Välfärdsmissen

Sverige har fortfarande större offentliga utgifter ängenomsnittet inom EU. Men vad diagrammen här intill visar är attansträngningarna att ytterligare öka det försprång vi hade redan1960 inte har lyckats. Vi är tillbaka vid utgångsläget. Sverigehar kraftigt ökat andelen offentliga utgifter i förhållandetilll BNP. Men detta motsvaras i dag inte av någon ökad skillnadi absoluta tal, jämfört med till exempel övriga EU-länder.Förklaringen är att Sverige haft så svag allmän ekonomiskutveckling.

Sverige var 1960 mycket rikare än resten av Västeuropa. Vi hadeinte särskilt mycket större offentlig sektor, som andel av BNP.Men vi var rikare i allt, med omkring 75 procent högre BNP perinvånare än de nuvarande EU-länderna.

En inte orimlig tolkning är att just försöken att ytterligareöka den offentliga utgiftsandelen fram till början av 1980-talet,vilket krävde motsvarande skattehöjningar, är en viktiganledning till att tillväxten försvagats. Våra försök att förstöka – och därefter försvara – den offentliga sektorns omfattninghar därför kanske varit självupphävande.

Jämförelsen i de båda diagrammen här intill visar i varje fallatt den allmänna ekonomiska tillväxten har en avgörandebetydelse för vilken offentlig verksamhet vi i längden kan kostapå oss. Om Sverige i framtiden tvingas fortsätta att begränsaökningen av de offentliga utgifterna, bland annat därför attrisk för utflyttning av kapital och välutbildad arbetskrafttvingar fram sänkning av skatterna, kan vår särställning iförhållande till övriga EU helt komma att försvinna. Vi harfortfarande större offentlig verksamhet än övriga EU. Sverigehar numera samma BNP per invånare som EU-genomsnittet. Att vi ifjol beräknas ha haft en offentlig verksamhet som motsvarade 25,6 procent – mot 18,5 procent för EU som helhet ger därför entydlig bild av skillnaden.

Det anmärkningsvärda är alltså att den kraftiga ökning avvälfärdspolitiken som man i Sverige hade som mål att åstadkommaunder främst 1960- och 1970-talen inte har uppfyllts, inte imeningen att Sverige skulle ligga ännu mera i frontlinjen. Dentidigare statsministern Tage Erlander talade om det starkasamhället och Olof Palme fortsatte hans strävan att bygga ut denoffentliga verksamheten. En ökning har ju skett i absoluta tal,men den har inte varit snabbare än i andra länder.

Det är inte bara nedskärningarna under 1990-talet som medförtatt de övriga EU-länderna har hämtat in avståndet. De pucklar iökningen av andelen offentliga utgifter som man kan se särskiltkring 1980 och i början av 1990-talet är mera en följd av svagBNP-utveckling än av ökande offentliga utgifter. Man kan förövrigt se att också de övriga EU-ländernas andel ökade i sambandmed de båda oljekriserna, då de inte hann bromsa den offentligautgiftsökningen i takt med att BNP försvagades.

Med offentlig verksamhet avses här det som inationalräkenskaperna kallas offentlig konsumtion, det vill sägautgifter för vård, omsorg, skola, förvaltning, försvar,rättsväsende och så vidare. Här inräknas inteinkomstöverföringar i form av pensioner, sjukersättning, a-kassaoch så vidare. I denna del är skillnaden liten mellan Sverigeoch EU-genomsnittet(23 respektive 20 procent av BNP). Den berorpå att de sociala förmånerna är beskattade i Sverige men inte ide flesta andra länder.