Valfrihet med begränsning

Affärsvärlden har påpekat det förut, men det tål att upprepas: Fondförsäkringar är dyra vid en jämförelse med andra sparalternativ. Det beror på att avgifter tas ut i så många olika nivåer. Dels betalar spararen avgifter till försäkringsbolaget i form av premieavgift (köpavgift) samt fast och rörlig försäkringsavgift (årliga), dels en förvaltningsavgift (årlig) till fondbolaget.

Varför är fondförsäkringar dyra?

»Valfrihet« är försäkringsbolagens främsta försäljningsargument. Genom aktiva val av fonder heter det att spararen själv ska kunna välja placeringsstrategi och risknivå (vilket inte är möjligt vid en traditionell pensionsförsäkring) och på så sätt maximera avkastningen.

Fondbolaget står för förvaltningen av fonderna och får betalt för tjänsten via förvaltningsavgiften. Spararen plockar själv ihop de fonder som ska ingå i försäkringen och bestämmer på så sätt övergripande placeringsstrategi och risknivå.

Avgifterna till försäkringsbolagen är alltså en ersättning för administration av fondbytena. Med tanke på avgifternas storlek borde det räcka till en väldig massa byten. Omvänt kräver det mycket aktiva sparare för att få valuta för pengarna. Fondförsäkringar är därför i första hand ett alternativ för dem som är mycket intresserade av de finansiella marknaderna.

Till bilden hör också att avgifterna för fondförsäkringarna inte utgör något egentligt konkurrensmedel för försäkringsbolagen. I likhet med traditionella försäkringar, men till skillnad från IPS, går det inte att flytta en fondförsäkring till ett annat försäkringsbolag. Istället tar försäkringsbolagen marknadsandelar genom att bygga upp stora och skickliga försäljningsorganisationer som kan bearbeta många nya kunder. Varje nytecknat kontrakt innebär intäkter för försäkringsbolaget lång tid framöver. Den som säljer IPS riskerar att spararen tar sitt IPS-konto med sig till konkurrenten i samma stund som ett billigare alternativ uppenbarar sig.

I slutänden är det spararen som genom höga avgifter får betala försäkringsbolagens stora försäljningsorganisationer.

Hur stort är då fondutbudet?

Den ursprungliga tanken med fondförsäkringar var att försäkringsbolagen eller besläktade fondbolag skulle starta speciella fonder, så kallade försäkringspremiefonder, som sedan skulle vara öppna för spararen oavsett hos vilket försäkringsbolag spararen valde att teckna sin fondförsäkring.

Lagarna ändrades sedermera och även vanliga fonder kan numera knytas till fondförsäkringen. Fondutbudet inom den egna koncernen utökades och oviljan att marknadsföra konkurrenternas fondutbud förstärktes, vilket är förståeligt eftersom försäkringsbolagen givetvis vill att förvaltningsavgifterna ska gå till den egna koncernen.

Idag säger sig endast ett fåtal försäkringsbolag vara villiga att knyta externa fonder till sina fondförsäkringar – och bara om kunden insisterar. Det minskar valfriheten för spararen och innebär att spararen ska göra en omöjlig bedömning av vilka fondbolag som har de skickligaste förvaltarna i framtiden. Undantaget är Skandia Link, som agerar marknadskanal för internationella fondbolag som inte vill sätta upp egna kontor i Sverige och därför erbjuder ett stort antal fonder (cirka 50 stycken) från många olika förvaltare.

En annan begränsning i valfriheten, framförallt möjligheten till riskspridning, är att samtliga försäkringsbolag, undantaget Lita, endast tillåter att ett begränsat antal fonder kopplas till en försäkring (se tabellen på förra sidan). Alla försäkringsbolag, utom Länsförsäkringar, erbjuder emellertid fritt antal avgiftsfria byten per år.

Länsförsäkringar har de största begränsningarna. Av ett fondutbud på tio fonder får endast tre fonder knytas till en försäkring åt gången och varje fond ska minst motsvara 20 procent av försäkringsbeloppet. Dessutom begränsas antalet kostnadsfria byten till två därefter tas en avgift om 200 kronor ut per byte. Restriktionerna förtar stora delar av huvudsyftet med fondförsäkringar, valfri exponering mot olika marknader och riskspridning.

Hos Skandia Link och Sparfond kan spararen knyta fem fonder till fondförsäkringen, även det är i minsta laget. S-E-Banken Försäkring är generösast och tillåter att tio fonder av totalt 26 fonder att välja mellan knyts till en försäkring.

Det finns en korrelation mellan fondutbud och avgifter. Stort fondutbud ger höga avgifter. Skandia Link har med sina 50 fonder det största utbudet, men befinner sig på grund av avgiftsstrukturen i regel på den undre halvan i Affärsvärldens sammanställningar (se Sparindikatorn).

Trygg Hansa är ett undantag med låga avgifter för båda sina avgiftsmodeller samtidigt som fondutbudet kan mäta sig med storbankernas. Och SPP, som erbjuder 11 fonder, har genom att sänka den årliga försäkringsavgiften från 1 till 0,3 procent skapat ett konkurrenskraftigt alternativ.

Den största sänkningen står emellertid Handelsbanken för. Handelsbanken har slopat den årliga försäkringsavgiften och sänkt premieavgiften från 5 till 2 procent. Därmed klättrar Handelsbanken uppåt i Sparindikatorn, dyra förvaltningsavgifter gör emellertid att det inte blir någon riktig topplacering. Undantaget är Indexfonden vars förvaltningsavgift sänkts från 1,5 till 0,9 procent.

Det kan vara intressant att notera att Lita och Wasa har samma fondutbud, eftersom Lita inte har några egna fonder säljs Wasas i stället – men Litas försäkring är billigare…