Välfärdsstaten Sydkorea

Efter ett par decennier med närmast våldsam ekonomisk tillväxtunder en statskapitalistisk diktatur och därefter enförhållandevis mjuk övergång till demokrati är Sydkorea nu innei en lika nödvändig som smärtsam omvandlingsprocess. Sydkorea ärnu ett fullfjädrat OECD-land med välavlönad, högutbildadarbetskraft och en modern industri som möter just denlåglönekonkurrens landet själv tidigare utsatte västvärldenför.De nya konkurrenterna, Kina, Indonesien, Vietnam och andraasiatiska snabbväxare, konkurrerar nu snabbt ut den koreanskalåglöneindustrin.

De allt mer öppna gränserna och anpassningen till OECD:sstandard hotar också de koreanska företagsgiganterna, chaebol.Med starkt statligt stöd och skydd har de privatägda Hyundai,Daewoo, Samsung och Lucky Goldstar vuxit till världsledandesuperkonglomerat med allt från skeppsvarv, bilfabriker ochstålverk till elektronik och datorer.

Deras hundratusentals anställda har kunnat glädja sig åtkraftiga löneökningar. Mellan 1985 och 1995 steggenomsnittslönerna i Sydkorea med 502 procent, dubbelt så mycketsom i de andra tigerekonomierna och femton gånger mer än lönernai USA. Anställda i elektronikindustrin i Söul kan i dag ha högrelöner än sina kollegor i Europa.

Arbetsrätten är däremot i det närmaste feodal medlivstidsanställning av samma slag som en gång på de svenskabruken.

Som medlem i OECD måste nu Sydkorea modernisera arbetsrätten,avveckla företagsstöd, rensa ut korruptionen och avreglera ochöppna sina marknader för konkurrens; en konkurrens som dessutomblir allt hårdare, inte bara från låglöneländerna. Den svagarejapanska yenen slår mot varvsindustrin och den svagarekonjunkturen för chips och halvledare slår motelektronikindustrin. Regeringspartiets förslag till nyarbetsrätt tillgodosåg i stort sett industrins krav påförändringar och skulle göra det lättare för företag att sägaupp anställda. Däremot blev de fackligas krav urvattnade ochflera viktiga reformer skjuts på framtiden. När sen förslagetunder kuppartade former för några veckor sedan drevs igenom iriksdagen slog det eld i oppositionen. Detta är dock inteovanligt i Sydkorea. Tårgasen ligger ofta tät över staden närstudenter, arbetare eller tjänstemän tar till stenkastning ochbrandbomber för att vädra sin kritik. Strejkerna, som anseshittills ha kostat industrin ca 12-15 miljarder kronor iförlorad produktion, hotar också Kim Young-sams möjligheter atti höst åter väljas till landets president.

Utvecklingen i Sydkorea liknar på flera sätt den som Japangenomgick på 1960- och 1970-talen. En snabb extrem tillväxt gerlätt både växtvärk och baksmälla och de andra tigerekonomierna iAsien har också, eller är på väg att få, likartade problem.Däremot är det inte sannolikt att de koreanska våldsamheternaskulle sprida sig i regionen, men den kraftiga omställning somnu sker i de nya industriländerna ställer stora krav påpolitikerna.