Var tacksam för det lilla

Europa och USA står inför en lång period av dålig tillväxt. Det är de flesta ekonomers huvudscenario. Men med tanke på förutsättningarna och de alternativa skräckscenarierna ser svag tillväxt, låg inflation och låga räntor riktigt aptitligt ut.

Konjunkturen har gjort en ordentlig eskimåsväng och kommit upp med en väldig fart, genomdränkt och frustande, på andra sidan av den värsta recessionen sedan andra världskriget. Räddningspaket och stimulanser räddade oss från en depression.

Men den kraftiga förbättringen har klingat av i USA och väntas göra så också i Europa under hösten. Exportländer som Tyskland och Sverige går just nu strålande när världshandeln har vänt brant uppåt i år, men takten väntas avta. Stimulanserna löper ut, tidigare tomma lager har fyllts på och tillväxtländer som Kina vill kyla ner sina ekonomier för att undvika överhettning. På många håll står hushåll, företag och stater inför en lång tid av skuldsanering.

I USA har vårens optimism snabbt svängt till djup pessimism, särskilt bland småföretag. Företagens besparingsprogram under de två gångna åren har lett till stigande vinster, men inte till nya jobb. Eftersom företagen tror på svag tillväxt under lång tid så avstår de från att investera och anställa. Faran är att den höga arbetslösheten biter sig fast och att den svaga efterfrågan i privatkonsumtionen därför består.

Svartsynen i USA är troligen överdriven, precis som omsvängningen till stor optimism i Europa. Här har i alla fall dammet lagt sig efter vårens kalabalik. Euroländerna har fått grepp om sydeuropéernas skuldkris och saneringsplaner har skapats. Nervositeten på kreditmarknaden har dämpats av att stresstesterna gav ökad insyn i 91 europeiska storbankers solvens, men även av lägre låneförluster och solida bankvinster under första halvåret.

Ändå är hoten många och det behövs inte mycket för att åter sänka förtroendet och tippa över USA och Europa i en ny recession, en “double dip”. Problemet är att staterna nu i stort sett har gjort slut på sin ammunition. Centralbankernas räntor ligger nära noll och likviditetstillskotten används inte till investeringar. Staterna har redan skrämmande höga underskott och kan inte dra på sig hur stora skulder som helst. En diskussion är om USA:s regering ändå ska stimulera eftersom landet fortfarande kan låna billigt.

En kortare recession är dock knappast det värsta som kan hända. De stora farorna är i stället antingen att det går alldeles för bra eller att det blir en japansk utveckling. Japan har varit ute på en 20-årig ökenvandring med deflation och låg tillväxt utan att kunna häva förbannelsen. Oron är främst att USA ska störta ned i deflation.

Å andra sidan, om optimismen skjuter fart och företagen utnyttjar de låga räntorna till investeringar finns alltid risken för övermod och ett lyckorus över att allt är som förr igen. Man glömmer löftena om ett bättre leverne med lättsinne och nya bubblor som följd. Vid nästa smäll står då staterna helt försvarslösa.

En lång, seg återhämtning gör det lättare för politiker och väljare att behålla fokus på den långa katalogen med obehagliga strukturreformer som måste genomföras. Och det gäller inte bara Grekland. Pensionssystem, arbetsmarknad, ordning i statsfinanserna, bättre näringslivsklimat och bättre finansregleringar är ett axplock.

Västländerna får inte missa denna chans och behöver en tid av träget arbete för att få ekonomin att fungera bättre och ta sig upp på fast mark. Då är halvdålig tillväxt inte det sämsta för att komma ihåg att kniven inte är långt från strupen.

Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.