckling. Afrika gick bättre och ansågs ha en ljus framtid, bland annat tack vare sina stora råvarutillgångar. Vid denna tid var BNP per invånare 25 procent högre i Afrika än i Asien.

Det var ingen tillfällighet att Gunnar Myrdal, den svenska nationalekonomen och sociologen, på 1950- och 1960-talen ägnade femton år av sitt liv åt att studera fattigdomen i södra och sydöstra Asien.

Efter 50 år är rollerna ombytta. I dag är de asiatiska ländernas inkomst i genomsnitt två och en halv gånger större än i Afrika. Det gick hyfsat för Afrika 1950-1973. Sedan har det mest varit utförsbacke. De senaste 20 åren har många länder i Afrika haft en negativ tillväxt, samtidigt som länderna i södra och östra Asien vuxit med 3-6 procent per år.

Jämför vi land för land blir effekten tydligare. För 25 år sedan hade Ghana samma BNP per invånare som Thailand. 25 år senare är Thailands BNP fyra gånger större, medellivslängden 70 år, jämfört med 57 år i Ghana och andelen läs- och skrivkunniga 93 procent jämfört med 58 procent för Ghana. Thailand och Ghana är inga extremer, de är ganska representativa för genomsnittet på sina respektive kontinenter.

Blickar vi framåt verkar klyftan öka ytterligare. Världsbanken gör prognosen att Afrika söder om Sahara, som enda region i världen, kommer att få fler extremt fattiga framöver. Med extremt fattiga menas personer som lever på mindre än en dollar per dag. Det gör i dag 1,1 miljarder människor, eller 20 procent av världens befolkning. Av dessa finns 30 procent i Afrika söder om Sahara, ungefär 320 miljoner människor. År 2015 är de 345 miljoner, eller 50 procent av de extremt fattiga i världen och 2030 nästan två tredjedelar, enligt Världsbanken.

I relativa tal blir siffrorna ännu mer skrämmande, om vi ska tro Världsbanken. Då är 30 procent av afrikanerna söder om Sahara extremt fattiga år 2030, jämfört med 8 procent av befolkningen i Indien och Pakistan, 4 procent i Latinamerika och 1 procent i resten av världen, inklusive Kina. Fattigdomen håller alltså på att bli ett rent afrikanskt problem.

I sitt mastodontverk Asian Drama (1968) varnade Gunnar Myrdal, som fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1974, för övertron på vad frihandel kunde innebära. Han ville också att länderna skulle välja planhushållning. På dessa punkter misstog han sig rejält. Det är just frihandeln och en avreglerad planekonomi som har lyft länderna i Asien ur fattigdomen.

Myrdal är inte ensam om att ha gjort felbedömningar. Utvecklingsekonomi är ett komplext område. Det finns och har funnits mängder med teorier om vad som gör en nation fattig eller rik. En rad faktorer spelar in, inte bara rent ekonomiska som tillgång på arbetskraft och kapital, utan också politiska, sociala, kulturella, religiösa, geografiska och biologiska faktorer.

***

Afrika – fattigdomens hjärta

För att förstå den sorgliga utvecklingen i Afrika behövs en historisk bakgrund. Kanske viktigast: Afrika har extremt dåliga förutsättningar för ekonomisk utveckling på grund av sitt geografiska läge med stora öknar och regnskog, som skär av kontinenten och försvårar transporter. Afrika, liksom Sydamerika, ligger i flera klimatzoner. Det gör inte de kontinenter som haft den bästa utvecklingen, alltså Europa, Asien, Nordamerika och Australien inklusive Nya Zeeland.

Redan Adam Smith, den skotske moralfilosofen som brukar kallas nationalekonomins fader, förstod att Afrika inte hade några goda förutsättningar för välstånd. I sin bok Folkens välstånd (1776) skriver han: “Eftersom vid transport till sjöss en vidsträcktare marknad står öppen för varje slag av industri, än den som transporten till lands ensam kan bereda, så är det helt naturligt vid havskusterna och längs stränderna av segelbara floder, som industri av alla slag börjar förgrena sig och göra framsteg, och ofta är det först lång tid efteråt, som detta uppsving gör sig gällande även i de inre delarna av landet.”

