Val mellan ekonomiska ytterligheter

Sällan har vi stått inför ett amerikanskt presidentval där presidentkandidaterna presenterat så radikalt annorlunda visioner för den amerikanska ekonomin.

På högerkanten står presidenten Donald Trump, som omfamnar fortsatta avregleringar och historiska skattesänkningar. I mitten står New Yorks förre borgmästare, miljardären Michael Bloomberg, som förespråkar en socialliberal mittenpolitik. På vänsterkanten har vi Bernie Sanders, som nu dominerar i demokraternas primärval med löften om en politisk revolution och radikala reformer.

Donald Trump har förändrat den amerikanska politiska kulturen mer än någon annan president i modern tid. Men det råder inget tvivel om att vänsterdemokraten Bernie Sanders skulle stå för en mer radikal förändring av den amerikanska ekonomin.

Under större delen av Sanders kampanj förra året ansågs han så radikal att han till stor del ignorerades av nyhetsmedier och näringsliv. I stället var det senatorn Elizabeth Warren som framstod som favoriten för att representera demokraternas energiska vänsterflank i primärvalet. Men efter en rad segrar i demokraternas tidiga primärval är det nu tydligt att Sanders inte bara erövrat vänsterdemokraternas hjärtan, utan även seglat fram som favorit för att bli partiets presidentkandidat i höstens val mot Donald Trump.

Sanders utlovar en sakpolitisk plattform som ska åstadkomma en radikal förändring av USA:s ekonomiska landskap och beskriver sin väljarkår som en multietnisk koalition av arbetarklass. USA har inte sett ett liknande genomslag för retorik om klass och ekonomiska klyftor sedan 1930-talet, men Sanders verkar ha väckt liv i ett sug efter radikala reformer som bubblat i landet sedan finanskrisen 2008. I flera opinionsmätningar mot Donald Trump leder Sanders stort. Det ska tas med en nypa salt så här långt före valet, som äger rum den 3:e november i år, men det tyder på att Sanders fått ett verkligt genomslag för sina ekonomiska löften.

I kärnan av hans ekonomiska plattform finns en rad förslag som ska åstadkomma ett radikalt skifte i maktbalansen mellan arbetare och arbetsgivare. Han vill ge anställda platser i styrelsen på företagen, införa hårdare regler för sammanslagningar av företag och återvända till en monopollagstiftning som gällde fram till 1980-talet, då en rad domslut gjorde det svårare att stoppa stora företag från att köpa sina konkurrenter.

Han vill även införa betydligt hårdare straff för de företag som försöker undvika att betala skatt i USA. Sanders mest omfattande politiska förslag handlar dock om den inhemska välfärdspolitiken, där han hoppas förvandla USA till en skandinavisk välfärdsstat. Framför allt vill han införa allmän sjukvård, genom att gradvis expandera det statliga sjukförsäkringssystemet Medicare så att det innefattar alla amerikaner. Han vill även skapa en federal jobbgaranti, avskriva alla studieskulder, eliminera studiekostnader på de allmänna college och universitet som drivs av delstaterna, genomföra en expansion av socialförsäkringssystemet Social Security samt införa betald föräldraledighet.

Det låter kanske inte som radikala förslag i skandinaviska länder, men i USA har motståndet till den här sortens storskaliga, federala välfärdspolitik varit starkt ända sedan Franklin D Roosevelt genomförde de så kallade New Deal-reformerna på 1930-talet, som skapade just Social Security och, på sikt, ledde fram till Medicare. Sanders har även omfamnat ett nytt klimatpolitiskt reform­paket som heter just Green New Deal, i en flört med Roosevelts reformer. Där ska det ske historiska investeringar i förnybara energikällor och grön infrastruktur, medan fossila bränslen beskattas.

Kostnaderna för Sanders förslag uppskattas, enligt tre olika studier, landa på mellan fyra och åtta tusen miljarder dollar om året. Enligt en studie av konservativa Manhattan Institute skulle det innebära att USA:s statliga utgifter seglade förbi samtliga skandinaviska länder i förhållande till BNP.

