Välfärdspatriotism

Taxichauffören från Irak trixar sig genom en huvudstad full med avspärrningar. Liksom Bagdad har Stockholm numera sin Green Zone, men det beror inte på terror utan på byggboomen.

Vid riksdagshuset vajar blågula flaggor. Jag frågar varför.

Veterandagen, svarar han på felfri svenska, Flaggdag sedan 2017.

En nyhet för mig, som tillbringat sex år i det militära. Chauffören har googlat. Jag är inte den första som undrar.

Ett tidens tecken. Sverige har ju ett förhållande till patriotism, fosterland, säkerhet och identitet som skiljer sig från resten av världen, och som nu är på väg att normaliseras. Inga andra nationer har ju haft en sådan räkmacka till historia. Men som Paul Simon sjunger i American Tune:

You can’t be forever blessed.

Vi svänger förbi Slottsbacken. Till höger Karl XIV Johan på hästryggen och till vänster Gustav III, nyss landstigen efter slaget vid Svensksund 1790. Det var senaste gången vi klådde ryssen. Sedan dess har svenskarna i stort sett odlat sin trädgård, sina exportföretag och – framför allt – sin folkhemska trygghet.

Den historieintresserade chauffören kommer in på dessa två hundra år av fred, med undantag för några FN-insatser. Jag bekänner att jag själv deltagit i tre av dem.

Vad säger folk om det här? undrar han.

En fråga jag inte funderat över på 35 år, av den enkla anledningen att ämnet aldrig kommer upp. Förr i tiden var lumparminnen ett populärt tema, men bortsett från det finns en svensk avgrund mellan militära realiteter och den civila vardag vi lärt oss att ta för given.

Försvaret är lite pinsamt, en hobby för stora pojkar, något vi lagt bakom oss ungefär som pilsnerfilmer och frimärkssamling.

Vid de sammanlagt två tillfällen då jag hängt på mina FN-medaljer har det blivit fascinerande reaktioner. Generade skratt och ironiska kommentarer (kvinnor) eller dryga påpekanden att det inte är korrekt med låtsasordnar på fracken (män).

Att riskera arslet för allvarligare saker än off pist-åkning och trängsel på Ikea är inte helt coolt i Sverige. Bra om denna veterandag väcker lite eftertanke. Å andra sidan saknar man redan den gamla postmoderna tiden när freden var självklar. Hellre Sven Dufva, soldaten Švejk och 91:an än ryssarnas och amerikanernas veteranparader.

Svensk patriotism är av ett annat slag. I centrum står VÄLFÄRDEN.

För vänstern har detta alltid varit fosterlandskänslans kärna. Först när arbetarklassen på 1900-talet fick politisk makt och sociala reformer hade den något att försvara. Det nya under 2000-talet är att högern övertagit projektet, först i form av den reinfeldtska trianguleringen, sedan i form av den åkessonska invandrarfixeringen.

Flyktingarna hotar välfärden. I någon kameral och social mening är detta förstås sant. Det politiskt pikanta är att denna folkliga insikt omsatts i en högervåg där socialstatens gamla motståndare nu omfamnar välfärdspatriotismen lika ivrigt som de opponerar mot dess socialdemokratiska arkitekter.

Sverige har större integrationsproblem än grannländerna, större sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda. Enligt en ny rapport beställd av Nordiska ministerrådet beror det på våra höga minimilöner och höga andel utomeuropeiska invandrare (13 procent av befolkningen mot 8 i Norge och Danmark, 4,5 i Finland).

Inför detta statistiska faktum förhåller sig den irakiske taxichauffören likt humlan som flyger fast den inte borde kunna. Han jobbar ändå. Men som symbol, klient och hot kommer han att stå i centrum för svensk politik många år framöver.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Triangulering kostar

Brittisk vänster har aldrig haft en mer vinnande ledare än Blair. Svensk höger har aldrig haft en mer vinnande ledare än Reinfeldt. Bägge föraktas nu av sina egna. Det kan inte bara bero på flyktingarna och Irakkriget. Triangulering kostar. Smartare att göra som Löfven; ta över motståndarnas politik i regeringsförhandlingarna efter valet.