Adam Smith i sin himmel skulle inte bli överraskad om han fick veta att fyra av de fem fattigaste länderna i världen, samtliga afrikanska, saknar kust: Mali, Burkina Faso, Tchad, Niger och Etiopien. Visserligen rinner floden Niger igenom en del av länderna, men den är bara delvis farbar.

Trots att den moderna människan med stor sannolikhet tog sina första steg i Afrika har befolkningstätheten aldrig varit särskilt stor. Villkoren har varit för tuffa. Människan sökte sig därför till andra kontinenter där det var lättare att överleva och hitta användbara växter och djur. Få växter och djur som människan tagit till sig har sitt ursprung i Afrika, alltså grödor, frukter, rötter samt vilda djur som kunde ge kött, mjölk, gödsel, hudar och draghjälp. De flesta växter och djur som vi använder har sitt ursprung i Mellanöstern. Och här uppstod också de första högkulturerna, vid de stora floderna.

I de norra delarna av Afrika uppstod dock tidigt en högkultur kring Nildeltat. Nordafrika, med sina stora spannmålsodlingar, var en viktig del av det romerska riket. Namnet Afrika härstammar för övrigt från en av Roms provinser, med huvudorten Karthago, nuvarande östra Algeriet, Tunisien och norra Libyen. En klimatförändring gjorde att Sahara, som tidigare var bördigt, för cirka 5 000 år sedan blev torrt och obeboeligt för jordbrukare och herdar.

Afrika har därför länge varit delat i en nordlig relativt utvecklad del och en mindre utvecklad och svårtillgänglig del söder om Sahara. Först på 1800-talet blev det allmänt känt hur de inre delarna av Afrika såg ut. När vi talar om problemen i Afrika är det främst staterna söder om Sahara det handlar om. De fem nordafrikanska staterna Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten brukar i utvecklingssammanhang föras ihop med länderna i västra Asien (Mellanöstern). Här är det ekonomiska läget klart gynnsammare eftersom denna region sitter på en stor del av världens oljetillgångar.

Det går inte att komma runt de två företeelser som särskilt kommit att förknippas med Afrika söder om Sahara, nämligen slaveriet och kolonialtiden.

Alla historiska kulturer har använt slavar. Aristoteles, som levde på 300-talet före Kristus och som präglat västerländskt moraliskt tänkande i 2 000 år, lär ha haft 15 slavar. I Afrika fick slaveriet en stor utbredning. Det anses bero på att jorden inte var privatägd. Marken blev därmed ingen källa till rikedom. Därför skaffade sig eliten i stället slavar som kunde säljas. På medeltiden bedrev Maliriket i västra Afrika en omfattande karavanhandel med de islamiska rikena vid Medelhavet, som köpte många slavar. En handelsplats som Timbuktu, i nuvarande Mali, blomstrade och blev ett stort kulturellt och vetenskapligt centrum.

Senare, på 1500-talet och framåt, skulle stormakterna i Europa använda sig av afrikanska slavar som arbetskraft på sockerplantager i Latinamerika och Nordamerika.

Efter industrialiseringen på 1700-talet sökte sig europeiska stater till Afrika och skaffade sig med vapenmakt kolonier. På 1800-talet var varje afrikanskt rike, utom Etiopien och Liberia, koloniserat av britter, fransmän, tyskar, belgare, spanjorer och portugiser. Övertagandet var ofta grymt. Särskilt beryktad för sitt skräckvälde mot den infödda befolkningen blev den belgiske kungen Leopold II vid sin exploatering av Kongobäckenet. Miljön finns skildrad i den klassiska långnovellen Mörkrets hjärta (1901) av Joseph Conrad. Och för några år sedan kom en uppmärksammad bok om Leopold II, Kung Leopolds vålnad (2001) av Adam Hochschild. Omkring 1960 blev de flesta afrikanska staterna åter fria.

Det är svårt att avgöra hur negativt slaveriet och koloniseringen påverkat Afrika, jämfört med Asien som också drabbats. Uppgifter tyder på att Afrika under kolonialtiden i början på 1900-talet hade en klart högre ekonomisk tillväxt än efter frigörelsen. Förklaringen kan vara att länderna använde sig av traditionella inhemska institutioner som respekterade olika egendomsrättigheter och att kolonialmakterna, som var måna om att maximera sina skatter, såg till så att inte fusk och korruption bredde ut sig.