Sanders säger sig kunna betala för dessa förslag genom att bland annat införa en ny skatt på förmögenheter. Hushåll med förmögenheter över 32 miljoner dollar ska betala en ny skatt på en procent, som sedan stiger progressivt för större förmögenheter. Den högsta nivån är åtta procent i förmögenhetsskatt för de som har mer än tio miljarder dollar till godo.

Sanders kommer även att höja inkomstskatter för höginkomsttagare och för investeringar, samt införa en ny skatt på finanstransaktioner.

Expansionen av välfärdsprogram ska även i viss mån finansieras med nedskärningar och besparingar. Delstaterna förväntas betala 400 miljarder mindre per år för sjukvård när ett allmänt alternativ etablerats. 200 miljarder om året ska skäras från försvarsbudgeten. De mer generösa bidragsprogrammen, den höjda minimilönen, den allmänna sjukvården och avgiftsfria college förväntas även göra det möjligt att skära ner i andra bidragsprogram för låginkomsttagare, med omkring 250 miljarder om året.

Kvar blir ändå ett stort gap på hundratals miljarder dollar om året, som Sanders förväntas fylla genom andra skattehöjningar. Men där har han varit relativt vag med detaljerna än så länge.

Föga förvånande får Sanders högljudd kritik från Wall Street och näringslivet överlag, men det är få veteraner i amerikanska affärseliten som tror att Sanders faktiskt kommer att kunna genomföra alla dessa förslag om han skulle bli president. Senaten kräver en supermajoritet på 60 röster för de flesta ekonomiska lagförslag och det är i princip omöjligt för demokraterna att få en sådan majoritet inom en överskådlig framtid.

Även många av Sanders egna anhängare och strateger erkänner att målet med förslagen snarare är att flytta den ekonomiska debatten i USA rejält åt vänster, för att sedan kunna genomföra reformer stegvis.

En av de miljardärer som är skeptiska till Bernie Sanders politiska plattform är affärsmannen och före detta borgmästaren Michael Bloomberg, som själv lanserade sin presidentkampanj i höstas.

Han tycks till stor del kandidera just för att undvika den politik som Sanders förespråkar.

Utåt sett säger Bloomberg att han ställer upp i valet för att han ser Donald Trump som ett existentiellt hot mot USA:s demokrati, men hans kampanj kan samtidigt slå två radikala flugor i en smäll, genom att stoppa både Trump och Sanders.

Många i Sanders kampanj betraktar Bloombergs kampanj som ett öppet försök av välbärgade i USA att stoppa en radikal vänstersväng i landets ekonomiska politik. De tror att taktiken för Bloomberg inte är att vinna en egen majoritet i primärvalet, utan att däremot samla på sig tillräckligt många delegater för att kunna förhindra Sanders nominering på partikonventet i Wisconsin i sommar. Det framstår i nuläget som det mest realistiska scenariet för att Bloomberg ska kunna stoppa Sanders.

Inför supertisdagen den 3 mars leder Sanders i samtliga av de 14 delstater som röstar då, såväl som i de kommande 39 delstaterna och territorierna, med bara två undantag.

Men även Michael Bloomberg har i viss mån påverkats av demokraternas vänstersväng. Han förblir stadigt förankrad i USA:s politiska mittfåra, men sedan årsskiftet har han gjort sporadiska retoriska flörtar med både Sanders och Elizabeth Warrens ekonomiska retorik, även om han knappast omfamnat deras sakpolitiska vänsterreformer.

Bloombergs ekonomiska plattform ser ut ungefär som den gjorde under de tolv år då han var New Yorks borgmästare. En kombination av klassisk marknadsliberalism och mer generösa bidragsprogram och lönehöjningar, för att attrahera demokraternas kärnväljare.

