Varför är eurofilerna plötsligt så tysta?

Häromveckan var jag bortrest i fem dagar. När jag kom hem hade Stefan Ingves satt minus framför räntan, ­Margot Wallström påstods ha lagt sig platt för Putin och Anders Borg hade ringt Expressen för att tala om att han hade gjort detsamma för Dominika Peczynski.

Jag hade tänkt vara i Rom en vecka i april, men nu är jag inte säker på att jag vågar. Kanske är det lika bra, för det mesta i Europa börjar te sig precis på det sätt som vettiga människor varnade för, redan för 15 år sedan.

Minns ni hur det var? Alla dessa eurofiler som trumpetade Beethovens nia dagarna i ända? Nu skulle europeiska bröder och systrar inte längre nöja sig med en artig omfamning, som på vilken släktmiddag som helst. Nej, vi skulle flytta in hos varandra, öppen planlösning, gemensam sovsal och antagligen ett av de där hippa badrummen med glasväggar, så att inget gick någon förbi. För att riktigt cementera familjekärleken skulle alla bröder och systrar – fattig som rik, strävsam som lättjefull – lägga alla sina pengar i en gemensam hög. Lire, D-mark, franc och drachmer, allt skulle bli euro.

De som undrade om det verkligen var en så klok tanke brännmärktes som åsiktsfränder med kommunister och nazister.

Det var en märklig tid, för det var som om studentpolitiker hade tagit över den riktiga politiken. Och inte de roliga studentpolitikerna. Inte Pilsnerpartiet Orgius, eller Envoys asså liksom vettu va. Det var de gravallvarliga, idealistiska, ideologiska, förnumstiga studentpolitikerna som satte tonen.

Invändningarna mot att låsa in européerna i ett kollektiv och kasta bort nyckeln, bottnade i en misstanke om att det nog inte var ett bra sätt att skapa harmoni. Däremot tedde det sig som ett idealiskt sätt att skapa bråk. Ingen komplicerad tanke: Var och en som upplevt hur mycket enklare det blir att älska sina barn när de har flyttat ut, och inte ständigt blockerar badrummet, begriper den. Men inte eurofilerna.

Så gick det som det gick.

Ingen, utom de som verkligen måste, tror förstås att det är EU:s fel att Grekland kollapsar. Det är grekernas fel. De har jobbat på det i minst 70 år. Visst har euron förvärrat det hela, men det euron verkligen bidragit med är att göra en vanlig ekonomisk katastrof till storpolitiskt sprängstoff.

Utan euron skulle grekerna haft svårt att skylla ifrån sig. De skulle antagligen ha varit tacksamma för all hjälp de fick. Med euron öppnar sig i stället möjligheten att skylla allt på snåla nazityskar och EU:s bankirer. Plötsligt har det blivit en skyldighet för alla andra att betala Greklands misskötsel. Helst så att den kan fortsätta. Och oavsett hur många miljarder som pumpas in föder hjälpen bara bitterhet och hat mot dem som hjälper. Varje efterskänkt tysk miljard gör, i grekiska ögon, hitler­mustaschen tydligare på Angela Merkels överläpp.

I Tyskland växer samtidigt föraktet mot grekernas fräcka opålitlighet. I andra krisdrabbade länder, som står sitt kast, växer oviljan både mot Grekland och Tyskland. I EU:s östra stater finns ingen förståelse för varför de ska betala greker, som har bättre villkor än de själva. På alla håll är det skördetid för extrempartier till höger och vänster. I Storbritannien väntar antagligen en folkomröstning. Eftersom eurofilernas politik har resulterat i precis det konfliktfyllda kaos som brittiska euroskeptiker befarade för 15 år sedan, kan resultatet mycket väl bli att britterna lämnar unionen.

På bara 15 år har alltså ett gäng eurofila studentpolitiker tvingat fram det värsta i Europa. Själva har de diskret dragit sig undan.

Vad kan de ha för sig? Nynnar de fortfarande på Beethoven? Eller sitter de på sina kammare och visslar på ett lämpligt parti ur Wagners Ragnarök?

Bevare oss! Men vem?

I tider med goda förutsättningar och lysande utsikter, som för 15 år sedan, verkar politiker nästan alltid gå vilse i önskedrömmar, tokprojekt och medelmåttighet. Det är möjligen en aning för Heidenstamskt – ”driv oss samman med gisselslag” – att hoppas att det nuvarande europeiska allvaret ska föda något bättre. Men något måste man ändå tro på, antar jag.