Efter frigörelsen kom en turbulent period av omställningar, som lade grunden till nedgången. Många länder införde olika former av planekonomiska system och mycket makt samlades hos vissa eliter. Det var inte entreprenörer och företagande som uppmuntrades, tvärtom. Ett exempel är Ghana, som fick Nkrumah som president vid frigörelsen. Han motarbetade öppet entreprenörer i sin iver att införa en “demokratisk socialism”, påverkad av utländska intellektuella.

Den socialistiska modellen lockade många i Afrika vid denna tid, vilket inte var så märkligt. Misstron var stor mot de gamla kolonialmakterna och deras marknadsekonomiska lösningar. De sökte något nytt och på 1960-talet var det inte lika självklart vilket system som ger bäst ekonomisk tillväxt. Den sovjetiska ekonomin verkade stark och en inflytelserik amerikansk nationalekonom som Paul Samuelson var osäker på vilket av systemen som skulle stå som vinnare.

Många afrikanska ledare gjorde vid frigörelsen misstaget att beskatta jordbruket så hårt att det blev olönsamt att fortsätta produktionen. Ledarna ville hålla matpriserna nere och bli populära bland väljarna i städerna. Men effekten blev att många flyttade från jordbruket till städerna där det inte fanns nog med industrier som kunde suga upp arbetskraften. Jordbruksproduktionen sjönk och länderna hamnade i en ond spiral med sjunkande tillväxt. De här obalanserna har inte inträffat i Asien och Latinamerika, som kunnat öka sin produktivitet i jordbruket.

Afrika är i ganska stor utsträckning synonymt med dåligt politiskt ledarskap. Det finns ingen kontinent som under så kort tid haft så många usla ledare: Robert Mugabe (Zimbabwe), Omar El Bashir (Sudan), Said Barre (Somalia), Charles Taylor (Liberia), Mengistu Haile Mariam (Etiopien), Idi Amin (Uganda), Kwame Nkrumah (Ghana), Jean-Bédel Bokassa (Centralafrikanska republiken), Mobutu Sese Seko (Konga-Kinshasa), Daniel arap Moi (Kenya). Listan kan göras ännu längre.

Ledarna har inte prioriterat ekonomisk tillväxt utan i stället låtit sig styras av olika särintressen. Flera har sett statskassan som sin egen privata kassa. I Afrika blir man rik på politik, inte på affärer, brukar det heta. När allmänintresset får stå tillbaka för olika särintressen skapas spänningar och sämre ekonomisk utveckling. Det leder inte sällan till strider. Och sådana har det varit gott om i Afrika. Nästan varje land har dragits in i något inbördeskrig. En god ekonomisk utveckling är bästa botemedlet mot krig.

Svåra sjukdomar har alltid härjat i Afrika på grund av klimatet. Att hiv/aids fått en sådan spridning är delvis en effekt av det dåliga ledarskapet. Politikerna har inte prioriterat upplysning och förebyggande vård.

Afrika saknar också förebilder. Lilla öriket Mauritius, öster om Madagaskar, är det enda afrikanska land som haft en bra utveckling, både ekonomiskt och socialt, tack vare satsning på turism och skattefria exportzoner. Mineralrika Botswana, också med en liten befolkning, har varit en stor framgång ekonomiskt, men socialt en katastrof. Den omfattande spridningen av hiv/aids har fått ner medellivslängden till bara 35 år.

De många råvarorna i Afrika har tyvärr inte varit någon särskild fördel för kontinenten. Mest har det gynnat de internationella storföretag som valt att investera på kontinenten. Många internationella storföretag har gjort betydande investeringar i Afrika och ofta fått hög avkastning på projekten, som normalt varit förenade med större risker än på andra kontinenter. Och fortfarande gäller att det kan vara mycket lönsamt att investera i Afrika, om man är riskbenägen och klarar den omfattande byråkratin.

