VALUTAUNIONER: En ny sorts valutaunion

När den europeiska monetära unionen diskuteras får man oftakänslan av att det är oerhört viktigt att den uttänkta planenföljs till punkt och pricka, att länderna verkligen lever upptill de s.k. konvergenskraven och inte minst att den startar somplanerat den 1 januari 1999. Men samtidigt visar de historiskaerfarenheterna av valutaunioner upp otal varianter, både när detgäller tillkomst och funktionssätt.

Valutaunionerna har oftast varit en betydligt mer utdragenprocess än EMU är tänkt att bli och de har också oftastsammanfallit med ett politiskt enande. Det har heller aldrighänt att man i förväg har ställt upp makroekonomiska villkor föratt delta i en monetär union på det sätt som görs inför EMU.

MÅNGA EXEMPELProfessor Lars Jonung och Michael D Bordo tar i en av de såkallade underlagsrapporterna till EMU-utredningen upp historiskaerfarenheter av valutaunioner och växelkurssystem. Även om EMU–projektet på vissa sätt är unikt, finns det faktiskt en hel deltidigare erfarenheter av att bilda valutaunioner. Dagens valutorhar ju inte funnits i eviga tider. Bland de exempel som Jonungoch Bordo anser har mest att lära oss finns tillkomsten av denamerikanska, den tyska och den italienska valutaunionen. Enviktig skillnad när man jämför med EMU-projektet är attbildandet av dessa valutaunioner i stora drag sammanföll med ettpolitiskt enande, Jonung och Bordo kallar dem för nationellavalutaunioner. EMU kommer ju däremot att bestå av politisktrelativt oberoende länder.Hur har det då gått till tidigare?

Det första steget mot en amerikansk valutaunion togs i sambandmed undertecknandet av konstitutionen 1789. Den gav kongressenensamrätt att prägla mynt och reglera deras värde. En myntlagfrån 1792 fastställde den amerikanska dollarns värde i guld ochsilver. Den amerikanska centralbanken, Federal Reserveinrättades dock först 1914 och inte förrän då kan man säga attden amerikanska valutaunionen var fullbordad.

Under 1600- och 1700-talen var silvermynt ett viktigt bytesmedeli USA. Även papperspengar användes, den vanligaste formen var såkallade kreditväxlar som gavs ut av de olika koloniernasregeringar mot löfte om återbetalning i silver vid en framtidatidpunkt. Kreditväxlarna blev så småningom den dominerandevalutan och man kan säga att varje koloni var ett egetvalutaområde. I exempelvis New England och South Carolinaemitterades under första hälften av 1700-talet så mycketkreditväxlar att silvermynten trängdes ut. Den fasta växelkursenmot silver undergrävdes av hög inflation och växelkursen föll.Andra kolonier gav ut mindre volymer kreditväxlar och åtnjötstabila växelkurser och låg inflation. Olikheterna ipenningpolitiken skapade instabila växelkurser och högatransaktionskostnader. Dessa problem var viktiga skäl till attman eftersträvade en monetär union.

Även i Tyskland var skapandet av en monetär union en utdragenprocess. Den påbörjades under 1800-talet och sammanföll i storadrag med ett politiskt enande. Fram tills dess gav varje fristad och varje enskilt furstendöme ut sina egna mynt och iblandäven sedlar. Dessutom var en hel del franska och andra utländskamynt i omlopp. Valutaväxling var en lukrativ verksamhet ochfurstarna tjänade också en hel del på att ge ut mynt och sedlar,så kallad seignorage. För industri och handel uppfattades detstora antalet valutor som en stor olägenhet i form av storatransaktionskostnader. Furstendömenas regenter motsatte sig ettmer enhetligt valutasystem medan köp- och industrimän blev dessförespråkare.

Det första steget mot en monetär union togs i och med att allatullar inom Tyskland avskaffades 1834. Det var ett led i strävanmot ett mer enhetligt myntsystem. Under följande årtionden togsflera steg mot ett allt mer standardiserat myntväsende, menförst i och med myntlagarna 1871 och 1873 skapades en enhetligvaluta, den tyska marken. Samtidigt införde man guldmyntfot. Ettpar år senare omvandlades den preussiska statsbanken genom en nybanklag till centralbank. Andra statsbanker fick då börjafungera som vanliga affärsbanker. De fick fortfarande ge utsedlar, men hur mycket och i vilka valörer reglerades noggrant.Den italienska valutaunionen var en direkt följd av detpolitiska enandet. Innan nationen Italien bildades 1861 hadevarje italiensk stat sitt eget finansiella system och det fannsså mycket som 90 olika metallbaserade legala betalningsmedel ochdessutom olika sedlar. Redan 1862 introducerades ett nyttmyntväsende baserat på den sardinska liran. Alla mynt ochpapperspengar från tiden för den politiska unionen avskaffadesoch växlades in till den nya liran vars värde var identiskt medden franska francen.Det fanns ingen strävan att inrätta encentralbank, men den sardinska nationalbanken hade en ledandeställning. Möjligen ansåg man att en centralbank med ensamrättatt ge ut sedlar skulle försvåra de regionala bankernasverksamhet.

