Vänsterpolitik för syns skull

Målet för den socialdemokratiska regeringens politik tycks underen tid framöver vara att försöka skapa ökat förtroende hosväljarna på vänsterkanten, de som i hög utsträckning har gåtttill vänsterpartiet.Denna rent taktiska inriktning är möjlig av två skäl.Dels är Sverige inne i en positiv konjunkturfas. Det mesta gårbra. Ekonomin sköter sig själv och inflationsspöket kännsavlägset. Regeringen tycker till och med att den vågar lätta påfinanspolitiken, vilket som avsiktlig åtgärd är ovanligt i enuppåtgående konjunktur.Dessutom har de borgerliga (också) ett svagt förtroende ochligger så stabilt utom räckhåll för makten efter den olyckligakrispolitiken i början av 1990-talet.För att försäkra sig om att långsiktigt behålla regeringsmaktenborde socialdemokraterna egentligen försöka erövra fler röster imitten. Om de borgerliga pressas tillbaka finns underöverskådlig tid inget alternativ till en socialdemokratiskregering. Men de borgerliga är alltså så svaga att detta inteanses nödvändigt. Den socialdemokratiska ledningen koncentrerarsig i stället på att försöka återvinna vänstersympatisörer.

Lyckas dåligt

Ytligt sett lyckas socialdemokraterna dåligt med detta. Trotsden gynnsamma ekonomiska utvecklingen ligger partietsopinionssiffror under valresultatet. Men alternativet, att drivaen mer marknadsinriktad politik tillsammans med de borgerliga,ter sig ändå avskräckande. Då kunde raset ha blivit ännu större.Partiet står redan nu på gränsen till att tvingas ta invänsterpartiet i regeringen.Ett problem med taktiken är att politikens innehåll i så höggrad ligger fast.Socialdemokraterna har ju i själva verket genomfört ettpolitiskt systemskifte i Sverige genom avregleringar,normbaserad låginflationspolitik i stället för fullsysselsättning som främsta mål, självständig riksbank ochtreåriga budgettak.Det har nog skett en viss svängning åt vänster i den faktiskapolitiken efter valet. Men bara i detaljer. Strängt taget finnsinte något utrymme för den traditionella socialdemokratiskapolitik som många väljare tros längta tillbaka till.Nästan alla inser numera att regeringen inte har möjlighet attdriva en expansiv politik eller öka de offentliga utgifterna merän marginellt. Då hotar räntehöjningar, antingen som en följd avmisstro hos ekonomiska aktörer, eller genom att riksbankenbedömer att inflationen kan ta fart.Sysselsättningen bestäms inte av regeringen utan av hur lågtarbetslösheten kan sjunka utan att löneökningarna tar fart såatt riksbanken måste ingripa.

Arbetsmarknadens funktion

Visst skulle regeringen kunna förbättra arbetsmarknadensfunktionssätt. Men det måste i så fall ske med stöd från deborgerliga och mot LO-ledningens bestämda vilja. Att LO harinflytande på regeringens politik beror på att mångasympatisörer annars kan lockas av vänsterpartiet. Partiledningenhar därför goda skäl att lyssna på LO.Den restriktiva utgiftspolitik som regeringen ändå driver skaparpå sikt ett växande utrymme för skattesänkningar. Detta gillasinte av vänsteropinionen, som hellre ser att de offentligautgifterna tillåts öka. Regeringen har därför tvingats in i endiskussion om skattesänkningar som verkar vålla en viss vånda.Det är säkert bristen på möjligheter att ens tillfälligtvisdriva en utpräglad vänsterpolitik som ligger bakom regeringensnya argument att man inte bör tillåta att sjukhus drivs medprivata vinstintressen. Statsminister Göran Persson har utpekatdetta som ett område för en ny ideologisk strid och som envattendelare i svensk politik. Det verkar milt sagt överdrivet,och stämmer knappast med regeringens numera öppna bekännelsetill marknadsekonomi.Skolminister Ingegärd Wärnersson vill i sin tur bromsatillkomsten av nya friskolor och hävdar att aktiebolag somdriver skolor inte får visa vinst (investerarna antas därmedskänka bort aktiekapitalet). Argumenten ter sig så uppenbartorimliga att de bara kan förklaras med att regeringen har ettnästan desperat behov av vänsterståndpunkter som kan varagångbara i opinionen men som inte påverkarinflationsförväntningarna.

Naturlig taktik

Socialdemokraterna kan kritiseras för att de låter partitaktiskaintressen gå före landets behov av ekonomisk politik. Men dettamåste sägas vara ett naturligt inslag i politiken.På några års sikt kommer dock regeringen att tvingas taställning. Sverige antas i dag ha ett kapacitetsgap, som gör atttillväxten under kanske ett par år kan vara högre än normalt.Men så småningom kommer vi till en punkt då tillväxten intelängre kan överstiga den som är långsiktigt hållbar – vilket deflesta ekonomer tror vara omkring två procent.

Svaret dröjer

Det intressanta i svensk ekonomi är inte hur snabbt vi fyllerupp det kapacitetsgap som uppstod under krisåren. Den avgörandefrågan är i stället hur hög sysselsättning som ekonomin tål utanatt inflationen tar fart. Om något eller några år får vi svaret.Bromsas tillväxten vid två procent lär nog Sverige fortsätta atthalka efter andra industriländer.Det är när inflationsimpulser sätter stopp som problemen börjardyka upp i svensk ekonomi, och därmed för regeringen. Och det ärförst då som oppositionen kan flytta fram sina positioner. Deborgerliga har nämligen hittills inte vunnit regeringsmakten avegen kraft, utan genom socialdemokraternas misstag. Och det harskett i en situation där flera års expansiv politik lett till enkris som socialdemokraterna inte kunde bemästra.

BILDTEXT: Göran Persson framstår gärna som en vänsterns agitator.