Den infrastruktur, i form av vägar och järnvägar, som byggts upp kring fyndigheterna har varit enkel och främst syftat till att få ut råvarorna till kusterna. Därför har inte Afrika fått ut särskilt många positiva och bestående samhällsekonomiska effekter av dessa investeringar. I dag har Afrika en kraftigt eftersatt infrastruktur och ett stort behov av moderniseringar.
Det mest uppmärksammade svenska projektet i Afrika var Gränges exploatering av en stor järnmalmsfyndighet i Liberia, Lamco-projektet, på 1960-talet. Gränges byggde upp en omfattande social verksamhet runt gruvan, med bostäder, skolor och sjukhus. Tyvärr har det inte hjälpt Liberia särskilt mycket. De senaste 15 åren har landet förötts av två fleråriga inbördeskrig.

Det har genom åren pumpats in stora mängder biståndsmedel i Afrika. Tidvis har den ekonomiska hjälpen varit så stor att den inhemska valutan stärkts och därmed gjort det svårare för exportindustrin att konkurrera. Nu hoppas Afrika mycket på Kina, som jagar naturtillgångar runt om på kontinenten. Men då handlar det inte om bistånd utan om affärer.

I sin bok The White Man’s Burden (2006) visar ekonomen William Easterly att det finns ett omvänt förhållande mellan BNP-tillväxt och bistånd. De länder som fått mest bistånd i förhållande till BNP under perioden 1980-2002 har haft en sämre ekonomisk utveckling än de som fått lite. Listan över de tio värsta svagpresterarna rymmer nästan bara afrikanska länder. Zambia har exempelvis fått bistånd motsvarande 20 procent av BNP och haft en BNP-tillväxt per år på minus 2 procent. På listan över de främsta högpresterarna finns nästan enbart asiatiska länder, bland dem Indien, som fått bistånd motsvarande 0,7 procent av BNP, och haft en årlig tillväxt på 4 procent.

De stora lyften ur fattigdomen har skett utan att bistånd varit involverat. Tack vare globaliseringen uppskattas antalet extremt fattiga sedan 1990 ha minskat med 300 miljoner kineser och 200 miljoner indier. Det är frihandel i kombination med inhemska företagsstimulerande åtgärder som får upp tillväxten och därmed kan minska fattigdomen. Biståndets roll är omdiskuterad. I alla fall har det inte hjälpt Afrika, som fått mest.

***

Södra och östra Asien – många goda exempel

Framgångarna i Asien kan nog i stor utsträckning förklaras med att det länge funnits näraliggande förebilder. Japan blev ett tillväxtunder på 1960-talet. Därefter kom de fyra tigrarna, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore med en spektakulär tillväxt och senare även länder som Thailand, Malaysia och Indonesien.

Kina bytte ekonomiskt system 1978, Indien 1991. De gamla systemen hade gått in i väggen. Kina fick stora problem med sin låga produktivitet och Indien hamnade i en finanskris. Förvandlingen har varit spektakulär. Kina är på väg att återta den ekonomiska maktställning landet hade för flera hundra år sedan. I fjol tog Kina positionen som världens näst största forskningsnation, efter USA, mätt i totala FoU-investeringar.

Världens två folkrikaste länder har gått helt olika vägar för att få upp tillväxten. Kina har valt att bygga på en investerings- och exportdriven tillväxt, medan Indien har prioriterat att få upp den inhemska konsumtionen. De problem man brottas med är också olika. Kina riskerar att överinvestera, medan Indien troligen lägger ner för lite på sin infrastruktur.

Eftersom Kina och Indien är jätteländer finns det fortfarande många extremt fattiga där. Indien har faktiskt lika många undernärda som Afrika söder om Sahara, omkring 200 miljoner människor, enligt FAO. Kina har något färre, 150 miljoner. Antalet väntas minska kraftigt framöver i både Indien och Kina medan det väntas bli ännu fler i Afrika.

De extremt fattiga är utestängda från det mesta. Det gäller inte minst kvinnor i mansdominerade samhällen. Detta upptäckte Muhammad Yunus, ekonom i Bangladesh, utbildad i USA. På 1970-talet startade han ett finansieringssystem för att kunna ge små lån till de fattigaste kvinnorna på landsbygden i Bangladesh. I början på 1980-talet grundande han en bank, Grameen, som erbjöd lån utan säkerhet.