Bloomberg har exempelvis lovat att höja den federala minimilönen till 15 dollar i timmen och knyta den till inflationsnivån (flera delstater och storstäder, bland annat New York och Kalifornien, har redan gjort detta). Han vill även utöka det jobbskatteavdrag som Bill Clinton införde på 1990-talet och skapa lokala, subventionerade näringslivscenter som ska stimulera tillväxten lokalt i USA och även hjälpa arbetare att organisera sig – en lite överraskande detalj, som nog främst får betraktas som en flört med demokraternas vänsterflank i primärvalet. Han har även talat mycket om teknikutvecklingens utmaningar för ekonomisk stabilitet i USA och lovar miljardinvesteringar i omskolningsprogram för de arbetare som blir av med jobben när automatiseringen tilltar.

När Bloomberg lanserade sin sakpolitiska plattform i början av januari låg tonvikten tydligt på ekonomiska frågor och han sade i sina första tal att kampanjen ska handla om att skapa jobb och ekonomiska möjligheter för de människor och områden som Trump ignorerat.

Bloomberg hävdar att hans egen bakgrund som framgångsrik affärsman – betydligt mer framgångsrik än Trump själv – är just det som gör honom så stark mot presidenten.

Trump hoppas möta en karriärpolitiker som aldrig skapat ett jobb. Well, jag kommer att bemöta honom på den ekonomiska planhalvan och tänkte inte låta honom komma undan med sina tomma löften till det amerikanska folket.

Bloomberg har stigit snabbt i opinionsmätningarna sedan han lanserade en historiskt omfattande reklamkampanj sent i höstas. Han har redan spenderat omkring 400 miljoner dollar, nästan fyra miljarder kronor, på att bombardera väljare med annonser i alla tänkbara medier; inklusive en omtalad kampanj med så kallade influencers på Instagram, som ska ha fått enorma summor av Bloomberg för att sprida skämtsamt innehåll till sina miljontals följare. Bloombergs opinionssiffror har ökat med drygt åtta procent i nationella mätningar sedan årsskiftet; det är ingen tillfällighet att Joe Bidens opinionssiffror sjunkit lika mycket sedan årsskiftet.

Bidens ekonomiska politik skulle i allt väsentligt representera en återgång till Barack Obamas mittenvänsteragenda, men i takt med att Biden sjunkit i opinionsmätningarna har hans sakpolitiska förslag också debatterats allt mindre. Under februari har Biden i stället börjat attackera Bloomberg, som uppenbart stulit hans stjärnglans som den självklara kandidaten för mittendemokrater som främst är måna om att hitta en okontroversiell kandidat som ska kunna besegra Trump.

60 miljarder kan köpa dig väldigt mycket annonser, men det kan inte radera din politiska historia, sade Joe Biden om Bloomberg i en intervju med tv-kanalen NBC i februari, efter att ha kritiserat Bloomberg för bland annat den hårdföra brottspolitiken under tiden som borgmästare i New York.

Bloombergs kampanj väcker även frågor om hur han ska förhålla sig till sin egen affärsverksamhet om han faktiskt skulle bli demokraternas presidentkandidat, eller till och med president. Han har länge attackerat Trump som korrupt, men under Bloombergs tolv år som borgmästare i New York fortsatte han sköta finans- och mjukvaruföretaget Bloomberg, som har intäkter på omkring tio miljarder dollar om året och drygt två tusen anställda.

Förmögenhetsskatt på 8 procent

Här är några av förslagen i Bernie Sanders radikala ekonomiska program:

• Ge anställda platser i styrelsen på företagen.

• Inför hårdare regler för sammanslagningar av företag.

• Inför betydligt hårdare straff för de företag som försöker undvika att betala skatt i USA.

• Inför allmän sjukvård, genom att gradvis expandera det statliga sjukförsäkringssystemet Medicare.

• Federal jobbgaranti.

• Avskriv alla studieskulder, eliminera studiekostnader på de allmänna college och universitet som drivs av delstaterna.

• Genomför en expansion av socialförsäkringssystemet Social Security samt betald föräldraledighet.

• Hushåll med förmögenheter över 32 miljoner dollar ska betala en ny skatt på en procent, som sedan stiger progressivt. Högsta nivån är åtta procent i förmögenhetsskatt, för de med mer än tio miljarder dollar till godo.