Våldet hotar ekonomin

Den sydafrikanske farmaren Gorman Follet talar krasst medan han putsar jaktgeväret efter kvällens schakaljakt: “Är de under hundra, klarar jag dem själv. Kommer det fler än två hundra, blir det svårt…”. Det gäller det potentiella hotet att invaderas av svarta landlösa, alltså att sydafrikanska farmare ska möta samma utveckling som kollegorna i det allt instabilare grannlandet Zimbabwe. Något sådant har ännu inte skett. Men oron hos många av Sydafrikas farmare är påtaglig.

Gorman Follets farm ligger i det torra Karoo-området vid Fish River, en flod som bara skulle vara en liten rännil under vintersäsongen om det inte vore för den 30 år gamla tunneln från Oranje-floden, den sydafrikanska pulsådern. Den som har läst den sydafrikanska historien vet att Fish River utgjorde den omstridda gränsen mellan de från väst och nordväst framryckande boerna och xhosastammarna i öster. Engelsmännen uppmanade på 1820-talet sina egna, som familjen Follet, att slå sig ner i detta “jungfruliga” område som de ville ha kontroll över.

Oron sprider sig

Men det är inte bara de vita farmarna som känner oro för det som händer i grannlandet i norr, där den gamle kommunisten, frihetskämpen och numera utplundraren Robert Mugabe gör allt för att behålla makten. Det ska hållas val i Zimbabwe den 24 och 25 juni. För det styrande Zanu-partiet är uppenbarligen alla metoder tillåtna för att öka kampviljan hos de egna, även om det sker till priset av att landets ekonomi körs i botten.

Oron för att denna politiska kris ska smitta av sig på Sydafrika sprider sig nu även utanför farmarleden. Det har också drabbat investerarna, i synnerhet de utländska. Johannesburgbörsen har fallit med närmare 30 procent sedan årsskiftet och den sydafrikanska randen har tappat kraftigt i värde när investerarna har tagit hem sina investeringar. Huvudförklaringen är den ökade politiska risken i Sydafrika, och i hela regionen.

Pyrande fråga

Den sittande ANC-regeringen med president Thabo Mbeki i spetsen har haft stora svårigheter att hantera Zimbabwe-frågan. Medan den förre presidenten Nelson Mandela talade klarspråk håller Mbeki en diplomatiskt låg profil.

Frågan om omfördelning av jordbruksmark från de övervägande vita farmarna till landlösa är visserligen inte brännhet. Men det pyr. Den sydafrikanska regeringen har därför förvärvat en hel del farmer för att använda för sådana ändamål, men ännu inte kommit gång med fördelningen. Att skifta från ett högproduktivt jordbruk till ett traditionellt mer eller mindre självförsörjningsinriktat dito är knappast något som gynnar landets utveckling som helhet. Det gäller i synnerhet i Zimbabwe, där jordbruksprodukter från de nu ockuperade och snart också exproprierade farmerna svarar för merparten av landets exportinkomster. Samma förhållande gäller naturligtvis även i Sydafrika.

Det stora problemet för den sydafrikanska regeringen är att landets ekonomi inte har utvecklats särskilt väl. Visserligen fick man ärva en ekonomi på nedgång efter apartheidregeringens isolationistiska politik. Men trots den nya öppenheten mot omvärlden fortsätter problemen att torna upp sig. De ekonomiska klyftorna har knappast minskat sedan ANC kom till makten 1994, även om en svart medelklass har börjat växa fram. För det stora flertalet är den ekonomiska situationen lika hopplös idag som under apartheidtiden.

Flera av de stora reformerna som har genomförts för alla har inte blivit mycket mer än tomma ord. Bristerna på resurser till läkare, sjuksköterskor och mediciner gör att den fria vård som erbjuds på de statliga sjukhusen inte är mycket till vård. Detsamma gäller bristen på lärare och läromedel inom skolväsendet. I många skolor har det inte funnits pengar att köpa nya skolböcker för sedan 1994, så i skolböckerna heter Sydafrikas president fortfarande de Klerk eller till och med Botha.

Det är en stor skillnad på att vara en befrielserörelse och ett regeringsparti med uppgift att skapa f��rutsättningar för en uthållig tillväxt. ANC är en allians som spänner över ett stort ideologiskt spektrum, och svår att hålla samman. Det har också börjat ske splittringar inom partiet. Detta kan i sig vara ett hot mot landets stabilitet, men det kan också ses som ett tecken på att den sydafrikanska demokratin håller på att bli mera pluralistisk.

Politisk risk

I brist på påtagliga förbättringar för det sydafrikanska folket finns det en risk att den sittande regeringen förfaller till populism för att säkra den egna maktpositionen. I ett land med elva officiella språk och ännu fler folkgrupper, och där de skarpa gränserna från det sjuka apartheidsystemet består, finns det stora möjligheter att underblåsa gruppmotsättningar. Det gamla nationalistpartiet som satt vid makten i över 50 år var mästare i att söndra och härska – en strategi som tyvärr inte är särskilt ovanlig i Afrika.

Zimbabwekrisen kommer olägligt för Sydafrika. Landets ekonomi hade precis börjat återhämta sig från efterverkningarna av Sydostasien- och Rysslandskriserna och de kraftiga fallen för metallpriserna. Gruvnäringen är fortfarande Sydafrikas klart största exportnäring.

Bland Sydafrikas interna problem finns den exceptionellt höga brottsligheten. Mord- och våldtäktsfrekvensen ligger exempelvis tusen gånger högre än världsgenomsnittet.

För den som reser i Sydafrika är våldet mycket påtagligt, även om det mesta sker i de svarta förstäderna dit få resande beger sig, åtminstone inte på kvällstid och helger.