En genomsnittskredit är bara 130 dollar. 97 procent av låntagarna är kvinnor och kreditförlusterna är mindre än 1 procent. Banken ägs av låntagarna och är alltså en form av kooperativ med en blandning av ekonomiska och sociala mål. Verksamheten, som successivt har vidgats, har blivit en stor framgång och belönades i fjol med Nobels fredspris. Men verksamheten har inte varit okontroversiell i Bangladesh, ett av världens största muslimska länder. Bankens filialer har attackerats av islamistiska fundamentalister.

Det är ganska typiskt att detta omtalade system med mikrokrediter, som spritt sig till 100 länder, skapades just i Asien, inte i Afrika. Länder i Asien har alltid varit innovativa i sina försök att få fart på den ekonomiska utvecklingen.

Ett annat exempel på annorlunda fattigdomsbekämpning i Asien är den form av hjälp till självhjälp som en tid engagerat Percy Barnevik. Han är rådgivare till den ideella organisationen Hand in Hand och har dragit i gång en verksamhet i södra Indien som går ut på att skapa jobb genom att göra fattiga kvinnor till entreprenörer. Det kan röra sig om allt möjligt. Några kvinnor som är duktiga på att väva kan gå ihop och köpa ett antal vävstolar och kanske anställa ett par vävare. Andra branscher är mejerier, tegelbruk, juicefabriker, byggverksamhet, grönsaksodling, bagerier, it-träning, tryckerier, cykelreparationer, olika former av detaljhandel.

Kvinnorna får hjälp av konsulter med allehanda ting, som marknadsundersökningar, prissättning, konkurrensanalys. Med en växande skara konsulter, som hjälper ett ökat antal kvinnor, får man en betydande multiplikatoreffekt. På tre år har det skapats 35 000 företag med denna metod och det tillkommer 4 000 nya företag varje månad, enligt Barnevik. Målet är att 1,3 miljoner kvinnor ska få jobb inom fem år i provinsen Tamil Nadu.

– Jag kallar det inte u-hjälp. Människorna ska få hjälp att lyfta sig själva, lån i stället för bidrag. Det är inte finansieringen som är flaskhalsen. Svårigheten är att få fram personer som kan träna och stödja kvinnorna, säger Percy Barnevik.

Barneviks modell har väckt uppmärksamhet, både i Indien och internationellt. Tre andra provinser i Indien, Maharashtra, Rajasthan och Bihar, vill att han sätter upp en motsvarande verksamhet, liksom en provins i södra Kina, Yunnan. Mer konkret är ett projekt i Sydafrika och ett i Afghanistan. I Sydafrika håller 30 indier på att lära upp 1 500 lokala biståndsarbetare som sedan ska träna 400 000 afrikanska kvinnor. Målet är att skapa 1,3 miljoner nya jobb inom tre år. I Afghanistan finns också indier för att bygga upp en motsvarande verksamhet. Målet är att det ska ge 2 miljoner nya jobb inom fem år.

***

Latinamerika, Mellanöstern och Östeuropa – blandade framgångar

Om Asien är kontinenten som går åt rätt håll i fattigdomskamp och Afrika är den stora besvikelsen så ligger Latinamerika någonstans mitt emellan med blandade framgångar i sin fattigdomsbekämpning. Det mest utsatta landet i regionen är Haiti, där halva befolkningen betraktas som undernärd. Det är bara de fattigaste länderna i Afrika som ligger lägre. Den bästa ekonomiska utvecklingen har Chile haft. Grunden lades av den brutale generalen Augusto Pinochet som tog makten i en militärkupp 1973. De marknadsreformer som gjordes har lett till en snabbare tillväxt än någon annanstans i regionen. Andelen fattiga är obetydlig.

Det kommuniststyrda Kuba har haft en usel tillväxt men ligger högt på den välfärdlista där man även beaktar sociala faktorer som hälsovård och utbildning, Human Development Index. På den listan har Kuba bara fyra länder före sig i regionen: Argentina, Chile, Uruguay och Costa Rica. Kuba ligger på 50:e plats i världen och räknas till gruppen högt utvecklade.