DISCIPLINPROBLEMStora underskott i de offentliga finanserna och kraftigt ökandepenningmängd skapade dock problem och man blev så småningomtvungen att begränsa rätten att ge ut sedlar. 1874 instiftadesen ny lag som innebar att sex banker fick ge ut sedlar medanvolymen begränsades av centralregeringen. Det räckte dock inteför att skapa stabila monetära förhållanden. Risken att en förstor sedelutgivning skulle upptäckas var liten. Dessutom innebarförsämrade offentliga finanser att regeringens eget behov avpengar ökade. Därför var det inte så förvånande att regeringenvid en hotande likviditetskris 1891 helt enkelt svarade med attlegalisera de sedlar som var i omlopp genom att sänkareservkraven på bankerna. Det ledde dock fram till en omfattandereform som bland annat innebar att den italienska centralbanken,Banca d”Italia, skapades. En annan viktig åtgärd var att mängdensedlar begränsades till tre gånger beståndet av mynt. Dessaåtgärder tillsammans med större disciplin i finanspolitikeninnebar att perioden fram till första världskriget blev monetärtstabil.

Det finns historiska exempel på multinationella valutaunionerockså. Jonung och Bordo tar upp den skandinaviska valutaunionen,en valutaunion med Sverige, Norge och Danmark som formellt var ikraft under åren 1873 till 1925 (i praktiken upplöstes den docki samband med första världskriget). Det främsta motivet till denskandinaviska valutaunionen var en allmän strävan att utöka detnordiska samarbetet, nationalistiska strömningar i Europa togsig här uttryck i skan- dinavismen. Till skillnad från iTyskland och Italien kan man inte säga att det var mångfalden avvalutor som skapade problem. De skandinaviska länderna hadesedan länge likartade myntsystem och utbytet dem emellan varomfattande och fungerade i stort sett bra. 1873 infördes denskandinaviska kronan som knöts till guldet.

Varje land hade kvar sin centralbank men unionen tycks ändå hafungerat utan större spänningar ända fram till förstavärldskriget. Penningmängden växte ungefär i takt med tillväxtenoch inflations- och räntenivåer var desamma över helaSkandinavien. När första världskriget bröt ut förklaradessedlarna icke konvertibla till guld och export av guld förbjöds.Penningmängden var därmed inte längre knuten till tillgången påguld och grunden för den skandinaviska valutaunionen var raserad.Penningpolitiken blev mer expansiv i Danmark och Norge och efterkriget hade de skandinaviska valutorna inte längre samma värdegentemot varandra.

Ett annat exempel är den så kallade latinska valutaunionen sombestod av Frankrike, Italien, Belgien och Schweiz och var ikraft från 1865 fram till första världskriget. En lärdom fråndessa erfarenheter är uppenbarligen att de inte har hållit förstörre påfrestningar, som krig. De nationella valutaunionernahar däremot visat sig bli permanenta. Men när en nation harupphört (Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien) har denya länderna också infört sin egna valutor.

En annan typ av valutaunion är när ett litet land anammar ettmycket större lands valuta och penningpolitik. Dessa samarbetenhar varit mer uthålliga än de mellan någorlunda jämbördiga menpolitiskt oberoende länder. Luxemburg-Belgien, Andorra-Frankrike,Monaco-Frankrike, Vatikanstaten-Italien, San Marino-Italien ochLichtenstein-Schweiz är alla exempel på sådana valutaunioner somfortfarande är i kraft.

Ytterligare en viktig skillnad mellan de historiska exemplen påvalutaunioner och EMU är att det tidigare fanns en allmäntaccepterad penningpolitisk norm i form av metallmyntfot. Detbidrog förmodligen till att diskussionen om den penningpolitiskafriheten inte alls var lika framträdande som idag. Idag måsteman enas om en penningpolitisk norm och med vilka medel denskall efterlevas.

Jonung och Bordo framhåller i sin rapport att just viljan ochförmågan att sluta upp kring en penningpolitisk norm är en av destörsta utmaningarna som EMU står inför.

EXTREMTI ett historiskt perspektiv kan man alltså konstatera att EMUframstår som ett extremt projekt. Att skapa en monetär unionmellan politiskt självständiga länder, med en enda mycketsjälvständig centralbank har aldrig tidigare prövats. De exempelpå multinationella valutaunioner som finns har alla baserats påmetallmyntfot och har därmed både varit lättare att bilda ochatt upplösa. Att de enskilda länderna har behållit sina egnacentralbanker har också inneburit att upplösningen har blivitenklare. Inom EMU kommer det i princip bara att finnas en,mycket oberoende centralbank. Jämfört med tidigare kan manalltså säga att den monetära samordningen går ovanligt långtsamtidigt som den politiska självständigheten i övrigt är mycketstor.

Lars Jonung menar att historien lär oss att växelkurssystem ochvalutaunioner alltid domineras av någon eller några starkamakter i dess centrum. Perifera länder som Sverige kommer därförinte att ha några större möjligheter att påverka EMU. Hur ser dåprognosen för EMU ut i ett historiskt perspektiv? Lars Jonungsslutsats är att om EMU skulle förverkligas, kommer det i varjefall inte att ske så som man har planerat.