VÄRDEPAPPERISERING: Välkommen reform

Efter att ha dragit frågan i långbänk i sex år lade regeringen i förra veckan en proposition på riksdagens bord om värdepapperisering i Sverige. Enkelt uttryckt innebär denna finansieringsteknik att homogena fordringar med betalningsflöden – till exempel bostadslån, kontokortskrediter eller leasingavtal – paketeras och säljs till ett skräddarsytt specialföretag som emitterar obligationer på kapitalmarknaden. Eller med andra ord: fordringsstocken omvandlas till värdepapper. Därav namnet.

Företeelsen är vanlig utomlands, i synnerhet i USA. Enligt propositionen uppgick volymen i USA till över 640 miljarder dollar 1998. Utanför USA var motsvarande volym 158 miljarder dollar. Svenska kreditgivare har däremot inte utnyttjat möjligheten i någon större omfattning och de som har gjort det, till exempel bostadsinstituten SBAB och SEB Bolån, har gjort affärerna utomlands.

Hög kapitalkostnad

Skälet till den låga aktiviteten är att enligt gällande regler drabbas värdepapperisering av kapitaltäckningskrav, vilket inte är fallet i andra länder. Det gör att kapitalkostnaden har blivit för hög i Sverige för att tekniken ska vara konkurrenskraftig. Samtidigt är det inte heller problemfritt att göra affärerna utomlands. Bland annat brukar det sägas att advokatkostnaderna blir så höga att detta i sig är en hämmande faktor.

Regeringen vill nu ta bort den svenska konkurrensnackdelen genom att specialföretagen blir undantagna från lagen om finansieringsverksamhet och slipper kapitaltäckningskrav. Förutsättningen är dels att fordringar köps vid enstaka tillfällen; dels att verksamheten inte finansieras genom löpande upplåning från allmänheten.

Att verksamheten undantas från kapitaltäckningsreglerna beror på att den inte anses medföra några potentiella risker för det finansiella systemet. Regeringen hävdar att verksamheten rent av kan bidra till att öka stabiliteten i det finansiella systemet genom att omfördela kreditrisker i ekonomin, från banker och andra kreditinstitut till bolag och institutioner vars påverkan på det finansiella systemet inte är så stort.

Sannolikt finns det även andra samhällsekonomiska vinster. Det är inte omöjligt att kapitalkostnaden blir lägre, eftersom finansinstituten kan öka sin kreditkapacitet med oförändrad kapitalbas. En annan positiv effekt bör bli att det blir lättare för nya kreditgivare att etablera sig på marknaden, eftersom kapitalbehovet inte blir lika stort.

Det är inte omöjligt att värdepapperisering medför en ökad grad av specialisering, där de traditionella mellanhandsinstituten koncentrerar sig på kreditgivningsprocessen och sedan förmedlar krediterna vidare till andra.Finansinstituten får större möjligheter att vikta om sina kreditportföljer samtidigt som placerare får chansen att investera i tillgångar som tidigare enbart legat i kreditinstitutens balansräkningar. Ofta förstärks kreditvärdigheten med hjälp av kreditriskförsäkringar, vilket gör att även placerare med höga krav på kreditvärdighet kan vara intresserade.Det finns slutligen skäl att tro att fler emittenter och nya placerarkategorier kan bidra till att stimulera obligationshandeln. Även det skulle vara välkommet.