En problematisk region på många sätt är Mellanöstern inklusive Nordafrika. Det är islams kärnområde och här finns stora olje- och gasfyndigheter. Egentligen finns bara ett fattigt land, Jemen, även om flera är förödda av krig, främst Irak. Regionen har en stor potential att utvecklas, på grund av sina stora naturtillgångar. Men en konservativ syn på teknisk utveckling och kvinnans underordnade ställning gör att regionen inte kan gå för full maskin. I FN:s sammanställning över jämställdheten, Gender Empowerment Measure, är det bara muslimska länder i botten. I ett inflytelserikt land som Saudiarabien, världens största oljeproducent, har inte kvinnorna rösträtt och 20 procent av befolkningen kan inte läsa och skriva.

Bland välutbildade i regionen finns en frustration över att det saknas tillräckligt med kvalificerade jobb. Många känner sig misslyckade och riktar sin vrede mot andra som har det bättre. Därmed skapas grogrund för extrema terrorgrupper. Det går att skapa välstånd i regionen, vilket Israel visat. Här finns flera framgångsrika högteknologiföretag, bland annat världens största tillverkare av generiska läkemedel, Teva.

I övergångsekonomierna, som de gamla öststaterna numera kallas, finns heller inte särskilt många extremt fattiga, med några undantag: Tadzjikistan, Uzbekistan och Armenien, alla i Asien. Det fattigaste landet i Europa är Moldavien, som var en välmående vinproducent i gamla Sovjetunionen. När planekonomin föll sönder gick det också utför för lilla Moldavien, som ligger insprängt mellan Rumänien och Ukraina. Nu är levnadsstandarden lägre än i ett land som Bolivia, ett av de fattigare länderna i Sydamerika.

***

Framtiden – farliga klyftor

För världen som helhet är Världsbanken ganska optimistisk i sina långsiktiga prognoser. Fattigdomen kommer att minska som följd av den ökade tillväxten. År 2030 kan de extremt fattiga vara nere i 4 procent av världens befolkning, mot 20 procent i dag. Men det finns orosmoln.

Främst gäller det de ökade inkomstklyftorna, i centrala länder som USA och Kina. Graden av ojämlikhet brukar mätas med den så kallade Ginikoefficienten, där 0 betyder att alla har samma inkomst och 1 att en person har alla inkomster. Det är optimalt att ligga i intervallet 0,25-0,40 enligt forskning på området. Då får man en stabil ekonomisk tillväxt. Hamnar värdet lägre saknas motiv att jobba och tillväxten stannar av, ligger värdet högre finns risk för social och politisk oro vilket också hämmar tillväxten. De nordiska länderna ligger alla kring 0,25, fattiga afrikanska stater kring 0,60.

I USA har inkomsterna för höginkomsttagarna dragit i väg rejält. För 30 år sedan var Ginikoefficienten i USA 0,40, i dag är den 0,47. Medelinkomsttagaren i USA har inte fått det bättre de senaste decennierna. Däremot har det blivit en betydande förbättring för de extremt rika. Mellan 1980 och 2004 ökade inkomsterna för de 1 procent rikaste hushållen med 135 procent. Under samma tid minskade reallönen för en vanlig arbetare med 1 procent.

“Varje nation, även en med så höga inkomster som de i USA riskerar sin grundläggande karaktär om den tillåter sina invånares levnadsstandard att stagnera”, skriver Benjamin Friedman, professor i ekonomi vid Harvard, i sin bok The Moral Consequences of Economic Growth (2006).

Å andra sidan efterfrågas i USA numera även annorlunda, välbetalda tjänster.

Financial Times berättade nyligen om en välutbildad it-expert på ett bioteknikföretag som bytt karriär och i stället startat butler-verksamhet för superrika. En butler i USA kan tjäna 100 000 dollar per år.

Även i Kina ökar inkomstklyftorna. Ginikoefficienten är ungefär som i USA. Skillnaden i levnadsstandard mellan de snabbväxande storstäderna vid kusterna och byarna i inlandet är stor. Risken är att det blir en okontrollerad flykt från de fattiga byarna i inlandet till slumliknande områden vid kusterna.

