Värdet av det bisarra

Jag vet inte om ni läste i Dagens Nyheter om Emelie Mire Åsell, den ickebinära personen. Hen uppfattar sig varken som kvinna eller man, men omvärlden är motsträvig. ”För Mire”, förklarade DN, ”är ett problem att bli kallad hon eller tjej, vilket händer även efter att Mire vid upprepade tillfällen har förklarat att hen är det korrekta pronomen (sic) för Mire.”

Anar man inte en aningen bristfällig förståelse av elementär psykologi här? Människan är förvisso en komplex varelse, som Mire gör tydligt. Men människan är samtidigt en simpel varelse, som till exempel kan ha svårt att motstå att retas med någon som, av allt att döma i tredje person, ”vid upprepade tillfällen” propsar på korrekt titulatur.

Låt oss ändå hoppas att Mire inte ger upp sin kamp för ett vagt pronomen. Som Monty Python en gång, på ett ungefär, diktade om en angränsande ambivalens: ”Det finns inget en agnostiker inte kan göra, om hen bara är tillräckligt osäker på om hen tror på något eller inte.”

Om ni hade oturen att missa DN:s artikel vet ni ändå vad jag talar om. De senaste två–tre åren har det knappast gått en helg utan att åtminstone någon av landets större tidningar haft en text om en könsöverskridande eller könssvävande personlighet. Det hör till modernt fredagsmys. Bakom den nyetablerade traditionen ligger förstås de allra finaste journalistiska dygderna: solidaritet med de svaga och förtryckta, rättvise­patos, lidelse för tolerans och en vilja till en bättre värld.

Allt detta. Plus en välutvecklad näsa för värdet av det bisarra.

Det finns ju trots allt en elefant på redaktionen, som ingen vill låtsas om: De här reportagen har en lång tradition. De bygger på samma principer som när ambulerande nöjesfält åkte runt och visade upp tvehövdade kalvar, skäggiga damer, sjöjungfrur, siamesiska tvillingar, pygméer, kannibaler och varulvar. När den verksamheten blomstrade, var en vanlig förevändning att det i själva verket handlade om vetenskap. Folkbildning, biologi och antropologi.

Den ursäkten fungerade rätt bra, för vetenskapen var högt respekterad då. I dag är förevändningen i stället den heliga rätten att fullständigt fritt få forma sin egen identitet. Den förevändningen fungerar också alldeles utmärkt. Varje antydan om att det rör sig om sensationalism, ett gottande i det kuriösa, kan bemötas med rasande indignation. All kritik är en kränkning av en redan utsatt individ.

Jag skulle gärna se en undersökning av skälen till att folk i allmänhet läser artiklar av det här slaget, om en sådan undersökning gick att göra. Det är möjligt att de främsta drivkrafterna är idealism och samhällsengagemang. Men det är också oemotståndligt att glo på det aparta. Särskilt när vackra ursäkter gjort gloendet till en politisk dygd.

Det här vore inte mycket att orda om, om det bara rörde sig om en nypa medial krydda. Jag tror till exempel inte att särskilt många av de uppvisade avvikarna i någon egentlig mening utnyttjas av medierna. Många av dem verkar slipade. De är snarare narcissister i symbios med journalisterna. Och kanske blir resultatet verkligen större tolerans och mindre tjockskallighet. Gott så. Men när själva poängen med det offentliga samtalet blir ”normkritik” av ett slag som gör det avvikande till det centrala, händer något mer.

Det är svårt att få någon att lyssna på en dikt av Vilhelm Ekelund, eller en propositionstext, om uppläsningen sker bredvid damen utan underkropp och bläckfiskpojken. Om inget är för besynnerligt för offentligheten, stjäl helt enkelt det bisarra all uppmärksamhet. Till slut styrs offentligheten från Kiviks marknad.

Johan Hakelius är författare och ­kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.

Glädjedödare från väst

Sverige har inte haft ett olympiskt sommarspel sedan 1912 och inget fotbolls-VM sedan 1958. Alla begriper varför. Men när Telia nu leder vägen för att harmonisera svenska mutrutiner med omvärlden, hade vi kanske en chans att köpa ett mästerskap om några år. Då kommer amerikanerna och förstör allt. Typiskt.