Vargen kommer! Eller?

Det har hänt ibland under min karriär på finansmarknaden att jag har ropat ”Vargen kommer!”. Det kan ha varit varningar för någon typ av finansiell tillgång eller makroekonomiska skeenden i om­världen som jag har tyckt varit oroväckande. Någon gång har det också handlat om bolån. Fostrad i en finansiell miljö med en historia av såväl devalveringar som hög inflation och fastighetskrascher har jag vid ett par tillfällen förordat låsta boräntor – ofta därför att styrräntan ­(Riksbankens reporänta) har uppfattats som historiskt låg och för att inflationsutsikterna har varit ogynnsamma – jag har alltså bedömt att ­risken var stor att inflationen skulle öka, att räntorna därför skulle stiga och rörliga bolån bli dyrare.

Med facit i hand har jag haft fel, i alla fall beträffande bolånen. Jag låste större delen av mina egna bolån på fem år för ett par år sedan och kan nu konstatera att det hade varit billigare att ligga kvar med rörliga räntor. Vargen dök aldrig upp.

Så jag tänker inte skrika varg denna gång. Men jag vill i alla fall visa att vargen inte är utrotad. För närvarande skiljer det ungefär 0,7 procentenheter mellan att teckna ett rörligt bolån på tre månader och femårigt; i skrivande stund 2,38 jämfört 3,08 procent för att vara exakt. Detta är listpriser. Av egen erfarenhet vet jag att det går att pruta så man kan säkert komma ner lite till.

Vad avser Riksbankens styrränta på 0,25 ­procent så har den inte varit så låg sedan 1900-talets början. Den kan för all del sjunka ytter­ligare, en del ekonomer tror det, men vid noll är det i praktiken stopp även om uppfinningsrikedomen hos dagens centralbankirer inte ska underskattas. Anledningen till de låga styrräntorna i Sverige och ECB är kombinationen av obefintlig inflation och svag efterfrågan. ­Lutningen på räntekurvan är varken speciellt flack eller speciellt brant, det vill säga att de 0,7 procent extra man betalar för att låsa räntorna på fem år historiskt sett är en ganska normal merkostnad. Det låter ju som om man ska ligga kvar med rörligt då – precis som 55 procent av befolkningen redan gör och drygt 70 procent av dem som tar nya bolån väljer att göra.

Dock – och det är här man kan se spår av vargtassar i snön – så ser det annorlunda ut på andra ställen i världen. I USA ser man starka tecken på återhämtning och de flesta prognosmakare tror att den amerikanska centralbanken Fed kommer höja styrräntan nästa sommar. Historiskt har stigande, och för all del sjunkande, amerikanska räntor haft starka tendenser att så småningom smyga sig in i europeiska och därmed även svenska räntor.

Samtidigt vet vi att såväl ECB som Riksbanken kämpar med näbbar och klor för att få bukt med den låga inflationen – på flera håll faktiskt ren deflation – och så småningom kunna normalisera styrräntorna mot det som fortfarande uppfattas som en över tiden normal reporänta runt 3–4 procent. Vi vet dessutom att Riksbanken, finansdepartementet, Finans­inspektionen och andra myndig­heter starkt ogillar såväl de svenska hushållens höga skuldsättning som skuldbergets sammansättning; man skulle önska sig en starkare amorteringskultur samt en större andel bolånetagare med bundna räntor och naturligtvis en lägre skuldbörda generellt. Politikerna är inte pigga på att konkretisera hur man vill gå till väga – det är valtider nu och ingen av de potentiella åtgärderna ger några röster, snarare tvärtom. Men åtgärder kommer, var så säker.

Räntorna har sjunkit under i stort sett 20 år. En hel generation är uppfostrad i en vargfri miljö med ständigt lägre räntor och nu är den i stort sett så nära noll den kan komma (även om reporäntan sjunker till noll, eller rentav blir svagt negativ, så kommer inte boräntan bli det). Konjunkturen ser osäker ut. Visst, de femåriga boräntorna kan kanske gå ännu något lägre fram till jul. Men hur mycket? Är det värt att vänta?

I en perfekt storm.

Höjd skatt på bankerna och höjd skatt på snus.

Jag sitter inte i vinnarhålet.

nullnull