Varför rösta bort vårt älskade kungahus?

KRÖNIKA. Det sägs att Jan Stenbeck i början på 1990-talet brukade berätta för sina kompisar i New York att hans syster var utrikesminister och han själv ägde en tv-kanal. I samma land.

”Oops, vi visste inte att Sverige var en banan-republik”, kunde svaret bli.

Men det är ju Sverige inte heller. Det är en blåbärsmonarki.

Nu vill somliga ställa till folkomröstning för att avskaffa den. Republikanska föreningen gav sin målsättning till känna på DN Debatt (3/11) i en intressant text som andades… ja frågan är vad. I debattartikeln konstaterades att det finns stöd för republik i de flesta partier. ”Ledamöter från sex av åtta riksdagspartier har i år lagt förslag i republikansk riktning.” I nästa andetag konstaterades att de politiska partierna bara anser sig kunna förlora röster på att driva frågan.

Så varför ger sig föreningen för republikaner i kast med frågan? Det är aningen gåtfullt, med tanke på vad som sen anförs: Förtroendet för kungahuset ökar. Och i SOM-institutets undersökningar har stödet för republik minskat två år i rad. Det tycker Republikanska föreningen är omodernt.

Nu ser föreningen ”självkritiskt” på sina strategier för att avskaffa monarkin. Eftersom de politiska partierna med all sannolikhet inte kommer att ”våga gå före” och lagstifta om ett nytt statsskick, vill föreningen ha en folkomröstning.

Hela texten andas en så djup troskyldighet. Handlar det verkligen om att partierna är fega? Är det sannolikt att svenskarna kan väckas till republikanism? (Mejla inte, jag vet att det är en anglicism.) Är en folkomröstning en bättre mätare på människors värderingar än vad artikel­författarna kallar ”invand sedvänja” och tradition?

Jag tror inte det. I själva verket är det sannolikt som amerikanen säger: If it ain’t broken, don’t fix it. Om svenskarna såg det svenska kungahuset som ett hinder för verklig demokrati, skulle de inte för länge sen ha signalerat det i opinions­undersökningar? Skulle inte de sex partierna i så fall ha drivit frågan om republik och landat den? Och om kungahus och monarki var en black om foten, skulle inte världens modernaste land ha gjort sig av med dem långt före den 3 november 2017?

Tänk om det tvärtom är så att svenskarna, kanske inte artikulerat, kanske inte alltid medvetet, men trots allt tycker att monarkin har tjänat Sverige väl? Vi har en regent som suttit så länge på den svenska tronen att han, enligt de källor som är överblickbara för amatörhistoriker, är den monark som suttit längst i landets historia. Och för den som följer den aktuella Netflix-dokumentären The Royal House of Windsor, står det klart att inte bara drottning Elizabeth utan även Carl XVI Gustaf följt den kungliga devisen: överlev. Genom politiska stormar, nationella trauman, familjehaverier och oerhört långa dagar och år av pliktuppfyllande och representation – överlev, till varje pris. Det är vad Elizabeth II gjort för Storbritannien och vad Bernadotterna gjort för Sverige.

Om republikanerna ville stiga ned från sina höjder skulle det vara möjligt att diskutera vad kungahuset betyder för att representera Sverige utomlands. I länder utan monarki finns, hur konstigt föreningen än tycker att det är, ofta ett enormt stort intresse för att inte säga sug efter symboliken i en kungafamilj. Och för den som har till jobb att sätta Sverige på kartan, finns ­säkerligen en stor lättnad över att inte behöva lära upp nya statschefer vart fjärde år.

Kungahuset har en unik roll att spela också i den nationellt komplicerade situationen med den stora mängden nyanlända i Sverige. De är en institution, som arbetar för att hålla ihop nationen och representera alla.

Detta kan helt enkelt vara den tysta kunskap som svenskar i gemen besitter.

Dekadensen peakar

Nu är det dags för julskyltning. Och det är svårt att förstå att det går någon nöd på gamla Europa när man ser att det italienska designerparet Dolce & Gabbana fått äran att designa julen – på Harrods. Eller så är det bara ett tecken på att den gamla vanliga dekadensen peakat. Snyggt kommer det att bli, i alla fall.