Vidgade löneklyftor, pressen nedåt på medelsklassens löner och tuffa strukturförändringar på grund av allt hårdare konkurrens kan leda till ökade krav på protektionistiska åtgärder, för att rädda jobb i den rika världen. Det kommer att hämma tillväxten och därmed fattigdomsbekämpningen.

Friedman framhåller i sin bok att det bara finns tre sätt att öka levnadsstandarden i ett land: tillföra fler resurser, använda ny teknik samt nyttja existerande teknik och resurser effektivare. Han upprepar vad Adam Smith sade för 230 år sedan.

Klimatfrågan oroar många. Växthusgaser från förbränningen av kol, olja och gas ökar den globala uppvärmningen och ökningen är störst i den fattiga världen, särskilt i Kina. För kineserna finns värre problem än klimatfrågan. Varje år dör omkring 5 000 kineser i olika kolgruvor och luften är mycket dålig på många håll. När Kina blir rikare kommer alltmer att satsas på miljövård. Landet kan då skaffa allt bättre teknik och få ned sina utsläpp. Därför behöver vi inte se nattsvart på framtiden.

____________________________

Över en miljard extremt fattiga

Vi kan dela in världens 6,5 miljarder människor i olika inkomstskikt. Längst ned finns de extremt fattiga, de som lever på mindre än en dollar per dag. De är ungefär 1,1 miljarder.

Sedan kommer gruppen fattiga på 1,6 miljarder. De lever över existensminimum, på ungefär två dollar per dag, men har ständiga ekonomiska bekymmer. De båda grupperna fattiga utgör drygt 40 procent av världens befolkning.

I en annan stor grupp på 2,7 miljarder människor finns medelklassen, dock inte medelklass med den rika världens mått. Inkomsterna ligger på några tusen dollar om året och de flesta bor i städer. De kan både ha bil och toalett inomhus.

Höginkomstvärlden är ungefär 1 miljard, 15 procent av jordens invånare. Här finns alla i den rika världen men också en växande skara från den fattiga världen. Både Kina och Indien har numera åtskilliga miljonärer och till och med miljardärer, i dollar räknat.

I det övre skiktet ståtar de extremt rika. Om vi ser till förmögenhet så finns det 14 miljoner människor i världen som har nettotillgångar, tillgångar inklusive fastigheter minus skulder, på över 1 miljon dollar.

500 personer har nettotillgångar på minst 1 miljard dollar. Bland dem finns en indier, stålmagnaten Lakshmi Mittal, världens femte rikaste person, god för 24 miljarder dollar.

________________________________

Behövs bistånd?

Hur ska den rika världen hjälpa den fattiga världen? Det har varit ett trätoämne i många år. Den som önskar fördjupa sig i frågan rekommenderas två nyutkomna böcker, båda tankeväckande och intressanta.

Jeffrey Sachs, professor i ekonomi vid Harvard, har skrivit “Slut på fattigdomen” där han pläderar för ökad bistånd från den rika världen, särskilt USA, som ger ganska lite i förhållande till BNP. Han vill ha en storsatsning på sjukdomsbekämpning i Afrika och påminner om att 10 000 afrikaner dör varje dag i aids, tuberkulos och malaria! Sachs tror på stora projekt och hjälpte den tidigare FN-chefen Kofi Annan med millenniedeklarationen, som bland annat går ut på att halvera fattigdomen till 2015. Det behövs både ökad handel och bistånd för att utrota fattigdomen, menar Sachs.

Sachs har fått hård kritik av en annan amerikansk professor i ekonomi, William Easterly på New York-universitetet, tidigare 16 år på Världsbanken. I sin bok “The White Man’s Burden” visar han hur många biståndsprojekt gått snett. Han varnar för stora planer, typ millenniedeklarationen. Vi har sett dem förr, de fungerar inte, göder mest konsulter och tjänstemän, menar han. I stället för pampiga allmänna deklarationer med många diffusa mål vill Easterly ha konkreta projekt med entydiga mål. Och han vill att det ska vara fokus på vad som uträttas, inte på vad som satsas. Nu finns en fixering vid hur stor BNP-andelen som går till bistånd ska vara.