Valutan som vapen

När efterfrågan sjunker får man sänka priset om man vill sälja mer än tidigare. Exportkampen hårdnar alltmer i världen. Enligt en färsk IMF-rapport lär denna finanskris, precis som de flesta tidigare, leda till kraftigt minskad import under en längre tid. Denna gång gäller det främst USA och Västeuropa.

På kort sikt är det kraftiga rörelser i växelkurserna och en svagare valuta som sänker importen. På längre sikt påverkar sämre kreditförhållanden importen negativt, enligt IMF.

Samtidigt satsar många länder på att just exporten ska bli deras räddning ur denna världsekonomins djupaste kris sedan andra världskriget. I mars satte president Barack Obama som mål att USA ska fördubbla exporten på fem år.

Det är också exporten som driver ekonomierna i Kina och Japan och därför intervenerar de för att hålla nere sina växelkurser och öka konkurrenskraften. Kapplöpningen mot botten kan sprida sig till Sydkorea, Thailand och andra asiatiska länder.

Risken för protektionistiska motreaktioner ökar. Brasilien har klagat högljutt över försämrad konkurrenskraft. I USA blir särskilt Kina en lämplig syndabock inför annalkande kongressval när ekonomin går kräftgång. Representanthuset har med stor majoritet röstat för möjligheten till strafftullar på kinesiska importvaror eftersom Kina inte håller sitt löfte att låta sin yuan stärkas mot dollarn.

Kina fräser ilsket tillbaka att en förstärkning med 20 procent, som USA kräver, skulle leda till utslagning av företag och jobb i Kina. Men företagen och jobben skulle flytta till andra låglöneländer. Inte till USA.

Är man fantasifull kan man dra oroväckande historiska paralleller mellan konflikten USA-Kina och 1914. En lång tid av fred och globalisering under 1800-talet byggde upp spänningar mellan den gamla supermakten Storbritannien och det nya industrifenomenet Tyskland.

Japan för sin del skjuter sig självt rejält i foten med interventionen i mitten av september. Agerandet försvårar för resten av världen att sätta press på Kina. Och Japans export är nu större till Kina än till USA. Japanerna bortser från att yenen visserligen har stärks 10 procent mot dollarn, men att deflationen i landet samtidigt har sänkt kostnaderna för japanska företag lika mycket.

Men i den japanska tankevärlden är en svag yen en hörnsten. Så varför inte försöka framstå som handlingskraftig genom använda ett gammalt recept, intervenera och hoppas på en exportboost?

För länder som Japan ger en dumpad växelkurs en illusion av att man löser de ekonomiska problemen. I Japans fall är de bakomliggande strukturella problemen enorma. Konkurrensdevalveringar innebär bara att politikerna än en gång skjuter problemen på framtiden.

Svaga valutor gör förstås också importen dyrare. Fler jobb skapas men med låga löner och det ser attraktivt ut kortsiktigt. Nackdelen är att strategin inte höjer levnadsstandarden i en relativt välfungerande ekonomi.

I Europa härskar ännu Tysklands tankeparadigm. Tyskarna kräver en stark euro (och krävde dessförinnan en stark D-mark) eftersom hyperinflationen på 1920-talet gjorde dem allergiska mot hög inflation.

Euron hör till de starkare valutorna och har apprecierat kraftigt mot dollarn sedan eurons skuldkris i maj. Dollarns försvagning drivs också på av att Federal Reserve trycker pengar (kvantitativa lättnader) för att stimulera ekonomin.

G20-mötet i Seoul den 11-12 november skulle kunna rensa luften och minska snyltandet på grannars bekostnad. Man behöver inte gå så långt som till en fullskalig valutaöverenskommelse som på 1980-talet. Men troligen blir var och en sig själv närmast, trots att det riskerar bli en nedåtgående lose-lose-spiral.