Valet avgjorde köpet

Det här är den bästa köparen vi har, förklarade näringsminister Maud Olofsson när hon träffade riksdagsjournalisterna häromveckan.

Hon kunde gärna lika ha sagt:

“När valet närmar sig kan inte regeringen säga nej till någon som vill ta över Saab.”

Från början var linjen i kanslihuset att det måste finnas en trovärdig finansiering av övertagandet av Saab för att regeringen skulle garantera några lån från Europeiska Investeringsbanken.

Det fanns det inte i början av hösten förra året när Koenigsegg Group var aktuell. Den 26 augusti skrev jag i en uppmärksammad krönika att Trustorvarning var utfärdad i kanslihuset.

Misstanken grodde att det var skojare i farten, okända internationella “finansmän” med diffusa tillgångar. Spekulanter som utan att satsa några egna pengar ville komma över något som, inklusive EIB-lån och Saabs eget kapital och kassa, ansågs vara värt 11 miljarder.

Känns beskrivningen igen? Den påminner onekligen om det upplägg som nu sägs ska rädda Saab.

Källorna i kanslihuset ser heller ingen större skillnad på köparna nu och de som var i gång i höstas. Spykers Victor Muller satsar, så vitt känt, inte en egen krona och vägrar att tala om vem som står för fiolerna. Klart tycks dock vara att den ryska familjen Antonov, som ansågs för skumma för att få bli ägare av Saab, lånar ut en stor del av pengarna. Fonder placerade i skatteparadis tycks spela en avgörande roll.

Snacka om Trustorvarning! Ändå var regeringen nu snabb med att utfärda lånegarantier. Betalningen av köpet av Saab är numera helt och hållet General Motors problem, enligt Maud Olofsson. Alla frågor om vilka som står för pengarna ska ställas till Spyker och GM.

Regeringen och därmed svenska staten sägs också ha fått fullvärdiga säkerheter för garantin av EIB-lånet. Om Saab går i konkurs tar staten över fabrik, mark och reservdelstillverkning som kan säljas vidare. Det täcker mer än väl de 4 miljarder som garanteras, är det bestämda beskedet. Riksgälden ska ha räknat konservativt. Den förnyade granskningen som ska vara klar den här veckan betraktas som en formalitet.

I ett annat politiskt läge där inte en valrörelse stod för dörren hade beskedet nog inte varit så tvärsäkert. För regeringen har intresset att sitta kvar efter valet tagit över. Därför har den benhårda linjen fått ge vika. Den blev ohållbar när turerna kring Saab drog ut på tiden.

I början tjänade regeringen opinionsmässigt på sin ansvarsfulla attityd. En klar majoritet instämde i att staten inte ska äga bilfabriker eller pumpa in stöd till blödande industrier.

Men ju längre tiden gick och ju mer oppositionen trummade på desto mer etsade sig bilden fast av att regeringen var för kallsinnig. Att den inte gjorde tillräckligt för att rädda Saab när möjligheten ändå tycktes finnas. Näringsminister Maud Olofsson och statsminister Fredrik Reinfeldt framstod som passiva.

Det rationella vore att stå fast vid att det knappast finns någon framtid för Saab och i stället bädda för en omvandling av näringslivet i Trollhättan med omnejd. Men politiken är inte rationell. Ingen regering vill få skulden för att arbetslösheten ökar. Därför blev det ja till en lånegaranti trots att Spykers köp av Saab ännu inte är fullt ut finansierat och ingen vet vem som lånar ut pengarna.

Det spelar ingen roll att bedömningen i kanslihuset är att sannolikheten är mycket liten för att Saab tillverkar bilar om några år. Då är ju valet över.

“Politik är komplicerat, det är många intressen som måste vägas av mot varandra”, som finansminister Anders Borg konstaterade i ett helt annat sammanhang i förra veckan.

nullnullnullnull