Världen klarar handelshaveriet

Om man så här i EM-tider skulle drista sig till att beskriva WTO-förhandlingarna om ett nytt handelsavtal som ett häcklopp så är det bara att konstatera att det tog en vansinnigt lång tid för alla deltagare att ta sig ur startblocken. Det tog en mindre evighet att ta sig till första häcken. Och väl framme vid den så stöp alla löpare som furor.

För mitt i den stekheta svenska sommaren kom beskedet att förhandlingarna om ett nytt internationellt handelsavtal, den så kallade Doha-rundan, hade brutit samman. Det var visserligen ett relativt väntat besked eftersom det gnisslat mer än en gång under den här fem år långa förhandlingsrundan. Men efter en del positiva kommentarer under våren fanns det många som hoppades att man trots allt skulle ro det hela i land. Nu går i stället diskussionen varm kring vems fel det var att diskussionerna havererade. Vilka som är de stora förlorarna. Vilka effekter det får på världsekonomin och handeln.Och om det finns möjligheter att trots allt nå ett nytt handelsavtal.

De flesta har pekat ut USA:s och dess ovilja att sänka sina jordbrukssubventioner som den stora boven i dramat. Det är visserligen formellt en korrekt beskrivning av förhandlingsläget vid haveritillfället. De amerikanska förhandlarna hade egentligen inget mandat att röra sig på jordbruksområdet vilket gjorde ytterligare diskussioner meningslösa. Men som bland andra Kommerskollegiums tidigare WTO-verksamme chefekonom Håkan Nordström konstaterar så var entusiasmen kring förhandlingarna sval redan från början.

– Det fanns egentligen ingen som ville börja den här förhandlingsrundan och när man inte kunde komma överens om jordbruket så stöp hela processen. Om man kommit överens om jordbruket så hade det troligen varit nedförsbacke i de övriga diskussionerna, hävdar Håkan Nordström.

De industrialiserade ländernas stöd till jordbruket är som alltid den stora stötestenen i internationella handelsdiskussioner. Den här gången mer eller mindre råkade det vara USA, som med ett kongressval i faggorna, inte ville/kunde kompromissa.

Ett ytterligare problem var att WTO bakade in så många frågor i förhandlingsrundan. Taktiken var att genom ett brett grepp på handelsfrågor rörande jordbruk, industrivaror och tjänster skapa utrymme för kompromissande. Det visade sig vara en felaktig förhoppning och många betydligt lättare men ändå viktiga handelsöverenskommelser har därför inte heller kommit till stånd.

De stora förlorarna på uteblivna överenskommelser är u-länderna. Nu går troligen de stora handelsländerna vidare med bilaterala förhandlingar.

– U-länderna är då de minst intressanta att förhandla med, säger Håkan Nordström.

Dessutom talar det mesta för att villkoren för jordbrukshandeln inte kommer att förändras speciellt mycket nu när trycket att komma överens har bortfallit. Något som också påverkar de fattigaste ländernas ekonomier negativt.

Effekterna på världshandeln i övrigt är i stort sett omöjliga att kvantifiera. Troligen är den negativa effekten, i alla fall på kort sikt, förhållandevis liten.

– Man kan ju konstatera att globaliseringen har kommit ändå och att tullarna har sänkts på många områden under de senaste åren, säger SEB:s chefekonom Klas Eklund.

Under de fem år som Doha-rundan pågått har den globala handelstillväxten varit rekordhög. Trots att inget avtal har funnits. Regionala avtal mellan de stora handelsblocken kommer också att vara betydligt lättare att få igenom nu. Något som i sig är positivt för världshandeln.

På längre sikt kan det dock uppstå problem. Utan ett handelsavtal riskerar WTO att förlora mycket av sin pondus och makt.

– Det är en institution som är helt unik i världen genom att man har muskler att genomdriva sina beslut och tvinga länder att följa de avtal som man har skrivit under. En tiger med vissa tänder och om WTO försvagas så drabbar det främst de fattiga länderna, konstaterar näringsminister Thomas Östros.

Risken är också betydande att de protektionistiska tendenserna i världen stärks. USA brottas med ett gigantiskt handelsbalansunderskott och många i den amerikanska kongressen förordar redan olika typer av handelshinder för att delvis komma till rätta med problemet. I EU har vi under senare tid sett åtgärder mot såväl textil- som skoimporten. Sverige är som medlem i EU styrt av

EU:s handelsavtal. Med ett stukat WTO förlorar också frihandelsvännerna i världen en viktig allierad i och med att man alltid kunnat peka på de regler och sanktionsmöjligheter som organisation har.

Optimisterna tror dock att det fortfarande finns möjligheter att nå ett avtal och att sammanbrottet av Doha-rundan är den kris som får parterna att verkligen se över sina positioner. USA och Brasilien, två av nyckelspelarna, har redan tagit förnyade kontakter med varandra. Men det är bråttom att komma till skott. I juli nästa år löper det förhandlingsmandat ut som president George W Bush har fått från den amerikanska kongressen. Presidenten har själv konstaterat att ett nytt avtal måste finnas i februari för att det ska hinna behandlas av kongressen innan dess.

– Den praktiska deadlinen för att ett nytt avtal ska komma till stånd är nog i december, tror Håkan Nordström.

Med så snäva tidsramar, fem år av förhandlingar utan framgång och en i det närmaste helt död handelsdiskussion är det svårt att förstå hur ett avtal ska komma till stånd. Det viktigaste skälet till pessimism är dock att höstens kongressval i USA till en del kan bli en tävlan om vilka kandidater som är mest protektionistiska.

Det talar för att ett nytt internationellt handelsavtal inte kommer att vara någon prioriterad fråga i USA i närtid. I stället riskerar frågan om en ny förhandlingsrunda att hamna på nästa amerikanska presidents bord. Då blir tidsperspektivet att det dröjer mer än två år innan frihandelsdiskussionen åter blir en global fråga.