Mitt under en presentationen av Sverige och svenskarna för den lilla staden Kroonstads Rotaryklubb reser sig plötsligt en man i publiken och rusar ut. “Det har varit en attack på grannfarmen”, ropar mannen och springer utför trappan. “Zimbabwe!?”, tänkte nog de flesta. Den uppsluppna stämningen blev plötsligt påtagligt spänd. Men det var bara ett “vanligt” rånförsök. Rånaren sköt mot grannen, som klarade sig genom att slänga sig åt sidan.

Den ökade brottsligheten har fått medelklassen – fortfarande mycket påtagligt vit – att om kvällarna låsa in sig i sina allt mer fängelselika hus, bakom murar, taggtråd, stora hundar, alarm och anställda vakter.

Den höga brottsligheten är visserligen förståelig mot bakgrund av den utbredda fattigdomen och arbetslösheten, men den är ett stort hot mot landets fortsatta utveckling. Den avskräcker både utländska direktinvesterare och turister. Det senare är inte minst allvarligt eftersom denna näring är påtagligt arbetskraftsintensiv. Den ökade osäkerheten har också fått många välutbildade människor att lämna landet.

Dystra siffror

Arbetslösheten ligger på runt 30 procent, men är enligt andra bedömare långt högre. Bland städernas svarta befolkning kan den uppgå till häpnadsväckande 80 procent. Förklaringen är att flera viktiga industrisektorer har reducerat antalet anställda kraftigt under 1990-talet. I guldgruvorna har antalet anställda halverats under 1990-talet.

Inom jordbruket, som under apartheidåren var en skyddad näring med fasta priser, har det också skett en drastisk arbetskraftsminskning. Fallande världsmarknadspriser har tvingat farmarna att se över sina kostnader och minska på antalet anställda. Den ökande mekaniseringen av jordbruket har också bidragit. En jordnötsfarmare som Affärsvärlden besökte kunde exempelvis med en ny jordnötsskördare ersätta 200 säsongsarbetare.

Lönsamhetsproblemen inom jordbruket har också medfört att många farmer gjorts om till långt mindre arbetskraftsintensiva “viltfarmer”, som satsar på att hålla vilda djur för jakt- och naturintresserade turister istället för traditionell boskapsuppfödning.

En bidragande orsak till den minskande sysselsättningen är en del kontraproduktiva reformer som den nya arbetslivslagstiftningen, som reglerar arbetstid och minimilöner. Dessa reformer verkar klart hämmande på småföretagandet, åtminstone inom den formella ekonomin.

Att tankebanorna inte har ändrats särskilt mycket från kampens dagar visar en nyligen utlyst nationell endagarsstrejk för att skapa flera jobb.

Magnet i regionen

Problemen späs på av den stora illegala invandringen till Sydafrika. Någon officiell statistik på antalet illegala invandrare finns inte. Men de uppgifter som Affärsvärlden har tagit del av ligger de mellan sex och tolv miljoner (på en egen befolkning på runt 40 miljoner). Dessa invandrare kommer främst från grannländerna Lesotho, Moçambique, Swaziland och Zimbabwe, men även från krigshärjade länder som Angola, Kongo-Kinshasa och Nigeria. Så länge oron fortsätter i dessa länder lär invandringstrycket på det trots allt stabila och relativt välmående Sydafrika förbli stort.

Ovanpå detta kommer det gigantiska HIV- och AIDS-problemet. Antalet HIV-smittade människor i Sydafrika ökar mycket snabbt. Enligt Hälso- och sjukvårdsdepartementet ökade andelen HIV-smittade kvinnor från 16 till 23 procent från 1996 till 1998. I några av provinserna som Kwazulu-Natal och Mpumulanga nästan fördubblades andelen till att överstiga 30 procent. Läkarexpertis räknar med att andelen HIV-smittade i landet överstiger 30 procent, och att andelen i åldersgruppen 20-30 år ligger runt 50 procent.

Skygglappar

President Thabo Mbekis kontroversiella utlåtande om att det inte finns något påvisat samband mellan HIV och AIDS i Afrika betecknar de flesta som rent nys. Människor med HIV i Afrika dör visserligen inte i samma sjukdomar som HIV-smittade i västvärlden, utan i sjukdomar som TBC och lunginflammation. Men grundorsaken är densamma: det nedbrutna immunförsvaret.

Det går således att teckna en mycket mörk bild av läget i Sydafrika, men det är kanske inte helt rättvist att använda de trygga svenska glasögonen för att bedöma läget i landet. Jämfört med de flesta andra länder i Afrika söder om Sahara har Sydafrika tillsammans med sina grannländer Namibia och Botswana trots allt de bästa förutsättningarna att vända utvecklingen.

Sydafrika har en fungerande infrastruktur, en utvecklad om än råvarubaserad industri, en relativt hög utbildningsnivå och inte minst en fungerande demokrati, med en frispråkig press, och en regering som månar om sitt internationella anseende. Den internationella beredvilligheten att stödja Sydafrika är sannolikt också mycket stor. För ska Sydafrika gå samma väg som övriga Afrika, finns det risk att omvärlden helt vänder kontinenten ryggen.

Eller som den sydafrikanska flygvapenpiloten Musa Mbhokota beskriver läget.

“Visst vi har mycket stora problem. Vi har fem år på oss att vända utvecklingen.”

Det är två år kvar till dess att Sverige och Saab ska börja leverera de första Jas-planen till Sydafrika. Förhoppningsvis lägger denna motköpsaffär om totalt 60 miljarder kronor inte ytterligare börda på det problemtyngda landet utan bidrar istället till att utveckla Sydafrikas näringsliv. Då kan Musa som en tilltänkt Jas-pilot blicka ut över ett land som också är på väg att lyfta.